Sannfinländarna utser Wille Rydman till ny minister efter den nazianstrukne Vilhelm Junnila. Rydman är inte bara ökänd för anklagelser om sexuella trakasserier utan också för att angripa journalister som vågar sig på att granska partiet.
Den finländske författaren Mike Pohjola har på Facebook skrivit ett ”öppet brev” till journalisterna som vi publicerar här översatt till svenska. Det innehåller mycket ny information om bl a Wille Rydman, men blir också en varning till journalistkåren i Sverige.
”Bästa finländska massmedier,
Ni gör ett mycket viktigt arbete för yttrandefriheten och informationsförmedlingen. Demokratin fungerar inte utan en fri press.
Då det gäller en sak har i alla fall den journalistiska beslutanderätten redan länge funnits utanför redaktionerna: I sättet man talar om extremhögern i Finland. Och jag förstår också orsakerna: Ämnet är halt som en ål och det är svårt att få grepp om det. Och de som gör det utsätts för trakasserier på sociala medier och hotas tills de föredrar att hellre tiga.
Av det skälet är det många journalister som inte tar i tu med saken. Det är enklare att tänka att det inte finns någon extremhöger i Finland. Och om den finns så är det inte särskilt stor. Och om den finns utgör den inget allvarligt hot. När det sedan framgår att det finns en stor och farlig extremhöger i Finland så kan man ändå inte längre göra något åt det. Sedan kan man säga att det vet väl alla, det är ingen nyhet.
På så sätt kan extremhögern breda ut sig och växa utan att man märker det genom att följa massmedierna. (På sociala medier märker man det i alla fall).
Nazistmarscher kan alltså kallas för patriotiska fackeltåg. Man kan göra sympatiska relationsartiklar om högerextremister.
MEDIERNA GRANSKADE INTE JUNNILA
Förra veckan avslöjades ständigt nya saker om att näringsminister Vilhelm Junnila hade olika kopplingar till extremhögern. Det var inte Yle eller Helsingin Sanomat eller någon av de andra resursstarka redaktionerna som scoopade detta.
Att avslöjandena blev kända är enskilda aktivisters förtjänst. Vi hade granskat Junnilas skriverier på sociala medier, vi googlade tidsserier, vi gick igenom riksdagsprotokollen och loggade in på Hommaforum (ett rasistiskt nätverk på webben, översättarens anm). Vi skrev sammanfattningar, gjorde memes och deltog i diskussioner.
Först därefter hoppade massmedierna på den ”uppståndelse som fanns på sociala medier”, ibland glömde man helt och hållet att ange de ursprungliga källorna.
Redaktionerna har resurser också om somrarna om man jämför med enskilda aktivister som gräver i arkiv på sin fritid eller under arbetstid. En stor tidning hade gott kunna avsätta en sommarreporter till att gå igenom alla tal som Junnila hållit i riksdagen. Och man kunde exempelvis göra det i dag då det gäller Leena Meri (justitieministern övers. anm.), Mari Rantanen (inrikesministern), Riikka Purra (finansmin och partiledare), Ville Tavio (utrikeshandels- och biståndsmin.) och Jussi Halla-aho (talmannen). Vad allt skulle man hitta då?
Inte skulle man väl hitta gamla bevis om tron på högerextrema konspirationsteorier och utbredningen av dem?
Eller om redaktionerna skulle ta skärmdumpar av riksdagsledamöternas och ministrarna some-profiler, man skulle granska skriverierna på Hommaforum, Ylilauta (också extremt forum, övers. anm.) och andra fora och om man skulle gräva i arkiv och hitta gamla papperstidningar och valannonser?
Det kallas journalistik. Däremot är inte detta journalistik: ”XXX (Sannf), är ni högerextremist?” ”Nej, det är jag inte.” ”Tack för intervjun.” Och sedan publiceras rubriken: XXX förnekar att hen skulle vara högerextremist. Såklart förnekar de. Ta reda på huruvida det stämmer.
Mari Rantanens, Leena Meris, Riikka Purras, Ville Tavios och Jussi Halla-ahos kopplingar till rasistiska konspirationsteorier har behandlats typ så här: ”De dementerar att de skulle tro på konspirationsteorier”. Vem skulle inte dementera det? De hävdar bara att de läst neutrala fakta, som vilka som helst som tror på konspirationsteorier. Var och en av dem har uttryckligen valts in i riksdagen med hjälp av dessa konspirationsteorier i skriverier som finns tillgängliga att läsas helt öppet. Varför kan inte detta sägas rakt ut?
Efter att Junnila avgick har Rantanen och Meri dolt sina Facebookuppdateringar för att göra det svårare att granska deras uttalanden och skriverier. Skälet är uppenbart. Och följderna borde också vara det: vad de sagt och skrivit borde nu granskas med ännu större iver. Redaktioner med självrespekt kan inte längre lägga ut detta på entreprenad hos medborgaraktivister.
Dessutom finns det skäl för redaktionerna att utbilda journalisterna i att känna igen högerextrema symboler och retorik. Allt kan dementeras och framställas som en vits. På sociala medier fördunklas ofta diskussionen genom att någon kräver att de använda termerna ska definieras, eller genom att helt absurda påståenden skrivs i kommentarsfältet som sedan måste skjutas ned eller så svämmas kommentersfälten över att anonyma troll. De här ska man inte svälja, de ska stoppas.
