BoJo-regeringen såg ut att köra Storbritannien över klippkanten ner i ett ekonomiskt kaos med ett No Deal-Brexit. Men plötsligt verkar Boris Johnson, de stenhårda brexitörerna och de nordirländska unionisterna ha glömt alla sina tidigare ultimatum. Nu har de plötsligt lagt i backen och trycker på gasen för att hinna få godkänt av EU:s chefsförhandlare Michel Barnier.
Vad är det som lett till denna helomvändning i sista stund?
Det är av allt döma en kombination av alla misslyckanden för den attackplan som Boris Johnson hade med sig när han klev in på Downing Street som premiärminister med Brexitrådgivaren Dominic Cummings i släptåg.
+ I planen ingick att köra över parlamentet och låta UK ramla ut ur EU den 31 oktober, om inte EU-sidan gav upp och gick med på Boris Johnsons villkor. Det sprack när ett tjugotal Toryledamöter gjorde myteri mot sin egen regering och tillsammans med oppositionen röstade igenom att lag – The Benn Act – som förbjuder regeringen att låta UK lämna EU utan ett utträdesavtal.
+ I planen ingick att driva fram ett snabbt nyval om parlamentet gjorde motstånd. I valkampanjen skulle BoJo ställa sig som ”folkets företrädare” som genomför Brexit mot parlamentet/eliten som vill förhindra folkets krav. Men parlamentet litade inte på BoJo, och Labour ställde inte upp på ett nyval förrän regeringen begärt ett uppskov av EU med Brexit.
+ I planen ingick att regeringen med drottningens godkännande hemförlovade parlamentet under fem veckor för att få EU-förhandlarna att inse att BoJo/Cummings var ostoppbara. Men det havererade när Högsta domstolen slog fast att regeringen brutit mot landets oskrivna grundlag, och att parlamentet ska besluta i avgörande frågor för landet.
I BoJo:s regering hotade justitiekanslern Geoffrey Cox att avgå om regeringen inte följde parlamentets lag, ”The Benn Act”. Utan ett utträdesavtal måste regeringen be EU om ett uppskov med utträdet.
BoJo/Dominic Cummings var i akut behov av en ny plan. Det skulle vara ett fiasko för Boris Johnson att gå ut i ett nyval efter att begärt ett uppskov med Brexit. De brittiska väljarna skulle minnas hans drastiska åtaganden att genomdriva Brexit den 31 oktober – ”Do or die”, ”I’d rather lie dead in a ditch”. Att gå till nyval med det i ryggen i ledningen för ett svårt skadskjutet Toryparti riskerade leda till stora väljartapp till Nigel Farages Brexitparti, som kunde framstå som det enda trovärdiga No Deal-partiet.
Det ledde till det första dramatiska taktikskiftet. BoJo-regeringen lade fram ett ”kompromissförslag” till ett nytt utträdesavtal med EU.
Boris Johnson hävdade att kompromissförslaget gjorde att omstridda ”The Backstop” kunde slopas, gränsen mellan Irland och Nordirland kunde förbli öppen och Nordirland kunde lämna EU tillsammans med övriga Storbritannien.
UK-regeringens förslag avvisades som ogenomförbara från EU-sidan och oppositionspartierna. Boris Johnson svarade med att anklaga EU för att vilja ställa omöjliga villkor. Dominic Cummings trappade upp attackerna med Boris Johnsons goda minne. Angela Merkel uppgavs i ett telefonsamtal ha krävt att Nordirland ska ingå i EU:s tullunion för evigt. I ett anonymt mejl från Downing Street till en journalist uppgavs att BoJo planerade för en valkampanj på löftet: ”No more delays, get Brexit done immediately”.
Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Ett 80-tal Toryledamöter ställde Boris Johnson mot väggen och fick honom att ta avstånd från No Deal Brexit-linjen.
Boris Johnson tvingades backa inför hotet om partisplittring. Han drevs till ett nytt taktikskifte. BoJo var plötsligt väldigt angelägen om att snabbt få fram ett avtal före den 31 oktober.
Under drygt tre år har britterna utgått ifrån att EU-sidan i slutändan skulle köra över Irlands regering och gå med på storebror UK:s villkor. Nu tvingades Boris Johnson möta Irlands premiärminister Leo Varadkar och be om förslag på hur man ska nå en uppgörelse.
Efter mötet i Liverpool framstod Varadkar som segraren när han hovsamt upptalade att han såg en möjlighet att nå en uppgörelse.
