Ryssland, Turkiet och Kina har fått se hur autokrater kan ta över makten.
Nu har EU-kommissionen också fått känna på det.
En överraskning stod på meny när EU-kommissionärerna samlades den 21 februari för veckomöte.
Den makttunga positionen som kommissionens generalsekreterare – grå eminens med fingrar i alla degar – hade oväntat blivit ledig.
Oväntat, för den blott 61-årige holländaren Alexander Italianer har bara suttit på posten sedan hösten 2015.
Men hastigt och lustigt, på sittande möte, får församlingen veta att han har bestämt sig för att gå i tidig pension.
Ännu större blir överraskningen att det finns en kandidat till jobbet, Martin Selmayr, Junckers högra hand och avskydd översittare.
Bara en.
Nio minuter efter mötet inletts går en pressrelease ut med beskedet att topposten är hans.
En gravad hund?
Jodå, på så många sätt.
Men en presentation av herr Selmayr först.
Denne tyske jurist har som Junckers kabinettschef kunnat omorganisera hela EU-kommissionens arbete så att inga initiativ får tas längre ute i generaldirektoraten.
Tjänstemännen får bara gå igång efter instruktioner från EU-kommissionärernas kabinett.
Så förvandlas myndighetens arbete till politiskt styrt.
Kommissionärerna i sin tur har organiserats gruppvis så att de behöver ha minimal tillgång till sin chef, EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.
Så har Juncker kunnat tillbringa tre,fyra dagar i veckan i Luxemburg istället för på kontoret.
Den som önskat ta någon fråga med ledningen har tvingats gå till Selmayr.
Selmayr släpper sällan någon vidare till chefen.
Avslag framförs ofta bryskt eller oförskämt.
Från Selmayr har kommit ett antal märkliga utspel – via den lyhörde Juncker – om att EU-kommissionen måste bli politisk – denna myndighet vars uppgift det är att utföra poltitkernas beslut.
Och idén att slå ihop Junckers jobb med Donald Tusks.
En president istället för två, låter det bra?
Utom att den ene är en tjänsteman som ska utföra politikernas beslut och den andre (Tusk) är en före detta politiker som ska leda överläggningar mellan EUs politiskt högst ansvariga, EU-ländernas stats- och regeringschefer.
Tänk, vilken maktposition kommissionens generalsekreterare skulle få om jobben slogs ihop?
Selmayr har kunnat härja relativt fritt för att Juncker har tillåtit det, för att han som tysk har varit följsam mot den tyska regeringen och aktat sig för att trampa på franska tår.
Och nu har han satt sig på den mäktigaste EU-posten av alla för en person som varken väljs eller nomineras.
Detta har han gjort genom överrumpling och genom att bryta mot anställningsregler i EU-kommissionen.
En anställd på hans nivå (kabinettschef) kan inte söka til eller få jobbet som generalsekreterare.
Det måste enligt regflerna finnas mer än en sökamnde till posten.
Och det gjorde det faktiskt.
Den andra var Selmayrs kollega, vice kabinettschefen.
Hon var som alla kan förstå ingen stark motkandidat.
I brådskan den 21 februari tycks ingen kommissionär ha hunnit notera underligheterna utan gav Selmayr jobbet på Junckers uppmaning.
Journalisterna i Bryssel skriver nu och ställer frågor om Selmayrs befordran.
En journalist blev kallad ”Robespierre”, andra fick veta att de uppför sig som barn.
Allt har gått rätt till.
Fast det har det ju inte.
Det är så här autkókrater griper makten i demokratier.