Italiens president Sergio Mattarella lade in sitt veto mot populistpartiernas försök att smygvägen lämna euron. Men de italienska väljarnas massiva missnöje med den politiska eliten talar för en ännu större seger för Lega och Femstjärnerörelsen i det kommande nyvalet. Den regering de kan bilda kommer dock att tvingas acceptera en tvångströja för att bibehålla euromedlemskapet.
Utifrån erfarenheterna av fascisternas maktövertagande skapades ett demokratiskt system med både hängslen och livrem i Italien efter andra världskriget. Det var det skyddsnätet som president Mattarella använde sig av när han sade nej till den finansminister som de båda koalitionspartierna lagt fram.
Ekonomiprofessor Paolo Savona hade utarbetat en ”plan B” för hur Italien smygvägen skulle föras ut ur euron, och presidenten pekade på att det skulle innebära ett brott mot konstitutionen.
Redan innan Savona lanserats som finansminister framstod det som klart att den nya regeringen hade en strategisk plan som skulle leda till en konfrontation med övriga euroländer med krav på en total förändring av finans- och valutapolitiken. Det skulle ge åtminstone Lega argument för att Italien ska lämna euron och kanske hela EU.
Legas partiledare Roberto Salvini hävdade efter att regeringsbildningen stoppats att han inte vill att Italien ska lämna euron. Men så sent som oktober 2016 var han mycket tydlig: ”Alla som röstar på oss vet att ett Lega Nord-regering skulle göra sig av med euron och återgå till en nationell valuta”.
President Mattarella pekade i ett tal på söndagskvällen på sitt ansvar för de italienska hushållens sparpengar och följderna för landets ekonomi om räntorna skjuter i höjden till 20 procent, som landet upplevt tidigare. På måndagsmorgonen utsåg han tidigare IMF-höjdaren och S-ministern Carlo Cottarelli att bilda en teknokratregering för att få fram en budget och leda landet till ett nyval.
Mattarellas agerande fick stöd från Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Emmanuel Macron, som berömde den italienske presidentens ”mod”. Men på hemmaplan var det bara socialdemokratiska PD som uttalade sitt stöd för presidenten.
– Presidenten har agerat som en garant för det italienska folket, sade PD:s Maurizio Martina.
Silvio Berlusconis Forza Italia fick inte vara med i den planerade populistregeringen, men Berlusconi deklarerade ändå att hans parti kommer att rösta nej till presidentens förslag till teknokratregering.
Berlusconi vet att missnöjet bland de italienska väljarna är massivt. I opinionsmätningar svarar fler än åtta av tio att de inte litar på parlamentet och tycker att den ekonomiska politiken är dålig.
I EU-mätningar ligger italienarna i botten när det gäller synen på hur demokratin fungerar i EU och om man bryr sig om deras åsikter.
Det är svårt att tänka sig att de italienska väljarna för drygt tjugo år sedan var beredda att stödja Romano Prodi som premiärminister med åtagandet att införa en särskild ”euroskatt” för att landet skulle få komma med i EU:s valutaunion.
Men övergången från liran till euron utnyttjades till massor av prishöjningar, samtidigt som de ekonomiska reformer som genomfördes i andra länder uteblev. Det folkliga missnöjet har växt i takt med att Italien hamnat på efterkälken i den ekonomiska utvecklingen, samtidigt som landets skuldberg växt.
Socialdemokratiska PD:s ledare Matteo Renzi har förlorat en folkomröstning och ett parlamentsval, och dessutom lyckats splittra partiet i flera delar. Renzi har avgått och PD har långt kvar till att bli en stark politisk kraft. Renzi uttalanden om att nyvalet blir ”en hård strid mellan de som vill lämna EU och de som vill ha ett starkt Italien i EU” blir mest tomma ord utan ett samlat parti med ett nytt ledarskap.
Det mesta talar därför för en ny seger för populistpartierna i ett nyval, oavsett om det sker i höst eller i början av nästa år.
Men det kommer ändå att bli ett val där samtliga partier kan tvingas till besked om de vill att Italien ska lämna euron eller inte. Enligt opinionsmätningarna vill närmare 60 procent av italienarna behålla euron, trots det stora missnöjet på en rad andra områden. Den senaste veckans stigande räntor och sjunkande aktiekurser på italienska banker kan också fungera som en varningssignal till väljarna om riskerna med att överge den gemensamma valutan.
Inte ens högerextrema Front Nationals Marine Le Pen talar längre om att Frankrike ska lämna euron.
Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio vill ställa president Mattarella inför riksrätt för att han lade in veto mot den planerade regeringen. Men utsikterna är minimala att landets högsta jurister ska fälla presidenten för att han blockerat en nominerad minister helt i enligt med konstitutionen.
Därför lär de flesta partier, i likhet med Legas Roberto Salvini, i den kommande valrörelsen försäkra att de inte har några planer på att ta ut Italien ur euron. Och president Mattarellas ingripande på söndagskvällen kommer att fungera som en tvångströja även på en kommande populistregering.
Angela Merkel och Emmanuel Macron har med sin uppbackning av president Mattarella visat vad som väntar den italienska regeringen om den inte lever upp till eurons regelverk. Merkel både varnar och lovar när hon påminner om vad som hände med Greklands Syrizaregering och finansminister Gianis Varoufakis när den hamnade i kris:
”Naturligtvis kommer det att bli problem. Det hade vi även med Tsipras´ Grekland. Vi arbetade många nätter för att nå en uppgörelse. Det är det värt. Italien är en viktig medlem i EU”.