Vad har Di Rupo, Renzi, Rutte och Orban gemensamt? – De tvingar ut EU på slak lina över avgrunden för att rädda sitt inrikespolitiska skinn

Elio Di Rupo var Belgiens regeringschef 2011-14 samtidigt som EU förhandlade om ett frihandelsavtal med Kanada. Inga invändningar hördes från premiärministern. I dag är Di Rupo partiledare för de vallonska socialdemokraterna, och hans parti har rasat i opinionsmätningarna medan det tidigare maoistpartiet PTB/PVDA har växt kraftigt. Då hotar Di Rupos parti att stoppa handelsavtalet med Kanada.

Bildresultat för Di RupoInför EU-toppmötet torsdag-fredag pågår intensiva försök att få det vallonska regionparlamentet att häva sitt veto mot EU:s handelsavtal med Kanada, som enligt planerna ska träda i kraft vid årsskiftet. Men den vallonska regeringschefen Paul Magnette deklarerade på onsdagsmorgonen att det inte blir någon uppgörelse utan att förhandlingarna med Kanada måste återupptas.

Det är flera politiska ledare som haft problem med kritiken från vänstern och miljöorganisationer mot att frihandel mest gynnar de välbeställda och hotar EU:s miljöregler, och att multinationella bolag får skydd för sina investeringar. Den ansvariga EU-handelskommissionären Cecilia Malmström har fått arbeta som en bäver för att få fram en “juridiskt bindande deklaration” tillsammans med Kanadas regering, där det garanteras att handelsavtalet inte innebär några inskränkningar i miljöregler, och att planerna på en domstol för investerarskyddet skjuts upp.

På det sättet har S-ledningarna i Tyskland och Österrike lyckats få bukt med sina vänsterkritiker. Men i Vallonien har S-ledaren Di Rupos parti backat från 32 till 25 procent, medan Arbetarpartiet PVDA/PTB gått från 5 till 16 procent i opinionsmätningarna.

Den utlösande faktorn uppges vara amerikanska Caterpillars beslut att efter 47 år lägga ner sin fabrik i Gosselies i Vallonien med 2 000 anställda, som lett till upprorsstämningar. Den regionala S-ledda regeringen kritiserar multinationella Caterpillar men har inga möjligheter att stoppa nedläggningsbeslutet. Men för att visa att den ändå kan åstadkomma något tar den EU:s Kanadaavtal som gisslan.

Statsminister Stefan Löfven hoppades fortfarande på en uppgörelse med Valloniens politiker när han framträdde inför riksdagens EU-nämnd på onsdagen. Det tyder på att förhandlingarna om en kompromiss som S-ledaren Elio Di Rupo tror ska kunna återge honom väljarstödet fortsätter.

Om det inte lyckas framstår EU som en organisation utan förmåga att driva världshandeln framåt. Kanadas premiärminister Justin Trudeau ställde den relevanta frågan: Om EU inte kan skriva under det här frihandelsavtalet med vem kan EU få några avtal med framöver?

“If the EU does not participate in a positive, win-win agreement with Canada, then with whom will the EU be able to build such free trade agreements?” Trudeau asked.

Handelskommissionären Cecilia Malmström ansvarar för en lång rad förhandlingar med länder runtom i världen, bland andra stormakterna USA och Japan. Men om andra länder inte tror att EU är förmöget att godkänna avtal i slutändan är det naturligtvis ingen idé att slösa tid på sådana förhandlingar.

Elio Di Rupo är inte ensam om att försöka rädda sin inrikespolitiska position på EU:s bekostnad. Listan kan göras lång.

Italiens premiärminister Matteo Renzi har utlyst en folkomröstning om en ny grundlag till december, som ska minska överhusets lagstiftande makt och göra det lättare för det största partiet att få majoritet i parlamentet. Han har hotat att avgå om han förlorar folkomröstningen. När han nu riskerar att förlora går han till attack, mot EU.

Renzi anklagar EU för att hans regering förhindrats att rädda krisande banker. Han lägger fram en budget med löften om sänkta skatter och sänkt pensionsålder. Statsskulden som redan ligger på 132 procent av BNP kommer att öka, liksom budgetunderskottet.

Om euroländerna godkänner den italienska regeringens budgetlöften riskerar den att underminera valutasamarbetets hela trovärdighet. Men Matteo Renzi tycker att det är värt priset för att han ska kunna vinna väljarstöd på hemmaplan.

Nederländernas premiärminister Mark Rutte har parlamentsval i mars och han riskerar att förlora regeringsmakten när Geert Wilders invandringsfientliga PVV länge toppat opinionsmätningarna. Det har fått den holländska regeringen att ta EU:s samarbetsavtal med Ukraina som gisslan.

I en rådgivande folkomröstning i april deltog bara 32 procent av väljarna, men av dessa röstade en stor majoritet emot Ukrainaavtalet. Regeringen skulle kunna strunta i röstresultatet eftersom den var rådgivande och så få deltog. Men Ruttes regering, där koalitionspartnern socialdemokratiska PVDA drev fram att det räcker med 30 procents valdeltagande, vågar inte ta det beslutet.

I stället försöker Mark Rutte enligt uppgift underminera EU:s avtal med Ukraina, med förslag som att Ukrainas möjlighet att i framtiden bli EU-medlem ska strykas eller att Nederländerna ska få undantag från det säkerhetspolitiska samarbetet med Ukraina.

Ungerns premiärminister Viktor Orban var en gång en liberal politisk ledare åren efter Warszawapakets sönderfall. Men i jakten på att få största möjliga makt har han omvandlat sitt parti Fidesz till ett ultranationalistiskt parti, och när han riskerar att förlora väljare högerut till Jobbik  går han längre och längre, och då blir EU den självklara fienden.

När EU-regeringarna i fjol höstas beslutade om en omfördelning av 160 000 flyktingar från Grekland och Italien skulle Ungern ta emot 1 292 personer. Viktor Orban gjorde kampen mot detta EU-beslut till sin nya stora nationalistiska kampanj. Hans regering vägrade ta emot en enda flykting och utlyste en folkomröstning för att skriva in i grundlagen att landet kan vägra.

Orban har tillsammans med andra östländers ledare lamslagit EU:s beslutförmåga. Vid en ny flyktingvåg riskerar EU-länderna att stå handfallna med enbart sina taggtrådsstängsel som politiskt svar.

Folkomröstningen blev visserligen ett fiasko för Orban eftersom färre en stipulerade 50 procent deltog. Men Orban fortsätter sin kampanj mot EU. Tillsammans med polska regeringspartiets ledare Jaroslaw Kaczynski utlovar han en “kulturell kontrarevolution” där EU-samarbetet ska urholkas. På så sätt hoppas de båda kunna stärka sin egen makt på hemmaplan.

– Vi är som två hästtjuvar tillsammans och nu ska vi stjäla hästar i EU, lovar Jaroslaw Kaczynski tillsammans med Viktor Orban.