Det går inte så bra för Turkiets högljudde president Erdogan just nu.
Så plötsligt visar han intresse för ett EU-medlemskap igen.
President Recep Tayyip Erdogan har hela våren. varit extremt hätsk mot EU i allmänhet och Tyskland i synnerhet
Blodet kokade alldeles särskilt inför hans folkomröstning för att ge presidenten i stort sett all politisk makt över landet.
”Nazist” var bara ett av de tillmälen han använde.
Det var i de goda tiderna, förra månaden.
Den gången han var nära allierad med president Putin och president Trump ringde för att lyckönska honom till resultatet i folkomröstningen.
Att européerna protesterade mot hur valet gick till och hans massfängslanden av politiska motståndare, kunde han strunta i.
Men vinden har vänt.
Erdogans militära kampanj i Syrien går dåligt, den som ska hindra kurderna från att bilda ett sammanhängande landområde söder om den turkiska gränsen.
Hans allierade Ryssland vägrar hjälpa honom att stoppa kurdiska YPG – vilka anses vara ISIS´starkaste motståndare i området och helt centrala för att inta Raqqa.
Värre än så – allierade USA har beslutat att beväpna YPG med ännu tyngre vapen än tidigare (för att, som sagt, de är ISIS` värsta motståndare).
Erdogan höll dock ett trumfkort som han räknade med skulle lösa problemen – en personlig inbjudan att besöka Donald Trump i Vita Huset.
Men det gav inget av vad han hoppats på.
Han mottogs visserligen med värme, pompa och ståt men Trump lovade inte att sluta beväpna YPG.
Tvärtom var beskedet från folk runt Trump att det fortsätter.
Trump erbjöd sig inte heller att returnera Fethullah Gulen, turkisk exilledare bosatt i USA som Erdogan hävdar låg bakom sommarens försök till militärkupp.
Efter att ha skällt på EU i månader – för att vara oärligt, odemokratiskt, för att angripa muslimer och då särskilt turkar, för att inte hålla ingångna avtal – meddelade president Erdogan bara två veckor före sitt planerade besök i Vita Huset, att han tänkte låta sitt folk hålla en ”brexit-liknande” folkomröstning om turkiskt EU-medlemskap.
Då kunde européerna få se vad turkar tycker om dem.
Nyss var han ju omfamnad av Putin, hyllad av Trump och kaxig nog att visa fingret till de där förbenade européerna.
Nu är läget sådant att han kan tvingas ge efter i en uppmärksammad men meningslös strid med Tyskland, om tyska soldater utstationerade i södra Turkiet.
Tyskarna har tröttnat på hans trams, de kan flytta sina soldater till Jordanien om det ska vara så.
De är inte rädda längre för hans hot att släppa syriska flyktingar lös över Europa.
Erdogan trodde sig hålla nyckeln till Merkels omval (fler flyktingar, minskat väljarstöd) men hennes partis framgångar i de regionala valen i Tyskland har blåst bort det hotet.
På Europadagen den 9 maj höll Erdogan ett tal.
”Vårt land med sina sekelgamla relationer med Europa önskar upprätthålla tillträdesprocessen för EU-medlemskap vilket är ett strategiskt mål.”
President Erdogan har överspelat sin hand i utrikespolitiken, har stora problem inrikespolitiskt och backar tillbaka till vad som nu ser ut som bästa kortet – EU.