Franska poliser deltar i jakten på terrorister i Bryssel. Italiensk polis griper en misstänkt för att ha hjälpt terroristerna. Tysk polis jagar åtta personer misstänkta för inblandning i terrordåden i Belgien och Frankrike. Plötsligt fungerar samarbetet mellan säkerhetspoliser i EU-länderna.
Men det är bara tillfälligt. EU:s antiterrorsamarbete fungerar inte, eftersom ”hemliga polisen” inte litar på varandra och politikerna i första hand slår vakt om sin ”nationella suveränitet”.
Det finns ingen hemlig överstatlig ”Opcop-grupp” inom Europol som bekämpar brottslingar utan att behöva bry sig om nationsgränserna, som Arne Dahls deckarserie handlade om. Om någon trott det har det senaste årets terrorattentat och EU-ländernas oförmåga att samarbeta i jakten på terroristerna slagit sönder den illusionen på ett brutalt sätt.
Men det icke fungerande samarbetet går inte att skylla på EU:
+ Medlemsländerna höll länge hela polissamarbetet utanför EU:s maktbefogenheter. Den svenska EU-kommissionären Anita Gradin hade på papperet ansvar för rättsliga samarbetet på 1990-talet, men i praktiken bara vara med på inrikes- och justitieministrarnas möten och lyssna, utan rätt att lägga några lagförslag. Först 2009 med Lissabonfördraget blev det rättsliga och polisiära samarbetet fullt inkorporerat i EU-samarbetet. Men regeringarna bromsar fortfarande fördjupat samarbete, som när statsminister Stefan Löfven först sade stenhårt nej till en överstatlig EU-gränsstyrka för att skydda unionens yttre gränser.
+ Europol, Eurojust, Schengens datanätverk SIS, EU:s samordnare för kampen mot terrorism – rader av samordningsorgan har upprättats och tiotals miljarder euro har satsat på att sprida information om misstänkta personer mellan medlemsländernas rättsliga myndigheter. Men det är de nationella rättsliga myndigheterna och poliserna som avgör om det fungerar. Och om poliser vill hålla sina ”hemligheter” för sig själva och inte litar på andra länders poliser, som många rapporter vittnar om, blir samarbetet haltande med risk för förödande resultat.
Det går inte heller att skylla bara på Belgien:
+ Franska ministrar anklagar Belgien för att man inte grep de terrormisstänkta. Men Salah Abdeslam, som deltog i Parisattentaten i november och greps i Bryssel dagarna före bomberna på flygplatsen och i tunnelbanan, kunde ha gripits redan i november. Fransk polis stoppade hans bil, men lät honom köra vidare. Trots att en koll i EU:s datanätverk SIS visade att han var en person under övervakning, enligt en rapport från Europauniversitetet:
”We are used to Schengen-bashing and recently to Belgium-bashing, could it be fair to say that this time there should be some France-bashing?”
+ Det är populärt att kalla Belgien för en ”failed state” i jakten på enkla svar på terrorattentaten i Bryssel. Men ingen kallar USA för en ”failed state” trots nära 3 000 döda i 11-septemberattentaten. Ingen kallar Frankrike för en ”failed state” trots rader av terrorattentat de senaste åren. Förvisso är Belgien etniskt och politiskt splittrat, med dåligt fungerande samhällsapparat. Och polisen var ändå värre uppdelad till på 90-talet, när Dutrouxaffären ledde till en sammanslagning från tre till två polismyndigheter. Men till skillnad från många andra EU-länder, inklusive Sverige, har Belgien sent omsider satt igång insatser mot terrorism.
En amerikanske antiterrorexpert ger en både dyster och optimistisk rapport här:
”In truth the job has just begun. But after meeting with officials in Molenbeek, I allowed myself to feel just a touch of optimism: the police and prevention officers I met in Molenbeek were among the most impressive I’ve met anywhere.”
”Nearly 18,000 police officers have been trained to spot potential radicalization identifiers under the Community Policing to Prevent Radicalization (COPRA) initiative. 700 community trained field workers (including teachers and social workers) to spot signs of radicalization and partner with prevention officers to develop a customized intervention for each case.”
Men under påskhelgen har det dykt upp korta nyhetsrapporter om att flera länders polismyndigheter samarbetar i jakten på det fransk-belgiska terrornätverket. Det handlar om att en ”JIT, Joint Investigation Teams” har upprättats.
Men den här formen av samarbete får bara förekomma vid ”särskilda insatser” och under ”en begränsad tid”. När den här jakten på det fransk-belgiska terrornätverket är över återgår allt till det normala igen.
EU-ländernas inrikesministrar sade visserligen vid sitt krismöte efter Brysselattentaten att JIT bör användas oftare. Men det dagliga utbyte av information mellan polismyndigheter i medlemsländerna som skulle behövas för att mer effektivt bekämpa grov kriminalitet är långt borta.
Förslag om att upprätta ett ”EU-FBI” med utbyte av den hemligaste informationen från polisspaning har avvisats gång på gång av EU-regeringarna, senast efter Parisattentaten i november. Och som Europauniversitets rapport konstaterar skulle det också kräva en ändring av EU-fördragen.
”The idea of creating a European Intelligence Agency has been mentioned by some observers but was promptly rejected on Friday 20 November by the JHA Council, as it appears to be outside of the scope of EU competences in the current state of the EU treaties. Moving forward in this field in the institutional framework of the EU would clearly imply a revision of the treaties.
The feasibility of such revision is of course questionable because of its extremely high sensitivity in terms of national sovereignty. It shall indeed not be forgotten that intelligence is, by definition, extremely sensitive data, which national authorities may be reluctant to share, for instance in order to safeguard the safety of their informants. Furthermore, even cooperation within each Member State is sometimes problematic, as intelligence service might be reluctant to cooperate extensively with law enforcement, judicial or other authorities.”