För de flesta politiskt intresserade i Sverige framstår det som fullständigt obegripligt att Brexitsidan leder i opinionsmätningarna och att Storbritannien kan välja att lämna EU den 23 juni.
Men för den som under några veckor intensivt följt den brittiska debatten blir det frustrerande tydligt. Okunniga journalister präglade av decennier med ”Brussels bashing journalism”, Remainpolitiker som efter att i åratal lovat totalförändra det ”inkompetenta EU”, kombinerat med nationalistisk UK-nostalgi skapar grogrunden för den överhängande risken för Brexitseger.
Det var stundtals rent plågsamt att se Sky News eminente politiske redaktör Faisal Islam intervjua Brexitsidans ledare, justitieminister Michael Gove. Islam är en skicklig analytiker av inrikespolitik och tuff intervjuare, men låter Gove presentera nidbilder av hur EU styrs utan invändningar och verkar ha noll koll på hur EU fungerar.
+ ”The EU isn’t democratic. It’s run by five presidents who none of us can name”, upprepade Michael Gove flera gånger under den timslånga intervjun och efterföljande frågestunden med publik. Att EU styrs av EU-ländernas regeringar, inklusive den brittiska, och att det är ländernas ministrar, inklusive Michael Gove, som sitter runt bordet i Bryssel och klubbar lagarna var det ingen som nämnde. Inte heller att den andra lagstiftande EU-parlamentet består av folkvalda ledamöter, varav 73 från Storbritannien.
De fem ”presidenterna” Gove talar om är EU-parlamentets talman Martin Schulz (folkvald), EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker (utsedd av EU-ländernas folkvalda regeringschefer), EU-ordföranden Donald Tusk (utsedd av EU-ländernas folkvalda regeringschefer), ECB-chefen Mario Draghi (utsedd av EU-ländernas folkvalda regeringschefer) samt Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem (utsedd av euroländernas finansministrar).
De flesta EU-experter anser att kommissionens makt minskat avsevärt det senaste decenniet när EU-ländernas regeringschefer och finansministrar ökat kontrollen över EU-styret under finanskrisen, Ukraina-Rysslandkonflikten och flyktingkrisen.
+ ”China has a free trade deal with Switzerland…UK could also have free trade arrangements, försäkrade Michael Gove. För att en stund senare hävda att stålindustrin i Storbritannien skulle kunna skyddas bättre utanför EU. Detta trots att brittiska regeringen blockerat EU från att sätta in strafftullar mot dumpat kinesiskt stål.
Men Kinas villkor för frihandelsavtal är just ett stopp för sådana handelssanktioner, och det är genom att gå med på ett sådant stopp Schwiez kunnat få sitt avtal. Kina har även stoppat handelsförhandlingarna med Norge på grund av att Nobels fredspris gick till Liu Xiaobo 2010. Handelsavtalet mellan EU och Schweiz ger inte fritt tillträde till finansmarknaderna, som är av stor vikt för UK. Men fri arbetskraftsrörlighet med EU ingår i avtalet, som är just vad Brexitsidan lovar att stoppa.
Michael Gove fick inga frågor om alla dessa motsägelser, utan slapp undan med förutsägelsen att tysk exportindustri nog kommer att se till att Storbritannien får handla fritt med EU även efter en Brexit.
Faisal Islam ställer tuffa frågor om Brexitsidans felaktiga påståenden om hur mycket Storbritannien betalar till EU. Men låter Gove ostört dra långa litanior om hur starkt Storbritannien kommer att bli utanför EU:
”Make this country, once more, truly great”..We want our democracy restored and believe Britain should be a selfgoverning nation”.
Det är uppenbart att den syn på EU som präglats in i det brittiska medvetandet via media och av politiker under decennier om hur ”Brysselbyråkrater” inkräktar på Storbritanniens självständighet och försvagar den tidigare stormakten också slår igenom i brittiska journalisters tänkande.
Det skapar också stora problem för de politiker som i alla år förtalat EU och nu ska förklara för brittiska väljare varför de måste rösta för att stanna kvar i EU.
David Cameron som 2013 lovade grundläggande förändringar av Storbritanniens relation med EU, och i valet i fjol lovade minska arbetskraftsinvandringen från EU, annars skulle han uppmana britterna att rösta för Brexit. Nu blir han utskrattad under tv-intervjun med Sky News kvällen före Michael Gove när Faisal Islam frågar om Cameron är mest orolig för ett ”tredje världskrig” eller ”global recession” om Brexit vinner. Camerons oförmåga att nu förklara varför EU-medlemskapet är bra för Storbritannien har i stället blivit en skrämselkampanj som får väljare att sluta lyssna på honom och andra politikers att ta avstånd från honom.
Tidigare premiärministrar, som John Major och Gordon Brown, försöker bidra med den politiska trovärdighet som gamla politiska ledare tycks ha. Gordon Brown talar om EU som fredsprojekt och att Storbritannien bör ”Lead EU not Leave”
Men risken är stor att många brittiska väljare slutat lyssna till rationella argument och tar ställning utifrån sina känslor kring EU-medlemskapet. Då väger decenniers prägling av ”EU bashing” tungt.
Remainsidan får hålla tummarna för att de statistiker som visat att status quo-alternativet brukar öka starkt i opinionen i brittiska folkomröstningar strax före valdagen.