Macron är på marsch och kan ge EU ett nytt pojkband – ett gäng liberala unga män som ser Europa som lösningen, inte problemet.
Den avslutande TV-debatten mellan Frankrikes två presidentkandidater, Marine Le Pen och Emmanuel Macron, var troligen spiken i kistan för Le Pen som, hur älskad hon än är av sina många anhängare, fick slut på argument på ett tidigt stadium.
Att hon avslöjade sin okunskap om politiska frågor som hon själv lyfte, gör det svårt för fransmän att se henne som en tänkbar president.
Hennes försök att måla ut motståndaren som Merkels pudel eller Hollande junior fick inget fäste.
Mot slutet av debatten fick hon falla tillbaka på att grimasera, rulla med ögonen och hånskratta högljutt.
Det talar emot Macron att han visade sin oerfarenhet genom att låta sig provoceras av Le Pen till att höja rösten och hojta över hennes, och att han föll för frestelsen att gräva ner sig i tekniska detaljer.
Men Le Pen var så uppenbart inte av presidentmateriel, att opinionsmätningarna som tillskriver honom segern hos 63 procent av TV-tittarna förmodligen träffar rätt.
Macron som fransk president bäddar för en stabilare tid för EU-politik.
Han kommer bli varmt välkomnad i gänget.
Emmanuel Macron besökte tidigt Angela Merkel för att skaffa sig en personlig relation med EU:s starka dam.
Han träffade samtidigt hennes socialistiske utmanare Martin Schulz så hur det än går i tyska valet i höst, så är kontakterna knutna.
Ännu mer intressant är middagen som Macron hade med Belgiens och Luxemburgs premiärministrar i mars, Charles Michel och Xavier Bettel.
Alla tre är unga – kring 40 års-strecket, alla är liberaler och alla är varma europavänner.
Sympatin som uppstod vid middagen i mars lever kvar – trion sms:ar varandra ständigt och håller telefonkontakt.
De har kallats Erasmus-generationen vilket är mer symboliskt än handgripligt sant.
De har alla tre växt upp med de europeiska friheterna som självklarheter, belgiske Michel pluggade i Amsterdam, Xavier Bettel var faktiskt en Erasmus-student och Macron hör till de få ledande franska politiker som villigt talar engelska i intervjuer.
Till moderniteten hör kanske också att Bettel gift sig med en man (medan han var premiärminister) och att Macron är gift med en 29 år äldre kvinna.
Tillsammans har de tre diskuterat EU och de är överens – Europas framtid,,liksom deras länders framtid, ligger i EU och i att gå fram tillsammans.
Trion har en fjärde kompis som de håller kontakten med – Italiens Matteo Renzi.
Han är lika ung, lika liberal och ungefär lika europavänlig (värmen svalnade åtminstone tillfälligt när EU-regler såg ut att hota hans premiärministerpost)..
Renzi misslyckades med att reformera de tröga italienska beslutsprocesserna och tvingades avgå.
Men för tre dagar sedan återvaldes han som partiledare med röstsiffrorna 72 procent mot 19 procent för tvåan.
I vårens opinionsmätningar skuggar hans liberala parti mycket tätt sin svåraste utmanare, 5 stjärnor.
Trion unga européer på EUs toppmöten kan bli en kvartett nästa vår.
Det lär emellertid inte vara ett federalt Europa som väntar med det här kompisgänget.
De står alla för praktiska reformer snarare än ideologiska kliv.
Men när Europas valår väl är över kan den nya generationen europeiska ledare ge EU-diskussionerna en intressant dynamik – en cirkel av vänner som litar på varandra och på fördelarna med ett starkt Europa.
Gänget kommer förstärkas av antingen Angela Merkel eller Martin Schulz som bägge vill bädda in Tyskland i ett starkt Europa.
De första som i så fall ska se upp, är den illiberale Orban i Ungern och polske Kaczynski.
Erasmus-generationen kommer försvara EU.s landvinningar och dit hör att alla respekterar fördraget.