Ursula von der Leyen och Manfred Weber är två tyska politiker från samma kristdemokratiska parti på maktpositioner i EU som ler och kindpussas inför tv-kamerorna. Men de personifierar den dragkamp som nu pågår inom borgerligheten i Europa inför EU-valet och flera nationella val.
Ska de traditionellt statsbärande högerpartierna följa Sveriges och Finlands väg och riva muren för samarbete med extremhögern för att nå makten? Eller ska de fortsätta med uppgörelser med socialdemokrater och liberaler för att försöka hålla samman EU-projektet?
Manfred Weber är mäktig ordförande både för den största partigruppen, EPP, i EU-parlamentet, där svenska M och KD ingår, och för det europeiska högerpartiet. Men han riskerar nu att bli den störste förloraren i parlamentsvalet nästa år där EPP kan tappa mer än vart tionde mandat när de borgerliga förlorar väljare i flera länder.
Därför vill han ändra politisk strategi och satsa på att partierna ska sänka sina klimatambitioner, bygga murar mot flyktingar och öppna för att samarbeta med högerextrema och EU-skeptiska partier för att stärka sin makt.
Sverige och Finland har setts som förebilder där Moderaterna och Samlingspartiet tagit sig tillbaka till regeringsmakten genom uppgörelser med extremhögern. Weber har själv uppvaktat Italiens premiärminister Giorgia Meloni, ledare för neofascistiska Italiens bröder, för att erbjuda samarbete.
Men Manfred Weber vill att den nya högersvängen ska få genomslag i hela EU. Därför pågår en maktstrid vid sidan av kindpussarna mellan Manfred Weber och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, som står för motsatt linje.
Von der Leyen var en oväntad kompromisskandidat när hon utsågs 2019. Hon fick stöd av en knapp majoritet i EU-parlamentet – från EPP, Socialdemokraterna och Liberaler – på löften om långtgående klimatlagar och arbetsmarknadslagstiftning. Men hon har sedan dess stärkt sin ställning genom kommissionens hantering av coronapandemin, då medlemsländerna till en början stod handfallna. Och genom kommissionens ledarskap för att hålla samman EU i mobiliseringen till stöd för Ukraina efter Rysslands militära invasion.
Ursula von der Leyens kommission anses allmänt i EU som den starkaste sedan början av 1990-talet, då då kommissionen under ledning av Jacques Delors ledde införandet av inre marknaden och övergången till euron. Det är en extra nagel i ögat för Manfred Weber som anser att han borde ha fått jobbet eftersom han var EPP:s officielle kandidat till ordförandeposten i EU-valet 2019.
Nu ägnar sig Manfred Weber åt att försöka desavouera von der Leyens EU-mål.
EPP-gruppen vägrade plötsligt delta i förhandlingarna om EU:s miljölag om naturrestaurering och drev en intensiv kampanj med hjälp av de högerextrema partigrupperna och bondelobbyn för att stoppa lagförslaget. Men i slutomröstningen för några veckor sedan havererade Webers kuppförsök.
Omröstningen i EU-parlamentet hade föregåtts av en middag några dagar tidigare i EPP:s högerkvarter i Bryssel med Manfred Weber och Ursula von der Leyen tillsammans med parlamentets ordförande Roberta Metsola, kommissionärer och ledande parlamentariker.
“Frosty, tense and no budging from either side”, rapporterar Politico om middagsdiskussionerna.
Ursula von der Leyen valde dock att inte öppet ta strid mot den egna partigruppen inför omröstningen i parlamentet, utan överlät det till övriga kommissionärer, som vice ordföranden Frans Timmermans.
Manfred Webers maktplaner gick därmed på ett rejält bakslag, samtidigt som splittringen ökade i parlamentets största partigrupp.
Även ute i EU:s medlemsländer har den politiska strategin att riva mot högerextrema partier i Europa har gått på bakstötar. Tydligast med det misslyckade försöket att vinna regeringsmakten i Spanien genom ett samarbete mellan EPP-partiet Partido Popular och högerextrema Vox.
I Sverige har den borgerliga regeringen uppbackad av Sverigedemokraterna förlorat stort i väljarstöd. Och regeringens krishantering under koranbränningarna gentemot muslimska regimer har desavouerats när ledande SD-are som Richard Jomshof vill demonstrera för sina högerextrema väljare att partiet fortsatt är islamofobiskt. Till och med statsminister Ulf Kristersson kände sig tvingad att ta avstånd från Jomshof, trots att det i Tidöavtalet står att ”partierna ska tala respektfullt om varandras centrala företrädare”.
I Finland befinner sig den nybildade borgerliga regeringen med Sannfinländarna i djup kris sedan flera ministrar avslöjats som inbitna rasister. Näringsministern Wilhelm Junnila tvingades avgå för kopplingar till nazistiska organisationer, men först efter att president Sauli Niinistö gripit in. Hans efterträdare Wille Rydman har sedan också avslöjats som en rasist liksom finansministern och Sannfinländarnas ordförande Riika Purra. När riksdagen återsamlas efter sommaren väntar en ny misstroendeomröstning, då liberala regeringspartiet Svenska folkpartiet avgör om regeringen överlever.
I Tyskland har opinionsframgångar för högerextrema AfD skapat nervositet i de borgerliga partierna. CDU-ledaren Friedrich Merz öppnade i en tv-intervju för samarbete, men tvingades backa redan dagen därpå efter skarpa protester från ledande partiföreträdare.
Runtom i Europa drar partierna nu lärdomar av rapporterna från Spanien, Sverige och Finland inför stundande val och regeringsförhandlingar.
+ I Slovakien är socialdemokratiske populisten Robert Fico beredd att gå i allians med högerextrema Republic för att bilda regering. Är övriga partier beredda att stoppa en Ficoregering som vill stoppa allt militärt stöd till Ukraina.
+ I Nederländerna förespråkar ledande företrädare i liberala regeringspartiet VVD att partiet ska gå i allians med islamfientliga Geert Wilders parti efter valet. Kan en annan allians under ledning av EU-kommissionären Frans Timmermans stoppa den högervridningen.
+ I Österrike toppar högerextrema FPÖ opinionsmätningarna inför parlamentsvalet nästa år. Kristdemokratiska ÖVP som i dag bildar regering med De Gröna har redan gått i allians med FPÖ på regional nivå efter lokalval tidigare i år.
+ I EU ska ett parlament väljas i juni nästa år som under de kommande fem åren ska fatta historiska beslut om hur unionen ska kunna utvidgas med Ukraina, Moldavien och Västra Balkan. Med målet 2030? Hur EU ska kunna hålla ihop med illiberala regimer i Ungern, och kanske även fortsatt i Polen. Hur EU ska ledas och kunna agera samordnat med allt hårdare motsättningar mellan världens stormakter.