EUs klimatlag kommer mycket snart göra livet surt för den nya regeringen.
Att ta sig lite tid för eftertanke före, vore bra.
”Just nu arbetar regeringen och mitt departement jättehårt för att kolla vilka verktyg vi kan använda,” citerar SvD miljöminister Romina Pourmokhtari när hon mötte den svenska pressen vid sitt första EU-ministermöte.
De där verktygen som hon talar om ska kompensera för höjda svenska utsläpp. De måste hon verkligen hitta för annars krockar regeringen med EUs klimatlag.
(Ja, Sverige har också en klimatlag men den är lätt att ändra på med majoritet i riksdagen. Parisavtal? Det är inbakat i EUs klimatlag.)
Kristersson, Busch och Pourmokhtari byter gärna ämne när de tillfrågas om sin klimatpolitik för att påpeka att svenska hushåll lider av höga elräkningar.
Det hör tyvärr inte alls till saken.
EUs klimatlag binder både EU-institutioner till att genomföra vad man åtagit sig av utsläppsminskningar.
Sverige förväntas, liksom andra EU-länder, klara bägge delar – stötta fattiga medborgare och göra sitt klimatarbete.
Det är inte ett val.
Skulle det kosta statskassan alltför mycket?
Ingen fara, EU diskuterar just nu att tillsammans låna upp till en stor fond som klarar kostnaderna för det land som kämpar.
Regeringen Kristerssons stora problem med EUs klimatlag är tiden. Den svenska staten har förbundit sig att klara rader av tuffa klimatmål som i många fall ska nås redan om drygt sju år, 2030.
Det finns i stort sett inget manöverutrymme för att lägga om Sveriges energi- och klimatplan nu, ingen tid att hinna fixa klimatutsläppen senare.
Varje gång en svensk regering avviker från sin inlämnade plan på ett sätt som INTE minskar utsläppen, måste regeringen visa för EU i detalj hur man inom samma tidsrymd kan kompensera med indragna utsläpp på annat håll.
Busch och Pourmokhtari måste som sagt verkligen leta.
EU-kommissionen ska ha den nya svenska planen på sitt bord i mars 2023.
Regeringen vars löfte är att vara ambitiös i sin klimatpolitik, har dock än så länge bara annonserat reformer som skulle öka Sveriges utsläpp istället för att minska dem.
Idén att sänka reduktionsplikten i fordonsbränsle från 30 procents inblandning av biobränsle till 6 procent skulle till exempel öka de svenska utsläppen med 6 miljarder ton enligt Energimyndigheten.
Här behövs andra verktyg.
Sveriges fastighetsägare vädjar i Altinget om att regeringen INTE ska genomföra sitt löfte att ta bort koldioxidskatten på fossilbränsle för uppvärmning av hus.
Fastighetsägarna förklarar stolt att branschen på 20 år sänkt utsläppen i uppvärmningen med 93 procent genom att gå ifrån fossilbränsle.
”Oförstående” och ”bekymrad” är orden man använder över regeringens idéer.
Fler höjda utsläpp. Vi förstår varför miljöministern letar verktyg.
Här är ett annat skäl till oförståelse och bekymmer:
Svensk kunskap om hur man värmer upp lägenhetshus fossilfritt, enkelt och billigt är en fantastisk exportvara. Hela Europa letar just nu efter den kunskapen eftersom EU ställt höga klimatkrav på fastigheter.
`Slå inte undan benen för oss när vi fått en guldchans till export`, kunde fastighetsägarna också sagt.
Och så finns förstås ännu en komplikation. En stor del av biobränslet som används i uppvärmningen är skogsråvara – en härlig affärschans för skogsindustrin, alltså.
Vill regeringen slå ut en viktig marknad för skogsbolagen?
EUs klimatlag är också varför energiminister Ebba Busch får problem med sin idé om att försämra finansieringsvillkoren för svensk vindkraft.
Det ligger sju färdiga vindkraftsplaner på hennes bord att godkänna.
Tillsammans motsvarar de lika stor energiproduktion som den kärnkraft ger som Sverige har idag.
Om hon säger nej eller om hon försämrar villkoren så att projekten inte blir av, har hon avvikit från Sveriges klimatplan.
Då ska andra verktyg till.
Svensk vindkraftsindustri kunde också kalla sig ”oförstående och bekymrad” över regeringen Kristersson.
Vindkraften är i explosiv utveckling i Europa och USA just nu på grund av energikrisen och klimatkrisen. Alla vill ha mer vindkraft och många vill bygga den. Omsättningen i den snabbt växande branschen är så många miljarder stor att det är svårmätt.
Om den svenska regeringen försämrar villkoren för svensk vindkraftsindustri, finns det gott om danskar, tyskar, kineser, amerikaner, holländare, balter, polacker, osv… som gärna fyller luckan.
