Ensam och avskydd av alla – Olaf Scholz

Det blev till slut förbundskansler Scholz, inte som många trodde president Macron, som förlorade sin trovärdighet över Ukraina.

Veckan inleddes med franske presidenten Emmanuel Macrons uppmärksammade besked på en presskonferens i Paris att det inte är uteslutet att sända soldater till Ukraina – för Ryssland får inte vinna.
Många laddade och sköt genast av sin motreaktion utan att ha lyssnat så noga på vad den franske presidenten sa.
(Vilket var att: ”Det finns ingen konsensus men möjligheten har lyfts under diskussionerna här idag”)

Förbundskansler Olaf Scholz var snabbast att försöka skjuta ner Macron. På kvällen, bara några timmar efter presskonferensen, kom en tweet:
”Tyskland är den störste vapenstödjaren till Ukraina och ska så förbli. Men klart står också att vi kommer inte bli en stridande part, varken direkt eller indirekt. Den principen styr alla mina beslut.”

Här missade Scholz ett tillfälle att vara tyst. Macrons ”allt är möjligt” var ett tydligt budskap riktat till Vladimir Putin om att han inte ska tro sig säker… och i andra hand till alla ukrainare som kämpar i underläge.
För Scholz att känna att han måste dementera att allt skulle vara möjligt, var faktiskt helt enkelt… onödigt.
Det finns inga planer, inget förslag och inte ens enighet om att i det här läget sända soldater. Allt det hade Macron själv påpekat.

Men förbundskansler Scholz kunde inte släppa frågan. Nästa morgon var han ute på twitter igen:
”I går i Paris enades vi om att alla måste göra mer för Ukraina. Landet behöver vapen, ammunition och luftförsvar. Vi jobbar på det. En sak är klar: Det kommer inga marktrupper från europeiska stater eller Nato.
Det gäller.”

”Das gilt,” högg alltså Tysklands förbundskansler till med och valde en ton och ett tilltalssätt där det lät som om han ansåg att det är han som bestämmer över alla europeiska stater och över Nato.

Men oron måste ha fortsatt gnaga i honom för strax kände han sig manad att också spela in en video där han upprepar samma budskap.
Han står rakryggad framför en tysk fana (ingen EU-flagga alltså, vilken Macron aldrig uppträder utan).
Nu tog Scholz i från tårna.
”Som tysk förbundskansler kommer jag inte skicka några soldater i krig.
Nato är inte och kommer inte bli en stridande part.
Så blir det.”
”Dabei bleibt ist!”

En första tweet var onödig men förklarlig. Scholz leder en vacklande koalitionsregering och är mer impopulär än någon tidigare förbundskansler. Han tror sig veta att tyska väljare inte vill dras med i något krig.

En andra tweet blev bara konstig, gav intryck av att han måste vara orolig. Att höja rösten med ”Det gäller!,” kändes inte som en ledare i kontroll.
Den tredje tweeten väckte irritation och frågor om vem Scholz trodde att han var, chef över Nato tydligen och kejsare av Europa?

Och nu väcktes minnet om att Olaf Scholz ju är den europeiske ledare som ända sedan Ukraina-krigets start har vägrat – först att stoppa Nordstream II, sedan att skicka vapen, därefter att skicka tunga vapen, sedan att skicka stridsvagnar, nu att skicka långdistansmissiler… bara för att så småningom ge efter på varje punkt.

Nej det var ingen bra look.
Under tiden hade Macron börjat få uppbackning och kunnat skörda tacksamhet för att så tydligt ta radikal ställning för Ukraina.
Olaf Scholz gick för sin del ut och påminde om (bitter, alls?) att Frankrike skickar mycket färre vapen än Tyskland gör – absolut sanning där – men den saken svepte bort utan att fastna.

Och någonstans i denna röra stod sedan förbundskansler Scholz och argumenterar för femtielfte gången mot anklagelsen att han inte skickar Ukraina vad de behöver – den här gången apropå långdistansmissilen Taurus.
Han försvarar sig med att det vore omöjligt, för missilen måste i så fall åtföljas av tysk militär som opererar den. Och ingen tysk militär i Ukraina, det vore att göra Tyskland till stridande part.
Vad han sedan INTE borde ha gjort, var att tillägga att Storbritannien och Frankrike som bägge skickar långdistansmissiler till Ukraina, minsann har militär på plats för att hantera dem.

Tysklands regeringschef hade just sagt offentligt att det finns brittisk och fransk militär som deltar aktivt i kriget på plats i Ukraina.

Den brittiska tidningen The Telegraph slog upp sveket stort. Den nyss avgångne brittiske försvarsministern Ben Wallace som ansvarat för att långdistansmissilen fanns i Ukraina var stenhård:
”Scholz är fel man på fel jobb vid fel tidpunkt.”

Tobias Ellwood, fd ordförande för brittiska försvarsutskottet tog också i:
”Det här är ett flagrant missbruk av (hemliga) underrättelser enbart i avsikt att dra bort uppmärksamheten från Tysklands egen ovilja att beväpna Ukraina med långdistansvapen.”

I Washington Examiner beskrivs Scholz´ uppträdande i veckan i de hårdaste ordalag:
”I en häpnadsväckande underkastelse inför Vladimir Putins aggression, förrådde Olaf Scholz sina västallierade…”

Från Paris kommer inga anklagelser. Paris och Berlin måste fungera i många sammanhang, inte bara i frågan om Ukraina. Att Macron och Scholz inte har någon personkemi, sällan möts, sällan talar med varandra, är en offentlig hemlighet men samarbetet måste fortsätta ändå.

När veckan är över är det inte längre Emmanuel Macron som har motvind. Fem länder har meddelat att de kan tänka sig soldater på plats i Ukraina, skulle omständigheterna kräva det:
Estland, Frankrike, Kanada, Litauen och Nederländerna.

Men runt Scholz blåser det just nu riktigt, riktigt kallt.