Sverige ville undkomma den oberäknelige Putin genom ett Natomedlemskap men priset blev att ”bana väg i EU” för Erdogan, som bedriver samma slags politik som sin ryske kollega.
Ingen är egentligen förvånad att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan lekt med den svenska regeringen som en katt kastar runt en livrädd mus.
Det första avtalet som regeringen Andersson ingick i Madrid förra sommaren för att få ett turkiskt ja till Natomedlemskap, gav Erdogan en fantastisk leksak att dingla framför svenskarna:
”Har ni gjort nog för att blidka mig? Kanske, kanske inte…komsi, komsi, lite närmare… haha, nej. Att ändra era lagar och er grundlag räcker inte, nu vill jag ha blod också.”
Diktatorer håller aldrig ett löfte. Det är viktigt att komma ihåg. De omtolkar verkligheten precis som de vill, när de vill.
Den svenska regeringen kunde ha frågat Grekland hur mycket man kan lita på Erdogans löften.
President Erdogan nekar erkänna internationellt etablerade gränser för Grekland och Cypern, kränker sedan dessa under ackompanjemang av högljudd historisk retorik och kräver till sist eftergifter av motparten för att sluta med kränkningarna.
Känns det igen?
Det är så Putin lekt med sina grannar länge.
Erdogan, precis som Putin, är inte dummare än att han griper ett tillfälle när det serveras på gyllene fat.
Han har varit ett horn i sidan på både USA, Nato och EU länge genom att alliera sig med Putin, med Libyens krigsherrar och med Syriens diktator Assad.
Det sistnämnda bidrar till oron och instabiliteten runt Medelhavet vilket utgör ett direkt hot mot EU-länderna. Men Turkiet råkar ha stora ambitioner utanför sina egna gränser och sänder sin militär dit presidenten tror det kan ge honom fördelar.
Det förstnämnda – Erdogans ogenerade stöd för Putin sedan kriget – är ett mynt med två sidor.
Precis som Orban och Putin, uppskattar Erdogan alltid att en ”fellow dictator” slår sig fram. Det gynnar deras egna upplägg med en stark man i ledningen av en nation. Självklart deltar Turkiet inte i Natos eller EUs sanktioner mot Ryssland.
Å andra sidan vill Erdogan inte att Putins Ryssland blir för starkt. Han har som sagt egna maktambitioner och ett osäkert Ryssland är bättre än ett oövervinnerligt Ryssland. Han växlar därför mellan stöd till Ryssland och stöd till Ukraina.
Sett mot den bakgrunden – självklart nobbar han det svenska Natomedlemskapet. Det är ju något som såväl USA, Nato som EU önskar sig för att säkra Östersjön mot Putins Ryssland.
Erdogan såg flera svaga punkter och tryckte till.
Ungefär som när Putin förhandlade ”fred” för Ukraina 2014 med Tyskland och Frankrike.
Så, vad har då Erdogan uppnått så här långt med sin lek?
Från USA:
Joe Biden har lovat få igenom i kongressen en försäljning av amerikanska F-16.
Erdogan hade i flera år nekats köpa det stridsflygplanet eftersom han hade lierat sig med Ryssland, framförallt när han köpte det ryska missilsystemet S-400 vilket anses kunna hota USAs mest avancerade stridsflyg, F-35.
Jodå, Turkiet ingår i militäralliansen Nato vars fiende är Ryssland men som sagt, lita aldrig på en diktator.
Att Joe Biden gör så stora eftergifter för ett Turkiet som han velat straffa, är ett tecken på hur svagt USA är numera. Amerikanerna förmår inte ens få sina egna militärt allierade att hålla sig i skinnet.
Från Nato:
Natochefen Jens Stoltenberg har tvingats hålla god min och buga djupt för den turkiske diktatorn och gick så långt på torsdagen som att säga, att han önskar se Turkiet som EU-medlem.
Erdogan ser Nato som ett skämt. Han gör som han vill, medlemskapet innebär inga förpliktelser för honom, bara för andra och alla sådana tänker han casha in.
