Inte så dåligt för Sverige ändå, EU-förslaget om minimumlöner.
Utom för den som avskyr överstatlighet, förstås.
De svenska fackförbunden andas ut lite grann nu när EU-kommissionens formella förslag till minimilöndirektiv kommit.
De hade naturligtvis föredragit inget alls (eller en rekommendation) men vad de fick går nog att leva med.
Idén om reglerade minimumlöner har väckt starka känslor både bland för- och emot-grupper och därför konsulterats och bearbetats rejält innan det släpptes fram. Så sent som den 2 oktober underkändes utkastet av EU-kommissionens egna granskningskommitté och fick finjusteras.
Att släppa idén var aldrig aktuellt, eftersom både kommissionens ordförande von der Leyen och arbetsmarknadskommissionären Schmit hade lovat Europaparlamentet att lägga fram ett förslag.
Det finns dessutom en stark förväntan i många europeiska fackförbund söder om Danmark om att EU-regler ska kunna hjälpa deras sak på hemmaplan.
Nordens motstånd mot en EU-reglerande lönesättning har EU-kommissionen lite listigt undvikit genom att rikta de bindande paragraferna om lönesättning direkt mot länder som har lagstiftat om minimumlön (21 stycken).
De sex återstående länderna med kollektivavtalssystem (sex stycken) omfattas bara av några delar av direktivet.
EU-kommissionen har också försökt ducka för Nordens mycket tunga invändning att hela upplägget strider mot EU-fördraget.
I fördraget står mycket tydligt att EUs insatser på arbetsmarknaden inte ska …”tillämpas på löneförhållanden…” (art 153 p 5 ).
Kommissionen anser sig ha gått runt det genom att inte ange någon lönenivå alls i sitt direktiv – inte ens vad man först tänkte sig, nämligen ett lönegolv på 60 procent av ländernas nationella medianlön.
Det är bara kriterier för lönesättning som regleras, hävdar kommissionen, alls inte ”löneförhållanden” vilket alltså är tydligt förbjudet.
Sådana kriterier utgör ”arbetsvillkor,” fortsätter kommissionen, vilket råkar vara ett tillåtet område för EU.
I samma art 153 ges EU nämligen rätt att ”understödja och komplettera medlemländernas verksamhet” för bland annat arbetsvillkor (punkt 1b).
Det hela låter som ett lite tveksamt sofisteri från kommissionens sida men den saken lär EU-domstolen få avgöra i någon framtida tvist.
Det finns andra saker att gilla för svenska fackförbund förutom att man slipper det fruktade kravet om lagstiftning för löner.
* Dels betyder direktivet att länder med usla minimumlöner måste skärpa sig. LO har ingen anledning att klaga om det faktiskt skulle leda till höjda löner för fler i Östeuropa. Konkurrensen från låglönearbetare från öst på svenska arbetsplatser har tvärtom irriterat mycket.
* Dels ges fackförbunden i EU-länder rätt att medverka i sättande av lönekriterier och utvärderingar av hur mycket en lagstadgad minimumlön ska höjas.
Det är ändå bara en av flera punkter där fackens roll stärks. Svenska fackförbund har i flera år försökt stötta sina kollegor i Östeuropa där facken är svaga. Att de blir starkare aktörer i sina hemländer är precis vad LO och TCO länge önskat sig.
Ett avsnitt som svenska fack inte kommer gilla, är att kollektivavtal och minimilönenivån ska vara offentliga. De är hemliga i Sverige.
Så vad finns egentligen att ogilla i att EU tvingar igenom regler för hur minimumlöner ska knytas till landets köpkraft, produktivitet och allmänna lönenivå? …i att EU kräver en regelbunden avrapportering från alla länder, att de länder som pepprat sin lönelagstiftning med undantag tvingas se till att fler grupper kommer med?
Okej, danskarna rasar idag för att blotta existensen av ett lönedirektiv öppnar en dörr som EU-domstolen kanske en dag kommer sparka upp på vid gavel.
Östeuropéerna rasar för de gillar att konkurrera med låga löner och för att sittande regimer gillar särskilt att sätta de lönerna själva (en lagom liten höjning före ett val är ett så trevligt inslag).
Och tyskarna kan hoppa högt för knyts mininimilönen till produktivitetshöjning, så har deras lägstalön halkat lååångt efter och måste upp.
Men vad finns egentligen att gnälla över?
Precis som EU-kommissionen påpekar inledningsvis så har ju lönenivåerna inte hängt med företagsvinsterna i många branscher. Fattigdomen i Europa ökar, det finns redan 10-20 miljoner arbetare som inte kan leva på ett heltidsarbete. Den fackliga anslutningen sjunker stadigt vilket försvagar facken.
I inledningen till löneförslaget argumenterar EU-kommissionen för att en mer samordnad lönesättning behövs för att det ska råda en rättvis spelplan (level playing field) på den inre marknaden vilket skulle göra lönenivåer till en EU-angelägenhet.
Det kan man ju inte ge dem helt fel i, med tanke på hur låglönekonkurrensen har påverkat vissa branscher, t ex transporter och byggindustrin.
EU-kommissionens slutsats är att många av medlemsstaterna har misslyckats med denna uppgift och att det därför är rätt, att EU samordnar arbetet på området
Men det måste nog kallas för ett kvalitativt språng i europeisk integration. Välfärden har ju nationalstaten ansvarat för i Europa, åtminstone sedan andra världskriget.
I så fall är nästa logiska steg att reglera skatter mellan länderna. Om något förvrider konkurrensvillkoren på den inre marknaden, så är det skatter.
Bolagsbeskattningen behöver harmoniseras först men också löneskatterna. Det finns gott om undersökningar som visar att problemet med låg levnadsstandard för många människor inte alltid beror på låg lön men ibland på hög skatt
Just denna sista konsekvens av ett lönedirektiv från EU kan det nog finnas några i Sverige också som inte kommer älska.