Angela Merkel pressas av tunga partiföreträdare och den socialdemokratiske finansministern Olaf Scholz försöker leva upp till företrädaren Wolfgang Schäubles tuffa roll. Det har fått den tyska regeringen att vackla om sina åtaganden att enas med Frankrikes Emmanuel Macron om att stärka eurosamarbetet.
Men nu kan Donald Trump ha utdelat den där extra knuffen som får Merkel och Scholz att hamna i famnen på Macron.
– Det som hände på G7-mötet den gångna helgen ”was a good input” för att få Tyskland och Frankrike att kunna enas och få EU-toppmötet den 28 juni att bli ett historiskt steg för eurosamarbetet, sade tyske viceambassadören Manfred Schüler på ett EMU-seminarium i Stockholm på tisdagen. Och Pierre-Alexandre Miquel från den franska ambassaden instämde.
EU-ledarna behöver ofta en känsla av kris för att kunna ta sig samman och fatta beslut som inte självklart leder till opinionspoäng på hemmaplan. Donald Trumps mobbning av Kanadas Justin Trudeau och förlöjligande av G7-toppmötet verkar ha fått den effekten.
Angela Merkel och Emmanuel Macron skickade ut fördömande uttalanden mot Trump, och den tyske utrikesministern Heiko Maas kommenterade att det nu ”blir ännu viktigare att Europa står enat och försvarar sina intressen mer offensivt”.
”That makes it all the more important that Europe stands together and defends its interests even more offensively.”
Den första chansen att visa upp den stärka europeiska enighet blir på toppmötet den 28-29 juni. Och signalerna inifrån de tyskfranska förhandlingarna säger att det börjat röra sig.
I skuggan av stormmolnen från G7-haveriet i Kanada satt Tysklands Olaf Scholz och Frankrikes Bruno Le Maire i lördags i Paris i 14 timmars förhandlingar om eurosamarbetet. Franska regeringen tycker inte att Angela Merkels kompromissbud för ett par veckor sedan är tillräckligt och har krävt mer långtgående åtaganden.
Efter nattmanglingen i Paris tweetade Le Maire om ”significant progress”, medan Scholz nöjde sig med att beskriva mötet som ”intressant”. En tysk talesman instämde dock i den franska formuleringen ”significant progress”. Ytterligare förhandlingar utlovades inför förtoppmötet mellan Merkel och Macron den 19 juni.
Ytterligare tecken på att det rör sig i den tyska regeringen är att Olaf Scholz gjort utspel som inte längre är blåkopior av förslag från Schäuble. S-ministern har föreslagit en EU-arbetslöshetsförsäkring och att inkomsterna från den planerade transaktionsskatten kan gå till EU-budgeten.
Från fransk sida siktar man in sig på tre områden där man vill ha besked om fördjupat eurosamarbete på EU-toppmötet:
+ En särskild budget för euroländerna. Där det finns pengar till investeringar som kan höja produktiviteten i ekonomiskt svaga länder för att minska skillnaderna. Där euroländer som drabbas av ”assymetriska chocker” – en ekonomisk kris som bara påverkar ett land – snabbt kan få lån för att stabilisera eurozonen. EU-kommissionen har lagt förslag om sådana stöd i sin långtidsbudget och Merkel har uttalat sitt stöd till investeringar och korta lån, men det är på småsummor mot vad Macron förordat.
+ Ta steg framåt för att genomföra Bankunionen. Förhandlingarna har pågått ända sedan 2013, men Tyskland och flera andra länder har blockerat den planerade gemensamma insättningsgarantin med argumentet att tyska skattebetalare ska inte rädda dåligt skötta sydeuropeiska banker. Det finns nu förslag från kommissionen att EU:s räddningsfond ESM ska kunna fungera som ”back stop” vid bankkriser om de nationella skyddsmekanismerna inte räcker till. Frankrike hoppas på ett genombrott på toppmötet.
+ Omvandlingen av räddningsfonden ESM till en Europeisk valutafond verkar alla vara ense om. Men frågan är hur den ska styras för att snabbt kunna agera om ett medlemsland hamnar i kris och utsätts för skenande räntor på finansmarknaderna.
Risken är dock att Macron, Merkel och övriga euroledare kommer ut från toppmötet den 29 juni och proklamerar ett ”historiskt genombrott” för eurosamarbetet, trots att det inte innebär något verkligt stärkt skydd för euron mot en ny finanskris.
Den italienske ekonomiprofessorn Lorenzo Codogno, som tidigare arbetat för den italienska regeringen, varnade i sitt anförande på EMU-seminariet i Stockholm för att euron redan kan vara på väg in i en ny kris efter valet i Italien och att EU inte har tillräckligt med resurser för att hantera den om den bryter ut:
– ESM har 500 miljarder euro att bekämpa en kris. Efter stödet till Grekland återstår drygt 300 miljarder. Men Italien behöver omsätta statspapper för 400 miljarder om året, och om landet inte längre kan låna på finansmarknaderna räcker ESM:s pengar bara tre fjärdedels år.
– Det krävs tydliga besked från det här toppmötet om att euroländerna är beredda att dela på riskerna i ökad utsträckning och samordna sin ekonomiska politik för att inte hamna i en okontrollerbar situation, varnade Codogno.