”EU är inte attraktivt längre för det lägger sig i så mycket, förklarade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker på besök i Europarådet på tisdagen.
Det vore ett ganska banalt yttrande om det inte kom ifrån ledaren av den institution vars uppgift, enligt EU:s fördrag, är att lägga sig i.
Juncker lovade redan som kandidat till ordförandeposten att han skulle vara ”big on big things and small on small things”.
Efter 16 månader på posten kan vi se att han överträffat sitt löfte – han har varit ”small” även ”on big things”.
Han har aktivt medverkat till ett migrantavtal med Turkiet som är både inhumant, mot reglerna och praktiskt ogenomförbart.
(Grekland, ett av EUs fattigare länder, sitter idag med närmare 50 000 migranter instängda i landet vilka skapar oro i Pireaus och Idomeini och närmare 10 000 andra inlåsta på tre öar under olämpliga förhållanden.)
Men det var vad EUs regeringar önskade och Juncker ställde upp.
Han har aktivt medverkat till att medlemslandet Storbritannien – med rekord i antal undantag från EU policies – får ännu fler undantag trots att landet inte kan uppvisa några dokumenterade problem som kräver detta.
Ett av undantagen syftar till att diskriminera EU-medborgare, ett av de starkare förbuden i EU-rätten.
Ett annat undantag ger icke-euroländer rätt att bromsa euroländer från att nå beslut – trots att svårigheten att nå snabba beslut varit ett av de största problemen under den långa finanskris som vi knappt lämnat bakom oss.
Men EU-länderna ville ha det så Juncker valde att vara ”small on big things”.
EU-kommission rapporterar i stort sett varje månad att EU-länderna inte genomfört det beslut som trädde i kraft den 26 september 2015, om att ta emot 160.000 flyktingar vilka befann sig i Grekland och Italien.
Sju månader senare har bara 1.145 personer fått ett nytt hemland.
Ännu har EU-kommissionen inte agerat mot de länder som inte följer beslutet.
Sex av EUs Schengenländer har formellt infört gränskontroller.
För att få göra det, krävs grönt ljus från EU-kommissionen.
Gränskontroller får bara upprättas vid ”allvarligt hot mot inre säkerhet”, dessa ska vara av ”exceptionell” karaktär och återgången till det normala ska ske så snart det är möjligt.
Reglerna talar om en 10 dagars-gräns för tillåtna gränskontroller, vid värre fall en 2-månaders gräns och om läget är desperat – en 6 månaders-gräns.
EU-kommissionen ignorerar regelverket och skriver istället en plan för att avskaffa gränskontrollerna till december 2016.
EU-länderna vill ju ha det så.
Så agerar EU-kommissionen ”on big things”.
Men Juncker är som han lovat, även ”small on small things”.
I mars föreslog kommissionen nya regler för moms.
Nej, rättelse.
EU-kommissionen har faktiskt rätt mycket slutat lägga nya förslag.
Istället lägger man fram optioner, så kan EU-länderna själva välja vilket lagförslag de vill se framlagt att sedan förhandla om.
Den ena momsoptionen var att man fortsätter som nu.
Den andra optionen var att medlemsländerna i framtiden får sätta moms fritt. Under eller över 15 procent.
Urholka den gemensamma marknaden där näringslivet kan göra affärer i 28 länder på lika villkor?
Nåja.
EU-länderna vill gärna bestämma själva.
Genmanipulerade grödor har varit ett bekymmer för EU länge.
Många EU-länder gillar dem inte.
Men EUs experter godkänner den ena grödan efter den andra som ofarlig för miljö och hälsa.
Och då bryter EU mot WTO-reglerna om import nekas.
Junckerkommissionens förslag blev att låta EU-länderna välja själva om de vill importera eller nobba.
Problemet löst?
Nej men EU-regeringarna har fått som de vill.
Man undrar om euron räknas som en stor eller liten sak för Juncker.
