Boris Johnson är överbelamrad med bekymmer på hemmaplan. Han är fullständigt frånvarande på den internationell arenan.
Och i EU-samtalen går det mer bakåt än framåt.
Ännu mer än den svenska, har den brittiska regeringen lyckats hamna i den värsta av världar efter corona.
Storbritannien har vecka efter vecka legat högst i Europa i antal dödsfall och insjuknade – och då har man ändå räknat så lågt det bara går (överdödligheten på äldreboende har varit mycket hög men inga diagnoser har ställts).
Samtidigt ligger Storbritannien också värre till än resten av Europa i hur hårt ekonomin drabbats i sammanhanget.
Storbritannien har dessutom i hög grad dragits in i de protester kring rasism som exploderat sedan amerikanen George Lloyd dog av polsvåld.
Hemma lastas regeringen Johnson för att ha misskött corona-epidemin eftersom man väntade i det längsta med att stänga ner landet. De dagliga presskonferenserna har gett svajiga och ombytliga besked. När regeringen sedan bestämde sig för att öppna landet igen utan tydliga skäl för varför det skulle vara säkert, ökade misstron ännu mer.
Det har inte hjälpt premiärminister Johnson att hans grå eminens, rådgivaren Dominic Cummings, hamnade i skottgluggen för att för sin och familjens del ha struntat i ”lockdown” trots att han var smittad.
Det hjälper inte heller premiärministern det minsta att Manchester United-fotbollsspelaren Marcus Rashford kampanjar för att fattiga skolbarn ska få matkuponger under sommarlovet.
8,4 miljoner britter kämpar med att alls få ihop mat för dagen. Nära vart femte brittiskt barn går hungrigt enligt Unicef.
Boris Johnson lät sitt folk besvara en personlig vädjan från fotbollsspelaren med att ”premiärministern återkommer så snart han har tid.”
Ironiskt nog kampanjar Boris Johnson själv om att britterna borde banta.
Boris lyckades tidigare vinna britternas hjärta med att lova dem frihet från det förtryckande EU.
Johnson genomförde också sitt löfte att ta Storbritannien ut ur EU den 31 januari 2020.
Men inte ens den bedriften hjälper honom längre.
Landet hänger kvar i elva månader till i EU på samma villkor som förut – en övergångsperiod som är avsedd att använda till att förhandla fram ett nytt avtal med EU.
Men Johnson inledde med att hota bryta samtalen om EU inte gav efter. Sedan dess har nya hot regelbundet kastats ut över Kanalen från den brittiska sidan.
I april tillkom hotet att Storbritannien först tänkte sluta avtal med USA. Så fick EU minsann se!
Men det blev en backlash där också. Trump-administrationen visade sig vilja utnyttja britternas relativt svaga läge (inga avtal med någon för tiden efter 31 december 2020) till att pressa fram brittiska eftergifter på jordbruk och livsmedel, klorinerad kyckling inte att förglömma.
Det ledde till en spricka tvärs genom regeringen.
Så här i halvtid kan vi notera att fyra förhandlingsmöten med EU har hållits och inga resultat har nåtts.
Snarare har det gått bakåt. I juni meddelade Boris Johnson att han inte längre gillar den politiska överenskommelse som han gjorde med EU i januari och att den ska ”fixas.”
Därefter framförde vice premiärminister Michael Gove formellt att Storbritannien inte kommer begära förlängning av förhandlingsperioden när den löper ut den sista december i år.
Det tänkta toppmötet i juni i halvtid mellan EU-ledarna och Boris Johnson blev nedprioriterat till en videoträff med EU-kommissionens ordförande von der Leyen och rådets ordförande Michel.
EU-ledarna har andra saker att tänka på. Angela Merkels och Emmanuel Macrons förslag om ett gemensamt lån på 750 miljarder euro för att hjälpa hårt drabbade EU-länder är under förhandling.
Totalt lägger EU runt 3 triljoner i stöd, lån och obligationsuppköp på att hålla EUs ekonomi under armarna.
