Debatten om att EU ska tuffa till sig på handel har redan övergått till praktik – och det gav miljarder extra intäkter förra året säger EU-kommissionen.
Sverige och gruppen man kallar ”likasinnade” sliter fortfarande med hoppet om frihandel och öppen handel är receptet för världen.
I Bryssel har man gått vidare.
I torsdags fick vi läsa första årsrapporten över vad det betyder i praktiken när EU håller en tuffare attityd i handel.
I juli 2020 gjorde EU-kommissionen fransmannen Denis Redonnet till EUs ”handelspolis” med uppgiften att se till att andra länder uppfyller de handelsavtal som EU har tecknat med dem.
Redonnet har gjort skäl för lönen. Sedan förra året har 22 länder fått avskaffa totalt 33 handelshinder som de hade satt upp gentemot europeiska företag.
Detta ska i sig ha ökat EU-exporten med 5,4 miljarder euro.
Bland de exempel som nämns finns importförbud för viss feta-ost och volymbegränsning för utsädespotatis i Egypten, en 5-procentig avgift för EU-import i Jordanien, lokala flygplatskrav i Panama som hindrade KLM ta uppdrag där och extra vinskatter i kanadensiska delstater.
Redonnets avdelning har också lyckats pressa Sydkorea att börja tillämpa justa arbetsvillkor (ILO).
EU lägger nämligen ofta till villkor i handelsavtal utöver handel. I början nämndes lite vagt om mänskliga rättigheter men numera är arbetstagares rättigheter och klimatarbete också krav i ett kapitel om så kallad ”hållbar” handel.
Sydkorea blev sålunda det första land som EU gav sig på för att ha nonchalerat detta kapitel (inleddes långt före Redonnets inhopp om vi ska vara noga) och den tvisten vann man alltså i år.
Turkiet (läkemedel), Indonesien (råvaror) och Ukraina (timmer) står i tur härnäst.
EUs egen handelspolis satsar framförallt på de länder som skrivit handelsavtal med EU (67 stycken). Där finns avtalet att hänvisa till och dessutom hör de länderna inte till de största och är därför lättare att disciplinera.
En ännu större del av EUs handel sker med USA och Kina där inget handelsavtal finns. Då gäller WTO och värlshandelsreglerna.
Men EU tuffar till sig där också.
Helt nya regler har gett EU möjlighet att införa straffåtgärder om en WTO-panel har slitit en handelstvist och gett EU rätt.
Se upp, USA.
Fram till nu har EU enligt sina egna regler först behövt inleda en lång konsultationsrunda om saken vilket gjort att eventuella motåtgärder legat rätt långt ner längs vägen.
EU kan dessutom ingripa om utländska företag vill köpa upp strategisk viktig europeisk industri.
Exportkontroll av sådana varor som verkar civila men också kan användas militärt, ligger dessutom nu stadigt i EU-kommissionens händer.
Se upp, Kina.
På gång, särskilt med tanke på Kina, är rätten att gripa in om utländska företag konkurrerar med de europeiska företagen på EU-marknaden men har orättvisa konkurrensfördelar genom statsstöd hemifrån.
Och för såväl USA som Kina kommer snart regler som ger EUs handelsfolk rätten att ta upp fajten när andra länder inte tillåter europeiska företag att delta i offentlig upphandling fast utländska företag är tillåtna att göra det i EU.
Så medan svenska politiker fortfarande fnyser åt vad man uppfattar som idéer om ”strategisk autonomi” och strider för att ordet ”öppen” måste läggas till termen, så har EU-kommissionen lämnat snacket och gått över till verkstad.