Från EU:
EU var redan i Turkiets klor av geopolitiska skäl, för att EU tog in Cypern som EU-medlem trots omtvistad status, pga turkiska gasleveranser och förstås över uppgörelsen om att Turkiet ska bromsa flyktingströmmen till EU.
Erdogan roar sig ibland med att bussa flyktingar till gränsen för att påminna EU om det beroendet.
Erdogan låter också förbereda borrning efter gas- och olja på cypriotiskt vatten utan att EU kan göra något åt saken.
Däremot frös förhandlingar om EU-medlemskapet (som redan samlat damm i en byrålåda) inne när Erdogan efter den (troligen fejkade) statskuppen 2016 kastade alla sina kritiker i fängelse – journalister, lärare, advokater och domare, kommunpolitiker…
Turkiet är en diktatur idag.
Ändå diskuterar EU på fullt allvar just nu att förbättra relationerna med Turkiet.
På toppmötet före midsommar begärde stats- och regeringscheferna en översikt från EU-kommissionen över läget i relationerna med Turkiet ”i avsikt att avancera strategiskt och framåtsyftande.”
Mer konkret är det tal om att uppdatera tullunionen, öka samarbetet ”folk-till-folk,” diskutera klimat och regionala frågor – alltså vad EU betraktar som ofarliga närmanden.
Den alldeles hopplösa Cypern-konflikten, den skjuter toppmötet lättat vidare till FN att sköta.
Vad Erdogan egentligen vill, är förstås att öppna medlemskapsförhandlingar igen.
Inte för att han vill se Turkiet som EU-medlem. Det skulle ju kräva att Turkiet åtminstone liknade en demokrati och det är inte aktuellt under denne president.
Nej, det räcker gott med förhandlingar. Det skulle nämligen öka hans prestige i omvärlden och kunna hålla hans väljare lugna som har det tufft eftersom Erdogan-regimen har kört Turkiets ekonomi i sank.
EU har nu alltså lovat Erdogan att möta honom halvvägs. I veckan diskuterar EUs utrikesministrar ett första upplägg.
Hur fortsättningen blir, återstår att se.
Från Sverige:
Extra krydda blev chansen att tvåla till de malliga svenskarna som i decennier låtit kurder få politisk asyl undan turkiskt förtryck.
Och tilltvålade blev vi för statsminister Ulf Kristersson har nämligen satt sitt namn på att Sverige på Turkiets anmodan…:
* …”Sverige har ändrat sin konstitution, ändrat sina lagar, kraftigt utökat sin anti-terrorism-samarbete mot PKK och återupptagit vapenexport till Turkiet…”
På hemmaplan säger svenska politiker att allt det hade vi tänkt göra ändå och vapenexport är det ju myndigheter som sköter. Men återigen, statsminister Ulf Kristersson säger alltså nu i ett officiellt Nato-dokument att vi har gjort detta på Turkiets begäran.
Tilltvålade.
* Den svenska statsministern har också lovat att Sverige ska upprätta skriftliga planer för vårt framtida anti-terrorsamarbete och årligen redovisa för Turkiet hur det går för oss med detta arbete.
(Hur länge ska vi infinna oss välkammade för att visa upp hemläxan?)
* Svenske statsministern skriver sedan under på att det inte ska finnas handelshinder för vapen eller investeringar i försvarsindustrin mot Turkiet och lovar att sträva efter att ta bort alla sådana.
(Skulle inte svenska myndigheter avgöra det?)
* Statsminister Kristersson lovar vidare att öka svensk handel, investeringar och ekonomiskt samarbete med Turkiet.
(Landet är instabilt, i ekonomisk ruin och rättsväsendet har satts ur spel av den djupt korrupta regimen – vem vill investera där?)
* Slutligen lovar statsminister Kristersson att aktivt stödja att EU återupptar medlemskapsförhandlingar med Turkiet, förbättrar tullunionen samt beviljar turkar visumfrihet.
(En gammal klassisk svensk ståndpunkt ju, försvarar sig Kristersson i radion. Men den ståndpunkten droppade vi när Turkiet övergick till att vara diktatur, Kristersson)
Det var väl sammanräkningen så här långt och då har Turkiets parlament ju som bekant inte godkänt den svenska ansökan ännu…