Ryssland har starkt påverkat EUs uppdaterade säkerhetsstrategi.
För Sverige och Finland ges hopp om att eventuell EU-hjälp vid militärangrepp, kan förtydligas.
EU fick på måndagen en ny säkerhetsstrategi, den tredje i ordningen – nu formellt klubbad av EUs utrikesministrar under namnet ”Den Strategiska Kompassen för säkerhet och försvar.”
I dessa riktlinjer för EU-länderna har pacifister och neutrala inte mycket att hämta. Rysslands överfall på Ukraina har befäst en pågående utveckling.
EUs första någonsin kom år 2003, hette just ”Europeisk säkerhetsstrategi” och inleddes med orden:
”Aldrig förr har Europa varit så rikt, så tryggt eller så fritt.”
Det var tider det.
Hot fanns förstås och de ansågs vara i tur och ordning: Terrorism, massförstörelsevapen, regionala konflikter (Kashmir, Afrika och Mellanöstern) som indirekt kan påverka EU, sönderfallande stater (Libyen, Afghanistan) och kriminella ligor.
2016 kom EUs andra säkerhetsstrategi med namnet ”Europeiska Unionens globala strategi.” Den inleddes med:
”Ett starkare Europa behövs,” tätt följt av, ”vi lever i tider av existentiell kris.”
EU måste framförallt kämpa för en global ordning för en regelbaserad värld och stå enigt för att försvara mänskliga rättigheter, bekämpa hunger och fattigdom.
Bland hoten nämns klimatet högst upp men terrorism är kvar. Hybridhot är en nyhet liksom energiförsörjning. Strategisk autonomi gör sitt inträde som en ambition.
Militärt är alla EU-länder suveräna, understryker strategin år 2016 men ändå… ett samarbete på försvarsområdet behövs.
När nu alltså den tredje europeiska säkerhetsstrategin kommer, döpt till ”Strategisk kompass för säkerhet och försvar”, så inleds den stenhårt:
”Krigets återkomst till Europa med Rysslands oberättigade och oprovocerade aggression mot Ukraina liksom geopolitiska skiften utmanar vår möjlighet att driva vår vision och försvara våra intressen.”
Längre ner återfinns meningen:
EU behöver ta ett kvantumsteg på säkerhetsområdet.
Den hårdnande tonen återkommer i de fyra huvudrubrikerna:
Agera, säkra, investera och samarbeta.
Behovet av europeisk strategisk autonomi nämns tre gånger innan vi ens nått fram till den första huvudrubriken.
Det är under ”agera” som vi finner några av de konkreta nyheterna.
* Först ut är en utryckningsstyrka på 5 000 man som ska stå redo.
Idén väcktes framförallt av det kaotiska återtåget ur Afghanistan i augusti 2020 när USA – de enda med militär kraft i det läget – i stort sett struntade i hur det gick för sina europeiska allierade, så bråttom hade amerikanerna att ta sig ut.
Den här styrkan ska kunna skickas in för räddnings- och evakueringsuppdrag.
* 200 man ska också stå utrustade och redo att rycka ut i civila missioner (vilket kan utgöra en förtrupp i ”komplexa situationer”).
* EU ska genomföra övningar till lands och till sjöss.
Det blir inte i direkt konkurrens med Nato utan kan handla om övningar att förflytta militär, maritima övningar med EU-länders marin och tredje part liksom övningar för EUs än så länge oerfarna och oprövade kommandostruktur.
Ett steg närmare att EU lär sig leda militära operationer, alltså.
* Förstärka militära möjligheter till förflyttningar.
Detta är något Nato önskat sig men bara EU kan genomföra – att gå igenom alla EU-länder och se hur vägar behöver breddas, broar stärkas, landningsplatser byggas för att kunna förflytta trupper.
* Använda EUs ”fredsfond” fullt ut för partners.
Att EU tilldelat Ukraina 1 miljard euro ur denna fond för att föra krig mot Ryssland är nytt.
Under huvudrubrik nummer 2 (”säkra”) finns också ett par nyheter:
* Stärka EUs underrättelsearbete.
Man har redan prövat ett samarbete mellan EU-ländernas underrättelsetjänster men det har förblivit svagt och trevande. Ingen delar med sig i onödan. Så kan det inte fortsätta om EU ska kunna svara på militära hot gemensamt.
* Utveckla en försvarsdimension av EUs rymdpolitik.
Civilt sett är EU en stark aktör i rymden tack vare stora satsningar på tidigt 2000-tal. Men ett icke-militärt EU har inte arbetat på allvar med militära hot i rymden.
* Stärka EUs roll för marint försvar.
Idéer luftas om gemensamma insatser (med nationella flottor) i Indo Pacific-regionen där Frankrike och Storbritannien är aktivt vid sidan om USA och Australien.
EUs arbete hittills på området inskränker sig till gemensamma missioner för att bekämpa piratskeppen utanför Afrikas kust.
Alla tidigare strategiers hot finns kvar i den senaste upplagan. Klimatet utgör ett akut hot, instabila grannregioner har inte blivit lugnare, terrorismen är dämpad för tillfället i Europa men ingen tror att man har sett det sista av den.
Men det nya är alltså de starka militära inslagen. EU och dess medlemsländer måste investera mer i säkerhet och försvar, sägs det. Det måste finnas ett gemensamt åtagande att agera.
Sverige och Finland, som häromveckan ville påminna EU-ledarna om att det finns en musketörsparagraf i EU-fördraget, artikel 42.7, får sitt:
”Även om Nato är och förblir grunden för kollektivt försvar för dess medlemmar… kommer vi fortsätta att investera i vår ömsesidiga assistans under artikel 42.7 i fördraget… särskilt genom tätt återkommande övningar.”
Finland har i flera år försökt intressera övriga EU-länder för att faktiskt konkretisera denna något luddiga paragraf om att komma varandra till hjälp vid attack vilket Sverige inte uppmuntrat. Ukraina-kriget har alltså gjort att även svenskarna tittar välvilligt på den och med just Frankrike som EU-ordförande under våren som alltid anser att europeiskt försvar är av godo, kanske den kan hårdna till något praktiskt användbart.