En omvänd Merkel storsatsar på EU

Angela Merkel har fått en nytändning och lanserar nu vad som nog är det ambitiösaste programmet någonsin för en EU-ordförande.

Tyska förbundskanslerns radikala omsvängning var slående, redan när hon i en gemensam presskonferens med franske presidenten Macron i slutet av maj föreslog övriga EU att gemensamt låna upp 500 miljarder för att ge i stöd till de hårdast coronadrabbade länderna.
Så sent som i slutet av mars hade hon ju grälat offentligt med Italiens premiärminister Giuseppe Conte just för att undkomma att behöva dela bördan med övriga EU.


Nu ger hon intervju efter intervju, håller tal efter tal där de idéer som Macron drivit sedan 2017 är bärande pelare:
* Tyska åtstramningskrav var fel, man måste investera sig ur en kris.
* Europeisk suveränitet är vägen fram. Inte tysk suveränitet för den kan inte överleva utan en europeisk sådan. Därav följer att EU behöver agera både mot USA och mot Kina.
* Den inre marknaden måste skyddas, alltför öppen ger onödiga chanser till konkurrenter… i Kina, USA och Storbritannien.
* Lösningen på Tysklands problem heter mer EU, inte mer nation.

Bryssel och närgångna EU-institutionerna är inte problemet längre. Inför Europaparlamentet den 8 juli förklarade hon:
”Europa begränsar inte vårt manöverutrymme. I en globaliserad värld är det Europa som GER oss mer manöverutrymme.”

Bara vackra ord? Knappast.
Det starkaste beviset för att hon menar vad hon säger: Hon är villig att öppna den tyska plånboken och betala för det.
En annan indikation på hennes uppriktighet:
Hon planerar att använda det tyska ordförandeskapet (som startade den 1 juli) för att genomföra vad hon talar om.

Så här ska kommande halvår se ut för EU, enligt tysk plan:
I juli slutförhandlar EU sin återhämtningsplan med gemensamma lån och större EU-budget.
De Frugala Fyra? De uppfattas allmänt som att de signalerade vid det senaste toppmötet i juni att de kommer ombord. Bara de får några vinster – de ska ha sina rabatter kvar på EU-avgiften, upplånad summa ska vara mindre, osv.

September och oktober ska brexitavtalet avslutas för att träda i kraft efter årsskiftet.
Merkel gjorde klart för premiärminister Johnson i telefonsamtal nyligen att det breda avtal som EU erbjudit sedan start är aktuellt.
Men om han föredrar vad han har talat om på senare tid, en ”Australien-liknande uppgörelse” så kan hon leva med det också.
Och vill han ha ingen deal alls, så varsågod.

November och december ska EUs ”Gröna Giv” hamras på plats.
Vetenskapstränade Merkel tar konsekvenserna av klimatförändringarna på stort allvar.
Inte minst, tyskt näringsliv har överösts med tyska statliga miljardsatsningar på vätgas, elbilar och CO2-befriat vilka ramas in allra bäst genom en förstärkning från övriga Europa.

Länge såg Merkel ut att inte vilja släppa hoppet att USA efter Trump skulle återgå till att vara en allierad. Men hon tycks ha sett att ”America First” har bred uppslutning i USA och därför lär leva kvar även om Trump förlorar makten i höstens presidentval.
Så även här kan vi se att hon övergått till Macron-tänk. Hon planerar nämligen en EU-reaktion av typen ”Go European.”

Den slags sitter annars långt inne för ledaren av ett land så beroende av export som Tyskland. Men framgångsrika Tyskland har också på senare år varit mycket hårt ansatt för sina exportframgångar i USA

Därför vill Merkel nu (liksom Macron länge velat) garantera att europeiska storföretag gynnas mest av EUs inre marknaden.
* Ett tysk-franskt förslag om nya statsstödsregler och nya konkurrensregler som tillåter framväxten av europeiska storbolag kommer därför i höst.
* Ett tysk-franskt förslag om importtullar kopplade till klimatet kommer också, alltså möjligheten att straffa utländska konkurrenter.
* Tyskland stöder förslag att hindra utländska bolag använda statsstöd för att vinna europeiska kontrakt.

Men om förbundskansler Merkel anslutit sig till Macrons världssyn och tagit upp hans språkbruk (hon ekar t ex ofta att ”vi får inte vara naiva”) så gör hon det på sitt eget sätt.
Angela Merkel har gått långsamt tillväga med att ta ombord att åtstramningspolitiken slog väldigt fel, att dumpa hoppet om att amerikanerna bara är tillfälligt otrevliga och för att inse att kineserna kan ha baktankar.

Det innebär att när hon nu faktiskt byter fot har hon först säkrat att ha en bred uppbackning i det tyska politiska etablissemanget, tvärs över partigränserna.
Hon har rentav folkopinionen med sig.
Dert gör henne betydligt starkare än Emmanuel Macron.

Merkel kan ju också visa tyskarna, att en stor del av arbetsprogrammet handlar egentligen, om man granskar det noga, om Tysklands stora guldgruva, den inre marknaden.

Återhämtningsfonden är förstås helt och hållet ett projekt för att återstarta ekonomin så att tysk handel och produktion kan få vind i seglen igen – deras leverantörer och kunder är ofta icke-tyska, därför behövs hela den inre marknaden för detta mål.
Klimatttullar, statsstödsregler och skärpt övervakning av statsägda” företag handlar om att Europa inte ska bjuda på den guldgruva som den inre marknaden är, på samma generösa sätt.
Brexitavtalet ska göra tydligt detsamma – att EUs inre marknad inte är gratis

Men Merkel är inte bara ekonomi, hon talar också ren politik, när hon nu ger sin nya bild av Europa.
Populister och allt syre de kan vinna av en djup, ekonomisk kris i Europa oroar henne särskilt.
Det är ett av hennes viktigare argument för att satsa pengar på hela EU.

Den svenska finansministern Magdalena Andersson gillade inte den argumentationen och invände med ett…:
”Vi har också populister.”
Men det är nu inte Åkesson som oroar Angela Merkel. Det är populisterna i hårt drabbade länder som Italien, Spanien, Portugal och Grekland där väljare står inför sin andra djupa kris på kort tid.

Dessa populister är otäckt nära maktövertagande, har redan suttit i regering. Och hamnar de i regering, så hamnar de i EUs innersta rum, EU-toppmötet.

Merkels första motmedicin är snabbast möjliga ekonomiska återhämtning.
Därefter talar hon sig varm för rättssäkerhet och garanterande av medborgerliga rättigheter – att alla EU-länder måste avkrävas dessa.

Där finns dock – åtminstone så här långt – en stor skillnad.
Hon har inte ett enda konkret förslag att komma med.
Hon driver inte ens på för att hennes egen partigrupp, EPP, ska straffa ut partifränden Orban.

Tyvärr har välmenande prat inte hjälpt hittills mot dem som kränker rättsstaten och medborgerliga rättigheter i EU.








.