Det finns en känsla av ”good cop, bad cop” i reaktionerna från fransk och tysk sida när Turkiets president Erdogan skramlar med vapen i Medelhavet. Men ensamt kommer EU ingenstans.
Det är inte EUs utrikesministermöte idag, fredag, om den akuta kris som Turkiets president Erdogan i sommar skapat i östra Medelhavet, som kommer ändra något.
Grekiska militära övningar i området direkt avsedda att göra klart för Erdogan att man inte fruktar hans krigsskepp, har fått uppslutning från Frankrike, Italien och Förenade Arabemiraten.
President Erdogan svarar med att utlova egna militära övningar nästa vecka.
Sist det var mycket nära krig mellan Grekland och Turkiet över gränsdragningen i Egeiska havet (1996), löstes konflikten av USA som med lock och pock fick sina bägge Nato-allierade att acceptera en fredlig lösning.
Den här gången pågår ett intressant växelspel mellan franska (militära) och tyska (diplomatiska) försök att få Turkiet att lugna ner sig.
– Frankrike har flera gånger hotat Turkiet med sanktioner (och franska hot måste tas på allvar, Macron är ingen obetydlig EU-aktör).
Framförallt har Frankrike sänt ut sin krigsflotta, nu senast för att samöva med Grekland och demonstrera för Erdogan vad som väntar om han går till attack. Dessförinnan utmanade franska flottan Turkiets krigsövningar i Libyen.
– Tyskland prövar med samtal (Merkel) och besök (utrikesminister Maas) för att få Turkiet att gå med på en diplomatisk lösning.
Såväl president Macron som förbundskansler Merkel involverar alltid i förväg den andre i sina utrikespolitiska utspel och initiativ. Att de inte väljer samma metoder är en sak, men de samråder numera med varandra innan de gör något.
Ensamt räcker dock EU inte på något sätt till för att påverka Turkiet. USA är inte helt borta ur bilden den här gången heller och även Ryssland finns med i sammanhanget.
Bakgrunden till Turkiets krigsskrammel finns den här gången på flera håll.
* Gas och olja har upptäckts i östra Medelhavet sedan 2003. Flera internationella konsortier arbetar på att undersöka – grekiska, israeliska, egyptiska – men inget släpper in någon turkisk part.
* Turkiet har gett sig in i Libyens inbördeskrig med trupper, flyg, fartyg och vapen på Tripoli-sidan under provisoriska regeringen ledd av al-Farraj.
* Turkiet lider av extremt dålig ekonomi till ingen liten del pga Erdogans diktatur, något som försvagar folkligt stöd för honom.
Att president Erdogan gav sig ut i jakt på internationella segrar är klassisk metod för en diktator i problem. Men hans utflykter som så sent som i början av denna sommar såg ut att ge Turkiet en framträdande plats i regionen, går för tillfället dåligt.
Israel har ställt sig på Greklands sida i konflikten om östra Medelhavet.
Det har också Egypten – som ju redan var fiende med Turkiet över Libyen. Egypten håller nu på att försöka värva Maghreb att gå emot den turkiska sidan i Libyen.
Förenade Arabemiraten är en gammal god vän till Frankrike och ansluter sig nu till de militära övningarna på Greklands sida.
I Libyen såg det ändå ut att gå så bra. Med hjälp av turkiska insatserna lyckades al-Farraj hejda rivalen och krigsherren Haftar från att ta huvudstaden Tripoli. Men nu sitter bägge med en tentativ vapenvila i ett kluvet land.
Vapenvilan har framförhandlats av bl a Tyskland (medan franska flottan spände muskler framför den turkiska vid libyiska kusten) men lika mycket av USA.
Trumpadministrationen har skickat ut sin representant som begär att den libyiska regionen där de rika oljekällorna finns (störst i Afrika) måste fredas i en egen avmilitariserad zon.
Erdogan säger att han kan gå med på det om oljeintäkterna går till landets centralbank (kontrollerad av Tripoli och muslimska brödraskapet med länkar till Turkiet).
Det kommer inte hända. Oljeregionen är kvar i Haftars välde och så råkar Ryssland ha sina soldater kring Sirte med oljan. Ryssland är på Haftars sida.
En hel del av konflikterna som Erdogan kastat sig ut i, tycks utmynna i tillgång till gas- och oljefyndigheter.
Turkiet importerar 70 procent av sin energi, mest från Ryssland och Iran och det utgör en enorm tung post i räkenskaperna.
Därför var det ändå extremt tursamt att presidenten i augusti kunde annonsera med buller och bång, att Turkiet hittat en enorm gasfyndighet på turkiska vatten i Svarta Havet.
Alla är inte lika övertygade om sanningshalten i fyndet. Men några tror att Erdogan kan använda det till sin fördel – genom att locka Väst med att Turkiet skulle sluta importera rikligt från Ryssland och Iran och därigenom gynna dessa länder.
För att det skulle fungera, måste ”Väst” bry sig.
Frankrike och Tyskland kan dock aldrig dumpa EU-landet Grekland, särskilt inte över något som de inte bryr sig särskilt mycket om.
USA befinner sig mitt i en presidentvalskampanj, mellan två tänkbara presidenter där den ene vill lägga sanktioner på Erdogan för hur han behandlar sin politiska opposition (Biden) och den andre är rätt oförutsägbar.
Slutsats – Turkiet är en oroväckande närvaro i Medelhavet men EU – eller EUs utrikesministrar – kan inte göra något åt den saken.
EU har varken den morot eller den piska som skulle behövas.
Inga slag av sanktioner skulle stoppa president Erdogan som ser sin fajt för ett ”Blå Hemland” med utökade turkiska vatten och tillgång till energi, som en fråga om överlevnad för honom själv.
Däremot kan – och ska – stora europeiska stater och grannländer göra allt i sin förmåga för att bromsa Erdogans utfall i Medelhavet och göra väldigt klart att allt EU-territorium försvaras gemensamt.
Att ens se ut att överge Grekland åt sitt eget öde är oförlåtligt och kan leda till upptrappad konflikt om Erdogan tror att han fått fritt fram.
Men sedan…
Diplomati bakom kulisserna – absolut.
Krigsfartyg i EU-vatten – självklart.
Och så erkänna de geoplitiska sanningarna att USA och Ryssland behöver spela med.