Svensk vindkraftsindustri som redan kämpar med kommunala nej, hamnar ännu mer i bakvatten med energiminister Ebba Busch som antyder förståelse för dessa kommuner när hon i Agenda säger att ”hon har inte något emot vindkraft där man vill ha den.”
Fler knepigheter lurar i vassen.
Om Ebba Busch dessutom genomför regeringens idé att dra sig ur Hansa Power Cable mellan Skåne och Tyskland, så missar sydsvenskarna chansen till att inom hygglig närtid få rejäla tillskott av billig dansk och tysk vindkraft vilket skulle sänka deras elpriser (byggstart 2023).
Då får regeringen svårare klara sina löften att hjälpa lidande svenska hushåll.
Regeringen Kristersson tycks koppla samman att staten ska backa på vindkraft och satsa på kärnkraft – det är oklart varför man inte kan tillåta marknaden att välja och kanske satsa på bägge.
Förhoppningsvis är man ändå inte så angelägen att driva igenom sina egna föreställningar, att man tar stora risker med svenska finanser.
Energiminister Busch berättade i Agenda, att hon gläder sig åt tyska Unipers önskemål att få bygga ny kärnkraft utanför Barsebäck.
Men just Uniper har i sommar varit så nära en total konkurs att den tyska staten först fått rädda bolaget med 150 miljarder för att några månader senare behöva spendera lika mycket en gång till och helt ta över bolaget.
Finska Fortum som köpte knappt hälften av Uniper för några år sedan betraktar, enligt Financial Times, detta som den sämsta affär Fortum någonsin gjort. Man vägrade delta i räddningen och sålde istället sin halva av bolaget till rejäl förlust – för hälften av vad man betalade 2020 – bara för att slippa ifrån Uniper.
Vill svenska staten verkligen garantera eventuella förluster även för ett så illa drivet bolag som Uniper? (…om nu tyske ägaren – Tysklands kärnkrafts-tvivlande regering – verkligen går med på planerna..)
Kärnkraft är fint men det har framförallt ett tidsproblem. Inte ens de 400 miljarder som regeringen lovar att staten ska garantera, kan ge oss några nya kärnkraftverk före 2030.
EUs klimatlag innebär som sagt att vi ska klara en stor del av utsläppen till år 2030.
Kärnkraft kan inte hjälpa regeringen Kristersson att klara Sveriges klimatåtaganden.
Den nya regeringen har alltså trots sina höga klimatambitioner och juridiska åtaganden i EU, än så länge mest tänkt ut reformer som ökar svenska utsläpp men ännu inte funderat klart över hur man ska kompensera för dessa inom loppet av sju korta år.
För två av de tre största utsläpparna – energiproduktion och motorfordon – överväger regeringen höjda utsläpp.
För den tredje – industrin – regleras utsläppen genom EUs utsläppshandel så det ligger utanför regeringen Kristerssons domäner.
Då återstår egentligen bara som stor och snabb källa till sänkta utsläpp, skogsbruket och jordbruket.
Genom att brutalt bromsa in avverkningen och lägga jordbruksmark i träda, kan Sverige snabbt vinna en kolsänka som sparar in miljoner ton i utsläpp.
Men verktyg måste man finna för annars stöter man in i EUs klimatlag.
Strunta i det?
Grejen med utsläpp utanför EUs utsläppshandel, är att Sverige har redan fått sitt beting fastlagt. Om vi inte klarar det så måste vi köpa oanvända utsläppsrätter från andra länder.
I förra vändan (2013-2020) överpresterade Sverige. Förra regeringen räknade med att göra så igen… och då tänkte man utnyttja mellanskillnaden till att tillåta extra avverkning för skogsindustrin (detaljerad genomgång här hos Magnus Nilsson).
Skogsbolagen ska nog inte räkna med detta om regeringen Kristersson verkligen genomför sina idéer.
Vad som annars väntar den som bryter mot EUs klimatlag, är att bli stämd inför domstol, av EU-kommissionen och antagligen även av miljöorganisationer med miljardböter i utsikt.
Mest av allt väntar förstås i så fall ett obehagligt rykte landet Sverige. Ryktet som ett land som inte genomför sina internationella, juridiskt bindande åtaganden.
Ett land där det är tryggast att inte investera för vem vet vilka lagar som regeringarna där bryr sig om att följa eller strunta i?
Regeringen har på bordet framför sig ett snabbframtaget Tidöavtal och en regeringsdeklaration. Dessa dokument är inte på något sätt kompletta. Kanske är det därför som de missar flera uppenbara snubbelstenar:
* EU
* Näringslivet
* Faller-I-faller-A-faller-Alla-effekten av nya reformer
Enkla lösningar finns inte.
Ju mer regeringen tänker efter före man går vidare med sina lösa tankar, ju bättre för oss alla.