Den brittiska regeringen har återupptagit sin kaxiga hållning i brexitförhandlingarna.
EUs chefsförhandlare Barnier reagerar skarpt.
I slutet på förra veckan fann Michel Barnier anledning att ta till de hårda orden mot britternas förhandlingsvilja.
”Storbritannien kan inte både sätta en extremt kort deadline för förhandlingar och vägra röra sig på någon fråga.”
För EUs chefsförhandlare Barnier är detta hårda ord.
Han understryker sin irritation med att påminna att flera förhandlingstillfällen har fallit bort under coronakrisen, i princip återstår bara två innan en skarp deadline infaller i juni.
Barniers lär ha hoppats att någon borta i Storbritannien – kanske oppositionspartiet labour? – skulle uppmärksamma regeringen Johnsons tröghet. Tiden är ju extremt kort för att hinna med att få på plats ett handelsavtal efter brexit den 21 december.
Men på andra sidan Kanalen säger vice premiärminister Michael Gove att han och regeringen inte tycker det är så himla viktigt om det blir något handelsavtal med EU till januari.
”Fast coronakrisen borde väl få EU-sidan att skärpa sig,” föreslog Gove häromdagen och spekulerade sedan i att EU skulle nog hitta på något innan den ödesdigra brexitdagen infaller.
Boris Johnson fyllde i på tisdagen att:
”EU måste lägga om linje om det ska bli något avtal.”
Chansar kanske Johnsonregeringen återigen på att tysk bilindustri ska bli nervös för nya kostnader och be Angela Merkel att se mellan fingrarna med EU-regler och släppa in britterna på deras villkor?
Michel Barnier brukar strunta i diverse aggressiva uttalanden från den brittiska sidan och bara förhålla sig till vad som sägs över förhandlingsbordet.
Men hans problem just nu är att regeringen Johnson inte heller gör tecken av att vilja genomföra utträdesavtalet mellan EU och Storbritannien.
Det tar sig uttryck i bristen på förberedelser för den nya gräns som i utträdesavtalet har förlagts mellan Nordirland och Storbritannien (så att NI ska kunna fortsätta vara en del av EUs inre marknad tillsammans med resten av irländska ön).
Inga fysiska förberedelser har gjorts och berörda företag har inte fått besked om vilka nya processer eller dokument som förväntas av dem. Nya kontroller på livsmedel och levande djur är obligatoriskt utan undantag – inget sådant släpps in på EU-territorium utan koll.
EU och britterna har dessutom grälat om en lokal för EU-tullare som vill granska på plats att varorna som släpps över tullfritt från Storbritannien, faktiskt stannar på den irländska ön och inte smugglas in i övriga EU.
Britterna vägrar, de vill inte låta sig övervakas.
Vad som står på spel är Nordirlands ekonomi. Om inte britterna inför utlovade kontroller kommer Nordirland behandlas som icke-EU efter den 31 december och en hård gräns åker upp mot Irland (där NI hämtar det mesta av sin marknad).
Vad som också står på spel är Storbritanniens rykte som seriös avtalspartner.
Kan Storbritannien starta sin existens som Global Britain med att skriva under ett avtal, få det ratificerat i parlament och sedan vägra leva upp till det?
Barnier varnade tidigt Storbritannien att mycket hänger på detta, t ex EUs vilja till ett generöst handelsavtal för tiden efter brexit.
Ännu ett tecken på det dåliga humöret mellan de två, är att Barnier har uppmanat EU-länderna att inte (ännu) säga ja till att låta Storbritannien ansluta sig till Lugano-konventionen.
Det låter som en teknisk detalj men denna konvention mellan EU, Schweiz och Norge är viktigt eftersom den löser åtskilliga luddigheter vad gäller rättstvister.
För Storbritannien utgör det en källa till stora inkomster att vara en plats dit internationella aktörer förlägger sina juridiska tvister.
Inte minst är det oerhört viktigt för the City – centrum för globala finansiella tjänster – att London samtidigt utgör en lämplig plats för rättstvister.
Så medan regeringen Johnson inte vill ha något att göra med andra delar av EU (som samköp av medicinsk skyddsutrustning under coronakrisen t ex) är man väldigt angelägen att få fortsätta vara del av EUs Luganokonvention.
Detta kräver dock övriga parters ja. Norge och Schweiz har sagt ja, EU har det inte.
Att Barnier uppmanat EU-regeringarna att hålla inne med sitt godkännande, säger något om misstroendet mot regeringen Johson.
Under tiden tickar den berömda brexitklockan. Övergångsperioden när Storbritannien fortfarande behandlas som ett EU-land tar slut den 31 december i år.
Om övergångsperioden ska förlängas kräver det en aktiv handling senast i juni – så lång tid tar den rättsliga processen.
Men regeringen Johnson säger sig inte vara intresserad.
Nu ska brexit levereras och blir det inget handelsavtal med EU så, pytt med det.