Många blir kanske överraskade av att det på Hommaforum finns en lång lista över hur man ska bemöta ”standardargument” (som att Finland alltid varit mångkulturellt, också finländare begår brott och bristen på arbetskraft åtgärdas med invandring). Där finns en färdig lista med standardsvar som man kan copypasta så att en kommentator, som inte är så duktig på att skriva, kan framställa det som att diskussionen är ett slöseri med andras tid.
Steget är inte långt till att övergå till ett helt automatiserat system där en bot eller AI postar dessa färdiga svar eller trollens memebilder.
SANNFINLÄNDARNA ÄR HÖGEREXTREMA
När Sannfinländarnas medlemmar deltog i Soldier of Odins och Nordiska motståndsrörelsens ”sommarläger”, där man hade ministrarna i Antti Rinnes (SDP) regering som måltavla, nöjde sig massmedierna med att en sannfinländsk partimedlem fick en varning av partistyrelsen. Partisekreterare gick inte med på att berätta vem det var. Journalisterna frågade inte ens om det var skäl nog att bli utesluten ur partiet. Det var det nämligen inte och sådana typer verkar alltså fortfarande med den sannfinländska partiledningens välsignelse.
Till partistyrelsen hörde då nuvarande utrikes- och biståndsminister Ville Tavio, riksdagens talman Jussi Halla-aho, Europaparlamentariker Laura Huhtasaari, riksdagsledamöterna Juho Eerola, och nuvarande partiledare Riikka Purras statssekreterare Riikka Slunga-Poutsalo, partiets organisationssekreterare Marko Koskinen och en grupp kommunpolitiker.
Det här sällskapet ansåg alltså för fyra år sedan att Sannfinländarnas medlemmar kan skjuta på bilder av andra politiker.
Det är inte svårt att förstå varför det i samma parti råder en atmosfär där det åtminstone är tillåtet att hota och utpeka sina politiska motståndare och oberoende medier. I värsta fall är det rekommenderat och koordinerat.
Givetvis vill ingen journalist eller aktivist bli utsatt för det.
ATT UTPEKAS
Justitieministeriet föreslog i slutet av fjolåret att trakasserier skulle bli straffbart. Det är det inte ännu, men farligt är det.
Människorättsförbundet skriver: ”Med trakasserier avses en grupps systematiska punktmarkering vars syfte är att tysta den som blir utsatt.” Vanligtvis pekas en känd person ut i sociala medier och man uppmanas att sända respons till hen. På så sett blir hen ett mål och det uppstår en spiral av hatfulla meddelanden och hot, i vissa fall publicerar man målets personliga telefonnummer, hemadress så att hotet inte bara existerar på webben.
Domare, åklagare, poliser, medborgaraktivister, journalister och forskare skriver i sina remissvar till lagförslaget att trakasserierna ökat kraftigt.
I de flesta remissvaren anser man att det finns ett samhälleligt behov av en kriminalisering eftersom det påverkar människor vilja att delta i den offentliga debatten och i värsta fall hotar det demokratiska samhällets funktioner. Medieförbundet anser att trakasserierna tystar journalister och gör det svårare att hitta människor som ställer upp på intervjuer.
Det är vad det handlar om då den högerextrema riksdagsledamoten Wille Rydman som hoppat av från Samlingspartiet till Sannfinländarna blir upprörd över Iltalehtis artikel och skriver följande:
”Konkurrensen om positionen som den fräckaste vänstergröna agendajournalisten är väldigt hård i Finland, men redan under sin första månad på Iltalehti tävlar Ida Erämaa definitivt om en av de främsta” och vidare: ”Ida Erämaa har på TikTok oavbrutet skrivit texter som är kritiska mot Sannfinländarna. Enligt henne har flera av våra ministrar ’nazikopplingar’. Journalisterna lever i en sådan här alternativ verklighet. Inte undra på att deras artiklar är sådana som de är.”
Då jag skriver det här har Rydmans uppdatering sammanlagt 400 svar och delningar. I den andra postningen syns också Erämaas TikTok-konto, Rydmans anhängare uppmanas alltså att ge sig på journalistens some-konto.
Erämaas ”brott” var att skriva en kolumn i Iltalehti om Sannfinländarnas kopplingar till extremhögern: ”De sannfinländska ministrarnas kopplingar till extremhögern dyker upp som svampar efter regn. Det är alarmerande att Sannfinländarna vill begränsa pressfriheten då massmedierna lyfter fram de här kopplingarna.”
Efter Rydman gav sig Sebastian Tynkkynen (partiets vice ordförande) in i debatten och skrev så här: ”Jag förundrade mig över att Iltalehti började mata ut maniska och helt partiska artiklar om Sannfinländarna och högerregeringen. Det är ett nytt namn bakom den politiska journalistiken: Ida Erämaa. Jag gick igenom hennes Tiktok och det framgick att hon är värsta sortens intersektional vänstergrön, som också gör lifestyle som make up-influenser.”