Efter chockvalet i Italien: Första fredsförslagen hur undvika politiskt och ekonomiskt haveri

Röken ligger fortsatt tung över Italien efter explosionen i söndagens val. Från den störste förloraren Silvio Berlusconi med flera tv-kanaler i sin ägo har ännu inte hörts ett knäpp. Den näst störste förloraren Matteo Renzi har meddelat att han ska avgå, men tjurar och vill fortsätta bestämma partiets politik. De två segrarna – Luigi Di Maio och Matteo Salvini – säger båda att de ska bli premiärministrar, utan att kunna ge besked hur det ska gå till.

Men de första ordonnanserna skymtas på slagfältet med trevande fredsförslag för hur landet ska undvika ekonomiskt och politiskt haveri.

– Italien kan inte vänta på utdragna förhandlingar. Vi bör meddela redan nu att PD är berett att samarbeta med en Femstjärne-regering, sade socialdemokraternas tidigare partiledarkandidat Michele Emiliano, för närvarande guvenör i Apulien. Dagen efter att den avgående PD-ledaren Renzi sagt att partiet nu skulle gå i opposition och inte var berett att samarbeta med några ”extremister”.

I den avgående regeringen märks också rörelser för att få fram en ny regeringskonstellation. Industriminister Carlo Calenda meddelade att han ansluter sig till socialdemokratiska PD, efter att tidigare ha tillhört ett annat mittenparti, för att stärka center-vänstergrupperingen efter söndagens val.

Men chockstämningen ligger fortsatt tung över Italien, och hela EU. Det diskuteras om resultatet berodde på väljarna underkännande av landets två etablerade politiska ledare, eller på väljarnas helhjärtade omfamning av populistpartier.

Silvio Berlusconi såg ut att ha manövrerat sig till vinnarposition igen med en högerallians som ledde stort i de sista opinionsmätningarna två veckor före valet. Hans löften om stora skattesänkningar, sänkt pensionålder, att kasta ut migranter mm såg ut att kunna ge honom en femte period som regeringschef, även om han inte kunde bli premiärminister den här gången. Men under slutspurten förlorade han stöd, kanske när han lanserade sin premiärministerkandidat, EU-parlamentets talman och tidigare italienske ministern Antonio Tajani, och därmed påminde väljarna om hur lite hans tidigare regeringar åstadkommit.

Berlusconis Forza Italia tappade 7,7 procentenheter i valet, ner till 13,9, och blev förbisprunget av högeralliansens Lega, som lovade samma sak som Berlusconi men med ett hårdare tonläge.

Valets andra storförlorare Matteo Renzi kom som en politisk virvelvind, sparkade ut det gamla gardet och tog över som premiärminister för center-vänsterregeringen 2014. Han lovade radikala förändringar, men föll på ett försök att driva igenom en ny vallag efter en folkomröstning 2016. Sedan dess har regeringen skötts av mer anonyma PD-politiker inför Renzis planerade återkomst i det här valet. Men väljarna verkar bara minnas Renzis klavertramp och politiska misstag, och när några av de gamla ledarna bildade eget förlorade partiet stort framför allt i södra Italien.

Renzis PD tappade 6,5 procentenheter, ner till 18,9.

Högeralliansen blev störst med 37 procent, men långtifrån vad som krävs för att bilda en majoritetsregering. Legas ledare Matteo Salvini hävdar efter ett möte med Silvio Berlusconi att han enligt deras uppgörelse före valet är den som ska få chansen att försöka bilda regering. Men eftersom inget hörts från Berlusconi själv räknar de flesta bedömare med att han bara bidar sin tid för att avsluta sitt taktiska misstag att gå i säng med två partier på yttersta högerkanten, och inte är beredd att lyfta ett finger för att göra Salvini till premiärminister.

Femstjärnerörelsen, som bildades av ståuppkomikern Beppe Grillo, blev största enskilda parti med drygt 32 procent. Partiers nye ledare Luigi Di Maio säger nu att partiet är berett att samarbeta med andra för att regera landet. Trots att Grillo startade partiet som en proteströrelse mot den korrupta politiska eliten. I sin valplattform backade partiet från många av de krav som Grillo hade från start. Partiet lovar inte längre folkomröstning om euron och stopp för EU:s åtstramningskrav. I stället utlovas sänkta företagsskatter, sänkt pensionsålder, en medborgarlön på 780 euro, massiva investeringar och ändå en sänkning av den gigantiska statsskulden. Hur det ska finansieras undvek även Femstjärnerörelsen att tala om under valrörelsen.

De flesta väljare insåg nog att de här valprogrammen aldrig kommer att genomföras. Men många var uppenbarligen så missnöjda med hur Italien de senaste decennierna inte hängt med i den ekonomiska utvecklingen att de var beredda att rösta för förändring, oavsett om det var realistiska politiska alternativ eller inte. 50 procent av de arbetslösa och 49 procent av studenterna röstade nu på Femstjärnerörelsen i valet, enligt vallokalsmätningarna.

I det ekonomiskt djupt delade Italien tog Femstjärnerörelsen över som ledande parti i söder från socialdemokratiska PD. Och i det rika norr tog Lega över som största parti från Berlusconis Forza Italia.

I Bryssel och Berlin hade EU-kommissionens Jean-Claude Juncker och Tysklands Angela Merkel motvilligt sagt att de såg fram emot Berlusconis politiska återkomst, i hopp om en stabil regering med Forza Italia och PD. Ryggdunkningar som kan ha bidragit till dessa partiers väljarförluster efter att de italienska regeringarna skyllt sina ekonomiska nedskärningar på krav från EU.

Både Femstjärnerörelsen, och Lega, behöver uppgörelser med andra partier för att kunna bilda regering. Möjligheten/risken för att de ska bilda en allians ter sig som mycket liten. Femstjärnerörelsen har i EU-parlamentet, trots sin populistiska framtoning, tydligt röstat med vänsterpartierna och De gröna. Och partiet var även på väg att ansluta sig till den liberala gruppen ALDE i fjol.

Därför hoppas övriga EU-länders regeringar och italienskt näringsliv på att Femstjärnerörelsen ska vara beredd att inleda samarbete med något av förlorarpartierna. Partiets unga garde är i stort behov av erfarna politiker, inför svåra förhandlingar med övriga euroländer och med finansmarknadernas aktörer, när de storvulna löftena ska omvandlas till regeringspolitik.

Även om S-ledaren Matteo Renzi likt Tysklands S-ledare Martin Schulz har svurit på att partiet ska gå i opposition hoppas många att det ska gå att bilda en bred regering även i Italien.

Det kommer att krävas stora ekonomiska reformer för att få en positiv ekonomisk utveckling i hela Italien igen. Reformer som tidigare regeringar inte orkat genomföra.

Italienska valet kan på det sättet fungera som en varningsklocka för andra länders politiker. Om de inte är kapabla att modernisera sina länder och skapa välstånd för alla medborgare riskerar de att kastas ut och ersättas av protestpolitiker, som väljs även om de inte har några genomförbara politiska alternativ.

I Frankrike kan Front Nationals Marine Le Pen bli president 2022 om Emmanuel Macron inte lyckas med sina reformplaner.

EU-kommissionens Frans Timmermans försökte anslå en optimistisk ton efter chockvalet i Italien och manade EU:s politiker att se det som en signal att börja agera och ”återuppfinna demokratin”:

”It is necessary to take it as an appeal for a jump start for the EU and draw good conclusions. We also have to ask ourselves: how can we reinvent democracy so that the European people feel comfortable?”.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.

Categories: Europa