EU:s revision riktar nu kritik mot att Juncker-kommissionen låter medlemsländer slippa undan med att bryta mot finansreglerna och skjuta upp utlovade reformer.
Frankrike gick till exempel 2015 skottfri för tredje gången.
De senaste månaderna har president Hollande skänkt bort finansiella gåvor på löpande band, det är ju presidentval 2017.
Euroländerna vill och ska tydligen få bestämma själva över sina budgetar.
Lärdomarna från finanskrisen får inte Juncker-kommissionen att agera.
I klimatfrågan stred den förra kommissionen för ett tufft åtagande från EU.
Trots motvillighet i flera huvudstäder, kunde EU 2007 samlas kring målet att 2020 ha minskat CO2 med 20 procent, energikonsumtionen med 20 procent och ökat förnyelsebar energi till 20 procent.
(Redan 2013 var CO2 nere i avtalad minskning men energibesparingar halkar efter och flera länder är långt från sitt förnybara mål).
Junckerkommissionen behövde ett nytt åtagande för åren efter 2020.
Man stred inte så hårt, man la sig där motståndet var ganska obefintligt.
Så för 2030 blev EU-målet minus 40 procent (med tanke på hur snabbt och smärtfritt det gick sist var den punkten inte svår), energibesparingarna 27 procent och förnybart 27 procent totalt.
(Förnybart, ja: Genomsnittet i EU är redan på 24 procent. Istället för att ställa individuella krav, slås den här gången allas resultat ihop. Polen med 12 procent kommer då undan eftersom t ex Sverige och Litauen ligger nära 100 procent).
Hörnstenen i den första klimatplanen var industrin.
EU införde här ett system med tak för utsläpp. Den industri som inte höll taket skulle tvingas betala för sig, genom att köpa utsläppsrätter.
Fast det där gjorde så ont i regeringarna – det kunde ju hota konkurrenskraften och jobben, industri kunde lämna Europa – att de såg till att vissa tunga industrier slapp vara med alls.
Annan industrin överöstes med gratis utsläppsrätter.
Priset sjönk som en sten på marknaden för utsläppsrätter.
Från 30 euro per ton till 5-6 euro, periodvis under 2 euro.
Att industrin ändå skar ner radikalt på sina utsläpp, tror forskarna beror på att de gick igång med att anpassa sig redan inför hotet om ett utsläppstak.
EU-kommissionens egna rapporter visar att den hotade utflyttning av industri inte hände.
Så hur föreslår Junckerkommissionen att industrin ska hanteras framöver?
Rätt gissat – precis som tidigare, lika många undantag, lika många gratisrätter.
Så vad är problemet med att Juncker-kommissionen visar förståelse för EU-regeringarna?
Det finns ingen stark aktör i europa-samarbetet som försvarar det gemensamma intresset, när även EU-kommissionen har börjat driva det nationella intresset.
Detta är det politiska problemet.
Det formella problemet ligger i att EU-kommissionen i fördraget har ett uttryckligt uppdrag att följa upp att alla regeringar följer fattade beslut.
Huruvida det gör kommissionen populär eller illa omtyckt hör inte dit.
Det åligger EU-kommissionen att se till att gränskontrollerna blir tillfälliga.
Det åligger EU-kommissionen att pressa medlemsländerna följa flyktingbeslutet.
Det åligger EU-kommissionen att kräva reformer av euroländer som inte klarar gemensamma mål.
Det åligger EU-kommissionen att ta Ungern till domstol för att dra in medborgerliga rättigheter.
Hur migranter blir behandlade efter det olyckliga EU-Turkiet-avtalet är kommissionens sak att kontrollera.
Ingen kan hindra en medgörlig kommission att lägga o-ambitiösa lagförslag.
Men det är EU-kommissionens arbete att se till att regler följs.
Oavsett vad Jean-Claude Juncker har för personliga åsikter om saken.