En gammal världsbild – tron att Sverige står utanför

Idén att Sverige ”förlorar” på att bidra till återhämtningen av inre marknaden, bygger på 1950-talets bild av världen.
Numera är vi så ihopsnodda att Italiens sak, faktiskt, är vår.

Frankrikes europaminister Amélie de Montchalin visar elegant i dagarna hur en intervju i en utländsk tidning ska begås – en milsvid skillnad till hur utrikesminister Ann Linde och finansminister Magdalena Andersson farit fram den senaste månaden.

Amélie de Montchalin, fransk europaminister


De Montchalin har ett genomtänkt budskap (stöd EUs återhämtningsfond!), hon har tagit reda på vilka de svenska motargumenten är (har inget med oss att göra) och svarar på de svenska argumenten (ni skulle tjäna på den!, den är tidsbegränsad, den ställer villkor!) och förblir till skillnad från sina svenska kolleger artig genom hela intervjun (vill ”reda ut” frågan, Sverige ska inte isoleras, lyssna på alla parter).

Med det sagt, hon lurar ändå inte alla med sin vältalighet. Vissa svenska röster känner minsann igen de listiga fransmännen som bara vill få andra att lösa deras egna problem under sin smilande svada.

Motargument I från dessa röster, lyder så här: ”Skulle vi bidra till en återhämtningsfond för att få igång den inre marknad i Europa som exportlandet Sverige till stor del lever på?
Det vore ju att betala våra kunder för att vi ska sälja till dom!”

Eh, ja. Det där är liksom klassisk politik under kapitalismen.
Regeringen sänker skatter när den vill att svenskarna ska konsumera mer (gynna näringslivet). Den höjer bidragen eller ger oss rentav checker i handen att betala med (Rikskuponger) när den vill gynna en särskild bransch.

Nå, i en riksdagsdebatt påpekar SD-ledamoten Charlotte Quensel – motståndare till svensk assistans – att de där människorna på inre marknaden behöver minsann oss lika mycket som Sverige påstås behöva dom. Sverige inte bara exporterar, vi importerar också mycket!

På 1950-, 1960-, kanske 1970-talet med kunde man diskutera handel på det viset. Som om det vore en bilateral affär.
Då byggde vi Volvobilar och sålde till utlandet – export.
Vi köpte plastleksaker av Kina – import.

Så ser inte världen ut idag.
Varuhandel på det viset finns snart inte kvar. Idag är nyckelordet ”värdekedjor.”

Ett tag gick det till ungefär som så att Volvo köpte växellådor från Tyskland, ljuslyktor från Vietnam, ratt från Italien och däck från Nederländerna.
I statistiken blev allt det svensk import.
Sedan satte Volvo ihop bilen i Göteborg och sålde den till utlandet – svensk export.

Numera är det betydligt krångligare än så.
Flygplanet Airbus` vinge passerar numera Engelska Kanalen nio gånger medan den cirkulerar mellan olika fabriker som var och en gör någon insats, innan den monteras på flygplanskroppen.
36 länder är inblandade. Vilket land exporterar till vem, vem är beroende av vem?

Sverige är mer insydda i de globala värdekedjorna än de flesta andra länder (se Riksbankens julirapport) och drabbas därför hårdare än andra av ekonomiska lågkonjunkturer ute i världen.
Som Konjunkturinstitutet visat i sin junirapport, exportproblem kostar svensk ekonomi mer än nedstängningar av det slag vi sett under corona, gör.

Redan 2013 försökte Kommerskollegium förklara värdekedjors existens med hjälp av exportframgången Minecraft, dataspelet som utvecklats av svenska Mojäng.

I Stockholm satt flera av Minecrafts utvecklare men tunga programmerare befann sig i Holland, Storbritannien och Kanada och en stor del av arbetet gjordes i USA-baserade bolag. Det mesta av musiken gjordes i Tyskland, en studio i Skottland gjorde en version av spelet för annan plattform och från Finland kom en utvecklingsversion.
Svensk export?

Sverige har en riktigt stor dataspelsindustri där 90 procent av spelen säljs på export men normalt (Minecraft är undantag) är att spelen säljs från den amerikanska plattformen Steam.
Fortfarande svensk export?

2019 tittade Kommerskollegium igen på globala värdekedjor, nu i de största svenska exportföretagen som Scania, Stora Enso och ABB.
Bolagen lägger t ex ut produktion i andra länder för att deras varor då befinner sig närmare marknaden – kunderna finns ju som sagt utomlands – men den är mer och mer automatisk och sköts av robotar, delvis styrda med svenska system.
Svensk export? Import? Inte svenskt alls?

Faktum är att statistiker river sitt hår i desperata försök att identifiera vad som ska klassas som vad.

Så – spelar det roll för Sverige om företagen i andra länder av EUs inre marknad hackar, saktar in eller konkar?
Ja, bland annat just eftersom företag i andra EU-länder utgör integrerad del av vår produktion, av vår export.
Men också för att våra kunder till stor del finns på EUs inre marknad,

Motargument II lyder så här:
”Det är inte alls inre marknaden som fransmännen vill rädda med sin återhämtningsfond, det är euron.
Och Sverige är inte med i euron så vi borde inte behöva betala för det.”

Det där är ett konstigt argument, om än med korrekt grund. Skulle den inre marknaden och euroländernas ekonomier krascha, skulle det säkert skapa problem för den annars just nu stabila valutan euron.

Men en instabil euro resulterar alltså i exemplet av en kraschad inre marknad – vilket inte vore kul för Sverige som vi sett. Så säg att vi struntar i den andra delen av scenariot, en kollapsad euro, så måste vi ju ändå undvika den första delen – en kraschad marknad – så varför ens ta upp diskussionen?

Dessutom, som vi sett ovan, är svenskt näringsliv extremt aktivt i euroländerna och köper och säljer därför en hel del i valutan euro (cirka 50 procent i exportföretagen om vi räknar in danska kronor vars kurs är knuten till euron).
Det betyder förstås att svenskt näringsliv har ett starkt eget intresse i att det går väl för euron.

Slutligen – Sverige har sedan ungefär 2014 låtit den svenska kronan tappa i värde utan att agera.
Den har förlorat cirka 25 procent mot euron.
Svensk export har alltså blivit 25 procent billigare under dessa år. En välkommen konkurrensfördel för oss, nackdel för övriga inom euron.
Vi berikar lite osolidariskt oss på de andras bekostnad, skulle man kunna säga.
Här skulle en illasinnad italienare eller fransman kunna argumentera för att Sverige har arbetat upp en skuld till de andra… som vi kunde återgälda med att bidra till eurons stabilitet.

I slutänden spelar det förstås ingen roll vad andra länder har för grumliga eller dolda motiv med återhämtningsfonden – den är i vilket fall som helst oerhört viktig för svensk ekonomi.

Vi är helt enkelt alltför insnodda i övriga EU för att vi ska kunna stå utanför när en kris hotar, och inbilla oss att vi inte skulle dras med ned i fallet.











































, den ska egentligen bara rädda euron.
Och Sverige är inte med i euron så ska förstås inte betala för någon räddning.