EU i enad front mot alla stormakter – en världspremiär, faktiskt

Det skedde något unikt i Bryssel på toppmötet – inget mindre än en världspremiär.
EUs 28 medlemsländer valde att ta fajten med tre stormakter – USA, Ryssland och Kina – och gjorde det i fullständig enighet.
Hela vägen från slipslöse vänsterpopulisten Tsipras över illiberale Orban via sofistikerade Macron och fräsande Rutte ända bort till den sävlige Löfven.

Utrikespolitik har överlevt som nationell suveränitet i EU-samarbetet.
Medlemsländerna vill helt enkelt inte ge upp möjligheten att fritt förhålla sig till världspolitiken.

Det är inte så konstigt, alla europeiska länder har sitt alldeles egna geografiskt läge och historiska arv som gett oss olika kopplingar till andra länder utanför EU.
Med tiden har det ändå blivit naturligt för EU-länderna att samköra i många utrikesfrågor.
EU-länderna har ju många gemensamma intressen också.

Och för EU-länderna tycks just gemensamma intressen bli allt fler.
Att till exempel globala flyktingatrömmar rnumera är en gemensam angelägenhet fick vi tydligt demonstrerat under hösten 2015.
Nu vet vi av erfarenhet att ett hårt tryck på Grekland (eller Italien eller Spanien) kan få direkta konsekvenser även i Sverige.

Men Storbritannien (och Polen) har ändå ofta satt sina nära relationer med USA i första rummet, Ungern och Bulgarien väljer ständigt Rysslands sida och Spanien ser på Latinamerika med högst spanska ögon, för att bara nämna några nationella tendenser.

Det gör torsdagens och fredagens toppmöte till något helt unikt.
På punkt efter utrikespolitisk punkt valde EUs stats- och regeringschefer konfrontation – och de gjorde det i full enighet, på 28.
Jepp, till och med Storbritanniens regering glömde sin brexit för en stund.

Att EU27 utan minsta spricka i muren, stått emot Storbritannien i brexitförhandlingar känns redan det en smula ovant men är inte längre en nyhet.
Den kompakta EU-enigheten och försvaret av en utsatt EU-partner (Irland) har varit tveklös sedan september 2016.
Det land som är utanför gemenskapen, är utanför.

Men i veckans toppmöte fick vi för första gången se samma tveklösa enighet från EU gentemot den övriga omvärlden.

USA och ståltullarna var mest omtalad punkt på EU-toppmötets dagordning.
Donald Trump vill ha handelskrig och har pekat ut EU som en part han vill angripa med strafftullar.
EU svarade omedelbart med att ställa i ordning egna strafftullar som ett svar.

I sista minuten backade Trump.
Han sköt upp tullarna på EU-import  – men bara för en månads tid och med kravet att EU under dessa fyra veckor diskuterar med USA det handelsöverskott som vi har och som gör Trump så förbannad.

Bakom kulisserna har Trumps administration den senaste veckan försökt att splittra EU.
Italien och Storbritannien har lovats undantag för sina produkter medan resten av EU skulle straffas.

Italien – ett land i ekonomisk kris – sa nej.
Storbritannien – ett land som alltid satt USA före Europa, ett land som står i färd med att lämna EU – sa också nej.
Ja, ställd inför löftet om speciella behandling från sin speciella partner på andra sidan Atlanten, valde Storbritannien europeisk gemenskap.

Tänker då EU göra som Trump begär och förhandla om sitt överskott i handeln med USA?
”Som princip”, förklarade president Macron, ”så förhandlar vi med alla länder som följer de internationella handelsreglerna.”
Men, fortsatte han:
”Som princip, förhandlar vi  med ingen som inte följer WTO-reglerna.”

Men jo, EU pratar gärna med USA.
Om europeiska frågor och gemensamma bekymmer.
Till exempel om problemet med att det dumpas billigt stål på världsmarknaden (kinesiskt stål).
EU har flera åtgärder på gång mot stormakten Kina och trappar nu upp dessa.

Och, som Malmström har sagt, om USA vill tala handel så har vi européer flera punkter där vi anser oss illa behandlade av USA.

Med denna gemensamma front mot USA och mot Kina upprättad, intog EU28 sedan gemensam front mot den tredje stormakten, mot Ryssland.

EU deklarerade sitt ovillkorliga stöd för Storbritannien för, som Macron sa, ”det är den europeiska suveräniteten som är angripen” när ryssar kan tillåta sig att mörda statens fiender i en brittisk park.
EU tar hem sin ambassadör i Moskva.
Det är första gången någonsin som EU gör en sådan diplomatisk markering mot något land.

Enskilda EU-länder gör sedan sina egna markeringar – utrikespolitik är som sagt nationell suveränitet.
(Och på måndagen hade alla huvudstäder tänkt klart.
15 EU-länder utvisar ryska diplomater, även Sverige.)

Men EU var inte därför klar med Putins Ryssland på toppmötet.
EU tänker steppa upp sitt arbete internationellt mot kemiska och biologiska attacker av alla slag.
Giftattacker i Syrien kommer också hamna i strålkastarljuset.

Till slut var det Turkiet och president Erdogans tur.
Ett EU-toppmöte med Erdogan i bulgariska Varna är inplanerat kommande vecka och Turiket har krävt att få ytterligare 3 miljarder euro från EU för att man håller kvar syriska flyktingar hos sig.

Ett vagt hot om att Turkiet ändrar sig och skjutsar iväg dessa 2-3 miljoner flyktingar vidare till Europa, vilar över alla samtal som hålls med president Erdogan eller hans regering.
President Erdogan anser att han har trumf på hand här.

Men här svävade EU-ledarna ändå inte på orden när de svarar på turkiska krav.
Inga mer pengar nu.
Turkiet måste släppa fängslade EU-medborgare, sluta bråka med Cypern och med Grekland i Egeiska havet och låta Cypern utvinna olja på sina vatten.

Och även detta gjorde de gemensamt.
Putins nära vän Orban ställde upp, liksom Bulgariens premiärminister Borissov som så hoppats på att han EU-gåvor att överlämna till Turkiet på detta möte (högst orolig att Erdogan annars bussar flyktingar till landgränsen mot Bulgarien).

Det är inte utan att man undrar:
Har EU-ledarna upptäckt att de tillsammans faktiskt utgör en stormakt i världen?

 

 

 

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU