EU-ledarnas moraliska dilemma – förhindra ny flyktingvåg till Europa, stoppa döden på Medelhavet men lämna en miljon migranter i libyskt kaos

EU-ledarna står inför tunga moraliska val om Libyen som handlar om liv eller död för hundratusentals flyktingar.

De är desperat angelägna om att förhindra en ny migrationsvåg, eftersom det riskerar leda till att högerextrema partier kommer till makten. De vill samtidigt inte framstå som att de tillåter att tusentals flyktingar dör på Medelhavet. Men att förhindra uppåt en miljon migranter från att lämna Libyen riskerar lämna dem skyddslösa i ett laglöst land.

Maltas socialdemokratiske premiärminister Joseph Muscat, som var värd för toppmötet, varnade för att hela EU-projektet är hotat om den flyktingvåg som väntas till våren inte stoppas:

”Europe will face a heavy influx of migrants through the Central Mediterranean. […] I see no way in which one single Member State can manage or absorb this further wave. Thus, the essence of the core principles of the European Union will be seriously tested unless we act now”.

EU-ledarna valde därför ställda inför detta moraliska dilemma att tro på att det är möjligt att klara av att både stoppa en ny flyktingvåg och kunna skydda flyktingarna i Libyen.

Italienska regeringen är mest desperat efter att ha tagit emot 181 000 migranter under förra året, och nyhetssändningarna varit fulla av rapporter om de 4 600 som dött i Medelhavet när de italienska räddningsfartygen inte hunnit fram. Trots att det råder närmast inbördeskrig i Libyen har Italien öppnat en ambassad i Tripoli och skrev kvällen före toppmötet under ett avtal med Libyens provisoriska regering om att hjälpa libyska gränsvakter att hindra flyktingar att ge sig ut på havet.

Medan Sveriges statsminister Stefan Löfven inte ens velat ta ordet ”avtal” i sin mun, och har upprepat gång på gång att det inte är ett ”Turkietavtal”.

Men det uttalande som samtliga EU-ledare ställde sig bakom på fredagens toppmöte i Valletta innebär att de lovar helhjärtat stöd till Italiens avtal med Libyen, plus att EU ska utbilda gränsvakter och bidra med resurser för att Libyen ska kunna ingripa mot flyktingsmugglarna både vid Medelhavet och vid landets södra gräns. De utlovar också stärkt stöd till FN:s arbete för att få de stridande partierna i Libyen att bilda en enhetsregering. Ett par hundra miljoner euro ska ges från från EU:s budget, enligt EU-kommissionens plan.

Samtidigt erbjuder EU-ledarna stöd till FN:s flyktingorgan UNHCR och migrationsorganisationen IOM i deras arbete för att förbättra förhållandena för de hundratusentals flyktingarna i Libyen.

– Jag träffade flyktingar som varit i Libyen när jag besökte Niger, och jag vet att det är förfärliga förhållandena för flyktingarna där, sade Tysklands Angela Merkel.

– Därför måste vi också öka insatserna i andra länder i Afrika för att undanröja orsaken till att människor ger sig iväg på flykt.

UNHCR och IOM var dock mycket svala i sina kommentarer till EU-ledarnas planer. I ett uttalande före toppmötet tog de avstånd från eventuella planer på att återsända flyktingar från Europa till Libyen, eller att upprätta läger i landet varifrån flyktingar kan söka asyl till Europa. Medan flyktingorganisationer kallade de libyska lägren för ett ”living hell” för de många barn och kvinnor som tagit sig dit.

”Sending children back to a country many have described as a living hell is not a solution,” said Ester Asin of British charity Save the Children.

Det är decennier av halvhjärtade försök att åstadkomma ett fungerande samarbete mellan EU och Afrika för att minska migrantströmmarna som lett till dagens desperata situation.

EU har gett bistånd och handelsförmåner till medlemsländernas forna kolonier, och 1995 drogs den så kallade Barcelonaprocessen igång där EU utlovade stora satsningar i länderna i norra Afrika. Och 2008 bytte det namn till Medelhavsunionen.

Men den utlovade ekonomiska utvecklingen i de afrikanska länderna för att minska incitamenten för unga att söka sig till Europa har inte infriats. Enskilda EU-länder har ofta lagt hinder i vägen när de känt sig hotade av ökad export från Nordafrika.

Ännu mer ofärdigt blev EU-ländernas ingrepp för att fälla diktatorn Muammar Khadaffi i Libyen 2011. Med Frankrikes Nicolas Sarkozy och Storbritanniens David Cameron i spetsen stoppades Khadaffis armé på väg att genomföra en massaker mot oppositionen. Khadaffi störtades och avrättades, och sedan lämnade EU och Nato Libyen i stort sett åt sitt öde.

I dag ser ungdomen i norra Afrika ingen framtid i sina hemländer, medan de ser pengarna som kommer från de som lyckats ta sig till Europa och hör rapporter om en helt annan värld. De vet att de flesta dem inte har någon chans att få asyl utan kommer att betraktas som ekonomiska migranter och få leva som papperslösa med risk att skickas tillbaka till sina hemländer. Men många är ändå beredda att ta risken, och ett Libyen utan statsledning och militär som kontrollerar landets gränser ger en möjlig väg från ett liv utan framtidshopp i Afrika.

Joseph Muscat försvarade EU-toppmötets beslut:

– Det finns inget svart eller vitt här. Alla beslut kan kritiseras, men det är ingen ursäkt för att inte göra någonting, sade Muscat..