När BoJo-regeringen för första gången gav sig in i realförhandlingar kunde EU-sidan snabbt peka ut för BoJo-regeringen alla brister i deras lagtexter och att deras ”kompromissförslag” var helt ogenomförbart.
EU-förhandlarna visa att BoJo-regeringens förslag i stället för en bibehållen öppen gräns skulle leda till dubbla tullkontroller. Löftet om inflytande för det nordirländska parlamentet innebar i praktiken att unionistpartiet DUP fick vetorätt att stjälpa fredsuppgörelsen på Nordirland vart fjärde år.
BoJo:s Brexitminister Stephen Barclay fick på fredagen åka till Bryssel och redovisa alla eftergifter som UK-regeringen nu är beredd att göra från förra veckans ”kompromissförslag”.
Innehållet i UK-regeringens senaste helomvändning är inte offentliga, men de uppgifter som EU:s chefsförhandlare Michel Barnier redovisade för EU-ländernas ambassadörer innebär att Storbritannien ger upp sin plan för tullkontroller och går med på att gränsen mellan Irland och Nordirland ska förbli öppen, enligt vad EU-diplomater läckt till brittiska medier.
BoJo-regeringen har också gett upp kravet på vetorätten för Nordirlands parlament, i praktiken för DUP
Mr Barnier told EU27 diplomats that Mr Johnson had signalled a willingness to scrap a mooted veto for the Northern Irish Assembly on regulatory arrangements. Barnier has got them to accept certain EU red lines and that therefore solutions need to be worked around them”, skriver Financial Times.
Tullgränsen sätts i Irländska sjön mellan Nordirland och övriga Storbritannien, och tullkontrollerna ska ske i nordirländska hamnar.
Under the plan, Northern Ireland would remain legally part of the UK customs area but in practice would be part of the EU’s customs territory.
De här eftergifterna borde få nordirländska DUP, som har en allians med BoJo-regeringen, att skrika högt och hota med att rösta ner sådana kompromisser.
Men DUP-ledaren Arlene Foster har också gjort en kovändning och talar nu att partiet är berett till ”flexibilitet”:
Arlene Foster, said on Friday her party of 10 MPs admitted “the need to be flexible and look at Northern Ireland specific solutions” in a statement.
De hårda Tory-brexitörerna, som stöttat Boris Johnson och förberett sig för en No Deal Brexit, har också svängt:
Steve Baker, a former Brexit minister and chair of the ERG, said he and other members can “glimpse the possibility of this being a tolerable deal”.
Troligen är det verkligheten som hunnit ikapp även de nordirländska unionisterna och Tory-brexitörerna. Mätningar visar att en stor majoritet av nordirländarna stödjer en Brexituppgörelse som innebär att Nordirland fortsätter att följa EU:s regelverk för handel till stora delar även om det innebär gränskontroller för transporter mellan Nordirland och övriga Storbritannien, för att på så sätt få behålla en öppen gräns.
DUP riskerar stora väljarförluster i nästa val på Nordirland. Sådana framtidsutsikter kan få även politiker som älskar att slänga fram ”ultimatum” att bli flexibla.
Realförhandlingarna har nu börjat, med bara några dagar kvar till EU-toppmötet på torsdag. Det talas redan om att det kan bli en kort förlängning bortom 31 oktober, som då kallas ”tekniska samtal”. På så sätt räddas ansiktet på BoJo och hans ”Do or die”-löfte.
UK-regeringen har lagt i full back, men det är ändå högst osäkert om den är beredd att backa lika långt som EU kräver för att vara garanterat att Inre marknaden inte hotas av Brexitavtalet.
Det är också högst osäkert om Boris Johnson därefter kan få majoritetsstöd i parlamentet. Från Labourhåll höjs nu krav från alltfler håll att ställa som villkor att det ska hållas en folkomröstning där britterna får ta ställning mellan ett Brexitavtal och att UK ska förbli EU-medlem.
Många osäkra kort, men nu är ledordet ”flexibilitet” i stället för ”Do or die”-ultimatum.
Såg en kommentar om att detta var ett sätt att komma runt the Benn-act genom att lägga fram ett förslag för omröstning men sen inte rösta igenom nödvändig lagstiftning och därför trots allt krascha ur EU.
Ja, det har varit många rykten och spekulationer om hur regeringen skulle kunna komma runt lagen. Men det har inte hörts så mycket om det sedan det kom ut att den rättsligt ansvarige ministern, attorney general, Geoffrey Cox sagt nej och hotat med att avgå om Boris Johnson inte följer The Benn Act.