”Kommer snart….måste först bara….”, har upprepats om och om igen från Berlin ända sedan den 7 maj 2016 då Emmanuel Macron vann det franska presidentvalet på en mycket EU-positiv valplattform. De två stora tyska partierna lovade samarbeta med Macron – Måste först bara fixa…förbundsdagsvalet, regeringsförhandlingar, regeringskriser, delstatsval i Bayern, Hessen…val av ny CDU-ordförande.
Nu är Annegret Kramp-Karrenbauer vald och frågan är om Tyskland nu är berett att bidra till att häva EU:s handlingsförlamning. Ett nytt franskt-tyskt förslag om flyktingpolitiken kan vara det första seriösa steget. I så fall är det också viktigt för de pågående svenska regeringsförhandlingarna.
De två tyska regeringspartierna har levererat storstilade EU-planer. Den kortlivade S-ledaren Martin Schulz lovade omvandla EU till Europas förenta stater till 2025. I regeringsuppgörelsen mellan CDU, CSU och SPD utlovades en radikal omsvängning av EU-politiken med ökat stöd till euroländer i kris, mer pengar till EU-budgeten och ökat inflytande för EU-parlamentet över de ekonomiska krisåtgärderna. Det utlovades lagstiftning om nationella minimilöner och garantier om minimistöd för medborgarna i alla medlemsländer.
”Wir wollen einen Rahmen für Mindestlohnregelungen sowie für nationale Grundsicherungssysteme in den EU-Staaten entwickeln.”
Men trots regeringsuppgörelsen blev det väldigt litet verkstad efter att regeringen väl tillträtt och EU-entusiasten Martin Schulz tvingats avgå efter att gjort fiasko som inrikespolitisk ledare. Tyska ministrar glömde snabbt bort vad de skrivit under och när de blev påminda från Paris skyllde de på inrikespolitiska problem.
I juni lyckades Emmanuel Macron ändå få Angela Merkel att skriva under en gemensam plan – Mesebergdeklarationen. Det var urvattnat jämfört med tidigare regeringslöften, men ändå ingick en ”eurozonsbudget”, utvidgat mandat för räddningsfonden ESM att stödja krisländer och EU-beskattning av internetbolag.
Bromsklossarna i EU-samarbetet har ändå inte släppts av den tyska regeringen. Under hösten har tyska ministrar utöver de inrikespolitiska problemen kunnat peka på motståndet mot fördjupat eurosamarbete från den så kallade Hansa-alliansen, där Hollands premiärminister Mark Rutte även tagit in icke-euroländer som Sverige för att framstå som en verklig motvikt mot en fransk-tysk allians.
Slutresultatet efter en nattmangling på eurofinansministermötet i början av december blev en tummetott. Förslagen om en eurozonsbudget och arbetslöshetsförsäkring ska ”fortsätta diskuteras”:
”Subject to a mandate to be given by the Euro Summit, work could proceed on the design, implementation and timing of such an instrument for convergence and competitiveness. The possible features of a stabilisation function were also discussed, including the unemployment insurance scheme. We did not reach a common view on the need and design of such a function. Technical discussions continue.”
Men nu har Angela Merkel snart inga inrikespolitiska problem att skylla på. Hennes favoritkandidat, Annegret Kramp-Karrenbauer AKK, har valts till ny CDU-ordförande och därmed ser Merkel ut att sitta säkert som förbundskansler ett par år framåt.
AKK, som tidigare regeringschef i Saarland nära franska gränsen, markerade också i sitt kongresstal att hon vill fördjupa EU och samarbetet med Frankrike. Valet av AKK försvagar också den tyngsta motståndaren mot stärkt solidaritet mellan euroländerna – den tidigare finansministern Wolfgang Schäuble. Han förordade motkandidaten
Friedrich Merz inför den avgörande omröstningen.
Medan Tyskland ägnat sig mest åt inrikespolitiskt navelskåderi det senaste året har EU:s olösta kriser växt och lett till handlingsförlamning.
+ EU står utan handlingsplan vid nästa flyktingvåg.
+ EU har inte lyckats dra några slutsatser av eurokrisen som gör att man kan möta en ny finanskris utan att riskera statsbankrutt i ett medlemsland. De tysk-franska förslagen om minimilöner har stoppats undan, medan högerpopulisterna växer på medborgarnas ilska mot en ekonomisk EU-politik som bara handlar om hur unionen bäst ska gynna företagen och dess ägare.
+ EU har inte kunnat enas om hur unionen ska kunna ingripa när de grundläggande demokratiska rättigheterna och rättsstaten hotas i ett medlemsland.
EU-kommissionen gav i förra veckan även officiellt upp försöken att stå upp för EU-regeringarnas beslut om en solidarisk flyktingpolitik, där asylsökande omfördelas mellan samtliga medlemsländer. EU:s ordförandeland Österrike, med högerpopulistiska FPÖ i regeringen, har kallt vägrat att ens försöka förhandla fram en uppgörelse om omfördelning och nya Dublinregler.
Här kan dock en omsvängning vara på väg från den tyska regeringen. Angela Merkel har hittills vägrat diskutera någon alternativ linje utan hållit fast vid att alla medlemsländer ska ta samma ansvar för asylsökande.
Vid förra veckans EU-migrationsministermöte presenterade dock Tyskland och Frankrike ett gemensamt papper som öppnar för en slags ”Coalition of the Willing”, som Emmanuel Macron förordat länge.
”There should be the possibility that a member state deviates from the rule with a ”robust justification” and undertakes ”alternative steps of solidarity”.
Ett fåtal medlemsländer som vägrar delta i en omfördelning av asylsökande skulle kunna slippa undan genom att betala till EU-budgeten eller bidra på något annat sätt till EU:s migrationspolitik.
Det fransk-tyska ”diskussionspappret” säger också att det krävs enighet om hur flyktingar som räddas på havet ska fördelas mellan medlemsländerna.
EU-regeringarna är i akut behov att få fram lösningar på de här akuta krisfrågorna för att inte framstå som helt handfallna inför den anstormning som väntas från högerpopulistiska partier inför EU-valet i maj nästa år. Därför lär det tysk-franska förslagen om ”frivillig flyktingsolidaritet” komma upp på förhandlingsbordet mycket snart.
I de pågående regeringsförhandlingarna i Sverige räcker det därför inte att komma överens om familjeåterförening ska återinföras. En ny regering behöver också ta ställning till om Sverige ska ingå i en ”Coalition of the Willing” eller ställa sig vid sidan tillsammans med bland andra Viktor Orban.