Dyrt, byråkratiskt och vi gör det bättre själva.
Se där en sammanfattning av hur svensk EU-politik har förts hittills ur boken; ”Med ett tvärsäkert kanske.”
”Nej, EU ska inte ha någon gemensam räddningstjänst,” sa inrikesminister Morgan Johansson i januari 2018.
”Då kommer bara andra länder luta sig tillbaka och strunta i att bygga upp egna räddningstjänster, tänka att; `Det där fixar EU åt oss.”
Ett halvår senare brann de svenska skogarna och bristen på kapacitet i svensk räddningstjänst var uppenbar för alla, liksom vårt behov av hjälp från andra EU-länder.
Idag anser den svenska regeringen att EU bör ha en gemensam räddningstjänst.
”Kontroll över gränsen är statens kärnuppgift, en nationell fråga,” förklarade statsminister Löfven och inrikesminister Morgan Johansson våren och sommaren 2015 när EU diskuterade en europeisk gränskontrollbyrå.
Även det motståndet smälte bort ett halvår senare, när flyktingvågen ghösten 2015 gjorde klart att Sverige i högsta grad har intresse i att gränskontroller inte förblir en nationell ensak.
Boken ”Så förs svensk EU-politik: Med ett tvärsäkert kanske” gör en djupdykning i svensk EU-politik och visar att de här exemplen är mer regel än undantag.
Sverige säger nej.
Bestämt nej.
Innan vi säger `kanske´ och så småningom ´okej då.`
Redan här kan man ana att den svenska varianten av EU-politik – att motsträvigt låta sig släpas med – inte bäddar för ett maximalt svenskt inflytande.
Det är ett problem med vår EU-politik.
Det finns en djup misstänksamhet bland svenska politiker mot Europa och europeiskt samarbete.
Den har funnits länge.
Bland alla regeringar.
Riktigt långt bak har en svensk regering rentav uppvaktat den amerikanska regeringen och bett USA sätta stopp för EEC – det som blev EU (hela historien om det i bokens kapitel 3).
Ett annat problem är vad det har gjort med demokratin i Sverige.
På hemmaplan har samtidigt staten och politikerna undvikit så mycket de bara kan, att anpassa det svenska systemet till den nya verklighet som EU-medlemskapet är.
Resultatet är dels ett försvagat demokratiskt inflytande för svenska remissinstanser, dels att väljarna sällan får veta vilka beslut som svenska regeringar medverar till i Bryssel (mer om det i kapitel 8) .
Så långt har det ändå kunnat halta på.
Men idag står vi inför en situation där läget förvärras.
Fram till nu har de svenska nej:en inte synts så tydligt kunnat huka bakom Storbritanniens ständiga motstånd.
Det är slut med det.
Sverige måste hitta en ny väg i EU.
Fram till nu har Sverige också förutom sin underliggande misstro mot Europa, kunnat unna sig en klockarkärlek till allt amerikanskt.
Det har gått därför att EU och USA varit allierade globalt.
Men med president Trumps uppdykande på scenen, har en skarp gräns dragits mellan Europa och USA.
Sverige kan tvingas välja.
Ekonomiskt är vi knutna till och beroende av Europa.
Militärt är vi knutna till och beroende av USA.
Sverige behöver fundera på sin plats i världen, rita upp en strategi för hur svenska intressen kan försvaras i en förändrad omgivning.
Starten kan med fördel ske genom att granska hur svenska regeringar egentligen företräder oss på (vad de själva kallar) vår främsta internationella spelplan, EU.
Om detta handlar boken:
”Så förs en svensk EU-politik: Med ett tvärsäkert kanske.