Även Bryssel vill nu spendera biståndspengar på flyktingmottagande.
Danmarks regerande parti överväger rentav stoppat bistånd till det land som inte tar tillbaka de medborgare, som EU-länder inte önskar.
”Partnerskap för migration” heter det nya paketet som EU-kommissionen och ”utrikesminister” Federica Mogherini tillsammans har sytt ihop för att försöka få stopp på flyktingströmmarna till Europa.
Det går ut på att få fler fattiga länder – utvandrarländer – att mot betalning åta sig ett avtal liknande det EU har med Turkiet om flyktingar.*
Länder som Nigeria, Libyen, Mali, Senegal och Etiopien ska lovas 80 miljarder kronor att dela på, om de bara gör sitt.
Det innebär då dels att försöka hålla sitt folk hemma, dels att ta emot sina medborgare när EU vill sända dem i retur.
De första tio miljarderna vill EU-kommissionen till hälften hämta ur EUs egen biståndsbudget, till hälften från EU-ländernas statskassor.
Förslaget kommer inte att chocka medlemsländerna.
Flera har redan grävt djupt i sina nationella biståndsbudgetar för att betala för flyktingmottagande istället.
Federica Mogherini har likaså i något års tid redan talat om att bistånd ska ses ”inte som välgörenhet” utan som en europeisk investering i säkerhet och framtiden.
Danmark var först ut med att använda bistånd till kostnader för flyktingar.
Det regerande partiet Venstre diskuterar nu en ännu hårdare skärpning; att helt dra in biståndet till ett land som inte hjälper Danmark med att ta tillbaka flyktingar som nekats asyl.
EU-kommissionen tänker sig sedan hitta en del av de resterande 70 miljarder euro som partnerskapen ska få kosta, bland just biståndspengar.
Ytterligare 36 mdr ska hämtas ur ännu ej finansierade fonder för Afrika och Syrien.
24 mdr ska tas från EU-ländernas löften vid givarkonferensens i London, att hjälpa Libanon och Jordanien att hålla flyktingläger för syrier.
12 mdr existerar som lånelöften till Tunisien och Jordanien.
Och så skramlar sådär en 44 mdr runt i EU-ländernas nationella biståndsbudgetar – en bra slant där som Bryssel sneglar på.
Men EU-kommissionen har samtidigt förstått att 80 miljarder kronor bara blir en början.
En lång och utdragen kamp väntar den som vill stoppa flyktingströmmarna.
Därför vill kommissionen att EU raggar hela 310 miljarder kronor under de närmaste fem åren, att lägga på diverse stoppåtgärder.
Ja, varför inte 620 miljarder?
EU-kommissionen har en optimistisk plan för hur det ska gå till:
”Vi kan leta fram 31 mdr kronor ur EU-biståndet och andra budgetar.
Med den startslanten kommer privata investerare genast att bli intresserade.
Och med så stora investeringar i Afrika, kommer ingen längre vilja lämna kontinenten för Europa.”
I praktiken innebär flytten mellan de olika budgetlinjerna att EU överger sina krav på att mottagarländer måste visa respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Dessa krav gäller idag för allt EU-bistånd.
I de nya partnerskapssamtalen godkänns emellertid som välkomna mottagare av EU-stöd bland andra, en purfärsk regim i Libyen som under våren slagit sig till makten, Etiopien som slår ner protester med våld och Södra Sudan vars ledare är utsatta för FN-sanktioner.
Oavsett moralen i agerandet, blir de nya mottagarnas pålitlighet en svår fråga för EU.
EU kan inte kosta på sig att betala ut miljarder till skumma regimer utan att veta säkert att man får något i utbyte.
Turkiet-överenskommelsen borde ha lärt Bryssel så mycket.
*”Turkiet-avtalet” är för övrigt i officiell EU-jargong omdöpt till ”Turkiet-uttalandet”.
Jurister har nämligen påpekat att avtalet är egentligen inget avtal – för ingen har skrivit under det.