EU diskuterar med USA om en allians mot Kina (EU är ovilligt).
Macron och Merkel planerar förslag om stora europeiska försvarssatsningar nu när Trump börjat dra hem trupper från Tyskland.
Och så har arbetet med att skapa en europeisk beredskap inför nästa pandemi påbörjats samtidigt som en gemensam vaccinsatsning är på gång.
I inget av detta har Storbritannien önskat delta. Internationella relationer sköts numera i avsaknad av britter.
Den Europeiska Unionen seglar vidare utan britterna. Boris Johnsons brittiska union befinner sig däremot under större spänningar.
Regeringen Johnson har upprört provinsen Nordirland med att backa på sina löften om att inte införa gränskontroller mellan Storbritannien och den irländska ön.
Bitterheten är stor och det nordirländska parlamentet har röstat för att skjuta upp brexit.
I Wales och Skottland råder också ilska. Regeringen Johnson annonserade till EU att det blir ingen förlängning av förhandlingarna trots att framsteg saknas – utan att konsultera dessa två regioner.
”Extraordinärt hänsynslöst,” säger de regionala ledarna.
Men folkets hjärta då?
Nej, opinionsundersökningarna säger att folket – just det folk som röstade för brexit och för Boris Johnson – verkligen inte vill lämna EU utan att först ha ett avtal med EU.
Förklaringen till varför förhandlingarna med EU inte kommer någonstans tycks gömma sig internt i regeringen.
Regeringen Johnson förefaller kluven.
EU-sidan tenderar att skryta med kommande handelsavtal, med alla fördelar de ska ge. men den brittiska regeringen gör tvärtom, man förolämpar motparten och talar ner dess betydelse.
Boris Johnson har i sin regering krafter som anser att det vore bra för landet på sikt att krascha ut ur EU.
Bara ur en rejäl krasch kan det nya växa fram.
Det är samma tänkande som inledningsvis gav Storbritannien inga åtgärder alls mot corona, idén var att ta smällen hårt i första skedet för att därefter vara en vinnare när våg nummer två kom.
Detta är tänkandet hos bl a Dominic Cummings, vice premiärminister Michael Gove och handelsminister Lis Truss.
Sedan finns andra ministrar som föredrar andra metoder; som vill lämna EU först när ett avtal finns på plats, som ville bromsa corona så mycket det gick i starten och avvakta med återöppnandet.
Det lönar sig dåligt att spekulera i vad Boris Johnson själv tycker. Han är ökänd vid det här laget för att ofta byta åsikt. Han kommer hinna ändra sig flera gånger om innan december månad är här.
För EU är kluvenheten besvärlig.
Johnson-regeringen var redan när den befann sig på sin höjdpunkt (efter ett succéval) en hopplös förhandlingspartner för den förhandlar inte i god vilja utan spiller tid med att hota och försöka skrämma fram bättre villkor.
För EU är det dock alls ingen fördel att den brittiska regeringen har problem, oavsett om den har dragit på sig dessa själva eller är ett offer för omständigheterna. Det ökar inte stabiliteten, vilket är vad man önskar hos en motpart och hos en samarbetspartner.
För EU-sidan är matematiken ganska enkel.
Det skulle utan tvekan löna sig mer att ha ett avtal med Storbritannien än motsatsen.
Det skulle stärka EUs internationella affärer om Storbritannien deltog på vår sida.
Det skulle stärka polissamarbetet och försvaret om Storbritannien deltog som en aktiv partner.
Men helt avgörande i slutänden är att ett avtal inte lämnar EU vidöppet för en rival sittande på EUs tröskel som kan konkurrera med låga löner, svaga normer och yvigt statsstöd.
Halvtidsmötet med von der Leyen och Michel slutade i en ömsesidig förklaring om att det behövs mer momentum i förhandlingarna. Boris Johnson meddelade därefter brittisk press att det ”måste” bli ett avtal före hösten.
Det är Boris Johnson som avgör hur det ska bli.
Men det vore olikt honom att landa i en bestämd åsikt förrän i sista minuten.