Ett nedbantat initiativ där svagheterna göms bakom staplar av förkortningar.
Von der Leyens försvarsstrategi blev en tumme.
Men det är inte hennes fel.
Mest nyfiken när EU-kommissionens nya försvarsstrategi kom idag, var nog EDA, European Defence Agency. När de läser punkt efter punkt av vad EU-kommissionen nu föreslår, kan de nog konstatera vad de fruktade – att det här blev rätt mycket vad de redan gör.
Ursula von der Leyen har piskat upp nyfikenheten kring dagens förslag, först genom att avslöja att den var på gång i september förra året, sedan vid diverse framträdanden i försvarsgrupperingar, så genom att spilla delar av initiativet vid Munchens säkerhetskonferens i februari och till slut i förra veckan genom ett uppmärksammat tal inför Europaparlamentet.
Men den haussade försvarsindustri-strategin, när den väl kom idag, såg misstänkt avlövad ut.
Som om medlemsländerna har använt väntetiden till att höra av sig och dra hårt i bromsen.
Tre EU-kommissionärer – en dansk, en fransk, en spansk – fick på dagens presskonferens gång på gång försvara suddigheten i initiativet med att det är MEDLEMSLÄNDERNA som sköter försvarsfrågor.
De vill bara underlätta saker.
En hel karusell av förkortningar erbjuds (EDIS, EDTIB, SEAP, EDIP, FAST, DIRB) som tillsammans kokar ner till att EU-kommissionen vill vässa instrumenten för att förmå medlemsländerna att samordna sin utveckling och sina inköp av försvarsutrustning mer än de gör nu.
Kommissionen konstaterar helt riktigt att bristen på försvarsmateriel är akut utan att EU ens befinner sig i krig. När EU-länderna ville köpa 1 miljon granater till Ukraina visade det sig att man inte kunde få fram mer än en tredjedel.
Ett annat faktum som kommissionär Breton bidrog med:
Av all försvarsutrustning som EU-länderna gett till Ukraina sedan våren 2022, har 68 procent köpts från amerikansk försvarsindustri.
”Därför måste vi göra mer själv och det är vad vi kallar försvarsberedskap,” säger Breton.
Problemen är väl kända sedan länge:
De europeiska länderna TILLSAMMANS har inte de försvarsförmågor som Europa skulle behöva utan är beroende av USAs välvilja, om man vill göra en försvars-utryckning av något slag.
Europeisk försvarsindustri är mycket mindre än den amerikanska (eller kinesiska) och är beroende av underleverantörer från annat håll.
Att öka försvarsproduktion är en extremt långsam process, kontrakten är långa och inga bolag kan öka sina volymer snabbt.
Alla EU-regeringar planerar sina inköp på lång sikt och de planerar utifrån det nationella behov, inte efter vad Europa eventuellt kan tänkas sakna.
Svaret på dessa problem ger sig lite självt och arbetet med att göra något åt saken drogs igång efter 2016.
EU startade CARD – en kartläggning av vad länderna egentligen har i sina gömmor.
EU startade EDA – samordnar utveckling och inköp.
EU startade Pesco – gemensamma projekt för att ta fram försvarsförmågor.
Ändå har ingenting radikalt förändrats i grunden.
Medlemsländerna planerar och köper fortfarande in försvarsutrustning utifrån nationella behov.
Och där står USAs försvarsindustri redo att ta emot beställningar.
EUs pinfärska och första europeiska försvarsindustri-strategi som lanserades idag är ett… tja, blygsamt?… realistiskt?, försök.
Att skapa en bättre samarbetskultur, alliera sig med likasinnade, mer forskning, gynna företagens beredskap… utan att EU kan locka med annat än futtiga (i sammanhanget) 1,5 miljarder euro.
Det är som det är.
Det är inte EU-kommissionens fel om inte strategin heller leder till förändringar.