I Bryssel argumenterar Sverige på klassiskt vis för att återgå till att spara i ladorna. Men nu hörs den nya ekonomiska teorin att det behövs inte alls, också i svensk debatt.
Livet efter pandemin börjar skymta och i EU förbereder man sig på nästa omsvängning.
Inför den ekonomiska kris som pandemin hotade med, gjorde EU som bekant en radikal gir i ekonomisk politik och satsade på att vräka ut statliga pengar för att ducka för en kris
Ekonomer i Europa hade redan innan förberett marken för politikerna, genom att mangrant överge den gamla teorin att en stat får inte spendera som inte har pengar i ladorna.
Denna idé, varmt omhuldad av tyska och svenska politiker, hade gett ett väldigt olyckligt resultat under finansakrisen 2008-2015.
Skuldsatta euroländer sparade istället för att investera och sjönk bara djupare ner i skuldfällan.
Under pandemin har EU-länderna gjort motsatsen – investerat, ofta med lånade pengar – och hyllas för resultatet som detta har gett.
I somras inledde EU en diskussion om livet efter pandemin. Dags att återgå till att spara?
En märkbar grupp ekonomer hävdar motsatsen. Stater kan låna och investera, hur mycket de vill egentligen. Deras centralbanker trycker ju själva pengarna.
Den alltid talföre Paul Krugman är en av dem. Omsvärmade ekonomihistorikern Adam Tooze är en annan.
Med tanke på de stora samhällsbehov som finns – klimatet, ny teknologi och nedrustad offentlig sektor – så är det idén tilltalande.
Men inflationen då? som kan destabilisera allt, är det vanligaste svaret.
I EU kokar denna hetsiga debatt ner till en konkret fråga som helst ska besvaras redan i höst:
Ska EU återgå till sina regler om strikt disciplin nu när pandemin snart är över?
Det vill säga, alla börjar då tillämpa de så kallade Maastricht-kriterierna igen. Under pandemin har alla EU-länder haft ett undantag från kriterierna (om att hålla låg statsskuld och budgetunderskott bl a) men det undantaget löper ut nästa år.
År 2023 återinförs den gamla ordningen igen – om man inte ändrar på den nu.
Svenska finansministern Magdalena Andersson kastade sig tidigt in i denna euro-debatt med åsikten att inget bör ändras för euroländerna, dags för dem att återgå till disciplinen.
Men nytt i svensk politisk dbeatt är att det verkar som att hon inte slipper undan att behöva ta en diskussion om saken på hemmaplan. Sossarnas egen nationalekonomiske guru Lars Calmfors har nämligen lyft på locket och kommer ut i en DN-kolumn med…:
”Det är kanske dags att se över det finanspolitiska ramverket.”
Med det ifrågasätter han finansminister Magdalena Anderssons tidigare mantra om att spara i ladorna.
Calmfors anser att det var rätt för staten att låna pengar för att spendera under pandemin. Samma budskap har redan nationalekonomen John Hassler argumenterat för tydligt och ofta i Expressen under pandemin.
Men Calmfors går steget längre. Han påpekar att räntorna fortfarande är extremt låga och att samhällsbehoven är stora.
Trots att pandemi-krisen anses över, kan han tänka sig att staten får fortsätta att låna.
Han vill ändra på det svenska budgettaket och överskottsmålet (om statligt sparande) som varit i kraft sedan 1997 och som för övrigt råkar vara många svenska riksdagspolitikers stora stolthet.
Medan John Hassler hävdar att det är dags att återgå till strikt finanspolitik nu.
(Svenska ekonomer som går in för de mer generösa nya idéerna finns också men i yngre årgångar som än så länge inte påverkar svenska politiker lika mycket.)
Fast när Lars Calmfors accepterar en liten skuld och ett sänkt sparande för statens del (eller att staten får låna till offentliga investeringar) är det enbart för Sveriges räkning.
Européer med höga skulder utgör för stor risk, säger Calmfors.
Och där går den svenska och den europeiska politiska diskussionen isär igen.
I Bryssel handlar samma debatt i högsta grad om skuldsatta länder (Italien, Spanien, Grekland) som tack vare EUs och ECBs öppna stöttning med löften om med-finansiering under pandemin, har kunnat låna utan att finansmarknaderna straffar dem med skräck-räntor.
Stödet gjorde det möjligt att investera vilket gett dem en rekordtillväxt som Spanien och Italien inte sett sedan 1970-talet.
Att tvinga tillbaka skuldsatta länder i fållan innebär troligen att de måste upprepa finanskrisens åtgärder där de framförallt sparkade personal ur offentlig sektor för att kunna uppvisa snyggare balanser.
Det försämrade ländernas tillväxt då och lär göra det igen. Det lär också försvåra en stark insats på klimatet och en på digital utveckling.
Å andra sidan, fritt fram för att leva på lån är kanske inte heller en långsiktigt framkomlig väg.
Å tredje sidan… förtjänar ens Maastricht-kriterierna att leva?
Maastricht-kriterierna är trots allt ganska godtyckliga och egentligen inte alls det finanspolitiska facit som de målats upp att vara.
De valdes ut av centralbankscheferna i Delors-rapporten 1989 när man behövde tydliga inträdesvillkor så att inte vem som helst släpptes in i euron, att det rådde ett hyggligt överensstämmande ekonomiskt öläge.
Detta var alltså mer än 30 år sedan.
Världen ser annorlunda ut nu, världsekonomin ser helt annorlunda ut. Inte ens de finanspolitiska hökarna i EUs fiskala råd anser att kriterierna duger längre.
De exakta siffrorna man stannade för den gången – max 3 procents budgetunderskott av BNP, 60 procent av BNP i tillåten statlig upplåning, osv – plockades ihop som ett slags genomsnitt av historiska tal.
De hämtades alltså från en ännu äldre ekonomisk situation.
Hur man sedan skulle utvärdera var de enskilda länderna låg i förhållande till siffran 3 procent eller 60 procent, osv, beslutades efter utdragna politiska förhandlingar.
Italien kämpade t ex för att få räkna in järnvägen som en statlig tillgång, andra länder ville räkna tänkta pensionsfonder som tillgångar.
Inget är egentligen särskilt neutralt eller objektivt, det är en smula random alltihop.
Den politiska dragkampen över de ekonomiska kraven handlaqr trots det om precis samma konflikt som för 30 år sedan. Då som nu, fruktar många i Tyskland att behöva dra upp plånboken och betala för fattigare européer.
Fast nu finns 20 år med euron att hänvisa till och då visar det sig att det är Tyskland (och Nederländerna) som har tjänat överlägset mest av alla euroländer på den gemensamma valutan.
Idag finns också inflytelserika tyskar som inte ser åtstramning som en framkomlig väg utan instämmer i att Maastrichtkriterierna behöver ses över.
Klaus Regling, en av Angela Merkels närmaste rådgivare under finanskrisen, säger så här i en intervju i Der Spiegel, på frågan om euron inte skulle förlora trovärdighet om man förändrar kriterierna:
”Man kan också förlora trovärdighet genom att envisas med att hålla fast i regler som man vet har blivit nonsens.”
Magdalena Andersson visade sig alltså inte särskilt öppen för en diskussion. Men hennes åsikt väger inte tungt i eurozonen.
Vad alla väntar otåligt på nu är istället beskedet från Berlin om vem som blir Tysklands näste finansminister.
Där hen sätter ner foten, där lär EU hamna, på frågan om stater och tillåten upplåning.