EU (och Macron) ska nog klara sig utan Merkel

Är det en dålig nyhet för Macron och andra EU-vänner att Angela Merkel lämnar makten?
Nja.
Hon talade väl om Europa men det mesta hon gjorde var i tyskt intresse.
Hennes efterträdare lär inte bli annorlunda.

”Europa ska växa långsamt som ett träd, inte snabbt som en skyskrapa.”
Så sa Otto von Habsburg, europaparlamentariker för Tyskland på 1980- och 90-talet liksom (helt sant)  son till den siste kejsaren av Österrike-Ungern.

Om vi lånar hans lite mer långsiktiga perspektiv på Europa, så behöver kanske inte förbundskansler Angela Merkels besked att hon lämnar politiken (om några år) låta så ödesdigert.
Inte ens för den franske presidenten Macron med sina förhoppningar om EU-reformer.

Merkel har förvisso framstått som en väldigt EU-vänlig tysk ledare.
Men det är mest av allt i ord.

Hon ogillade t ex ”spitzenkandidatprocessen” som Europaparlamentet 2014 ville tvinga på regeringarna (och hon hade gärna sluppit Jean-Claude Juncker som EU-kommissionsordförande) men på grund av inrikespolitiskt tryck i Tyskland vände hon i sista minuten och gav det (och Juncker) sitt stöd.

Och eftersom Tyskland är störst och tyngst i EU så sitter vi nu i hela EU, anno 2018, och pratar om vilken spitzenkandidat som ska ha uppdraget efter Juncker.

Under eurokrisen inledde Merkel med att göra avsteg från EU-systemet och istället på ett nationellt plan (i hemlighet) rädda utsatta tyska banker.
Sedan följde alla drabbade EU-regeringar hennes exempel.

Därefter lät hon krisdrabbade Grekland hänga länge i ovisshet för att bara kliva in i sista sekund… men då för att lösa ut de tyska och andra icke-grekiska banker som varit oförsiktiga nog att låna ut stort till Grekland.

Hon och hennes regering drev sedan på för att möta finanskrisen med åtstramningar i alla (andra) länder.
Detta gladde en tysk hemmapublik.
Men det förlängde krisen och lågkonjunkturen i hela Europa med flera år.

Merkel bär inte ansvar för flyktingkrisen.
Hon varnade för den tidigt, vårsommaren 2015.

Men att EUs system där ”första land får hela ansvaret för flyktingarna” var ohållbart i längden och därför bara en tidsfråga till grekiska eller italienska barriärer måste spricka, hade varit uppenbart för alla inblandade sedan år tillbaka.
Och när barriärerna sprack tog hon faktiskt sitt ansvar, hon tog emot de anländande.
Sedan backade hon från sina handlingar.

Hennes regering förbjöd familjeåterförening i strid mot EUs regler och satte upp gränser, förlängde och förlängde sedan igen, vilket gjorde det omöjligt för EU-kommissionen att ta en diskussion om att reglerna bara ger rätt till gränsbommar tillfälligt, i akut läge.

Merkels inhopp inom energi var den berömda ”energiewende” som innebar att kärnkraften skulle bort.
Det ledde till att hon inte kunnat acceptera motstånd mot rysk gas- och oljeimport till Tyskland.
Östersjöländernas säkerhetspolitiska problem med Nordstream II vinner inget gehör för Tyskland behöver rysk gas.

Angela Merkels regering har försvarat tysk bilindustri så väl genom alla klimatdiskussioner att bilindustrin i Europa tillåtits att ÖKA sina utsläpp sedan 1990.
Hon har valt att inte lägga tryck på Östeuropa att göra klimatinsatser värda namnet.
Istället beviljas de gång på gång stora eftergifter så att andra EU-länder får bära en tyngre klimatbörda i EUs namn.

Angela Merkel har i det längsta haft svårt att tro, att USA inte längre är Europas allierade, trots alla bevis om motsatsen.
Donald Trump förolämpar ständigt henne själv, Tyskland och tyskt näringsliv men hon har fortsatt hoppas att männen runt Trump ska vara förnuftigare.

Därför har EU fått uppträda ödmjukt och förstående i sina diskussioner med Trumps administration, oavsett vilka hot om handelsstraff han öser över Europa.
Trump har utsett EU till sin fiende (hans ord).
EU har svarat med att vara villigt att diskutera, förhandla och kompromissa.

Högst på den mer otålige Macrons önskelista för EU står ett ökat militärt oberoende från USA.
EU har under Merkel/Macron fattat beslut i den riktningen.
Ett militärt högkvarter, en del samövningar, mer gemensam upphandling samt forskning och utveckling…
Pengarna är anslagna.
Tjänstemännen är igång med att genomföra beställningarna.

Större steg än så vill Merkels regering inte ta.
Tyskland hoppas fortfarande – trots vad Trump, Obama och Bush sagt – att militäralliansen ska bestå där USA står för den militära delen av att försvara väst (Europa) och Europa står för den politiska.

Nummer två på Macrons önskelista var reformer av euron.
Merkel sa att hon stödde Macron.
Ändå lät hon inte sin finansminister gå med på bankunionens tredje och väldigt viktiga steg – en gemensam kassa för banker nära konkurs.

Det går inte hem i tysk folkopinion att skapa gemensamma räddningskassor.
Tyskarna läser det som att Tyskland kommer att betala för någon annan.
Merkel vet att det inte är sant – Tyskland tjänade pengar på den grekiska krisen (först genom att tyska banker fick tillbaka sina lån, sedan genom att Tyskland gav nödlån till Grekland till marknadsränta).
Hon har bara inte sagt det till sina väljare.

Angela Merkel, till skillnad från Emmanuel Macron, har inte tagit strid för sina idéer.
Macron har på sina arton månader vid makten i grunden reformerat arbetsmarknaden, sänkt skatter på företag och låga arbetsinkomster men höjt bränsleskatten, öppnat järnvägen för konkurrens, krävt mer marknad och mer ekologi av franska jordbrukare i utbyte för fortsatt stöd, minskat antalet statstjänstemän och tagit strid med studenterna.
Inte minst har han tvingat ner Frankrikes budgetunderskott under 3 procent av BNP för första gången sedan 2007.

Macron har stått vid sina ord på ett helt annat sätt än Angela Merkel (vars kryptiska, försiktiga uttalanden kräver att man gissar dess mening).
Men Macron har haft en egen politisk majoritet och agerar i ett land där politiska konflikter är det normala.

Angela Merkel har ständigt lett en koalition och agerat i ett land där mitten, konsensus och traditioner värderas högst.

Så behöver EU-vänner och franske presidenten Macron med höga ambitioner för EU, sörja över att Merkel lämnar oss?
Nja.
Det beror ju bland annat på vem som kommer istället.

Och det beror lika mycket på utvecklingen.
Vem som än ersätter Angela Merkel så blir det en politiker som kommer att sätta tyska intressen först, som Merkel gjort.
Det blir helt säkert inte en politiker som har egen majoritet.
Politiken lär därför förbli tyskorienterad i första hand.

Det är inte det sämsta.
I tysk debatt finns en stor medvetenhet om att EU är enda vägen fram för Tyskland.
Även Tyskland – störst i Europa – är för litet att klara sig i vår moderna värld ensam, mot USA, mot Kina, mot Ryssland.

Landets finansminister, Olaf Scholz (s), har t ex överraskande lanserat förslaget att EU borde ha en europeisk arbetslöshetskassa – där alla bidrar för att hjälpa ett land i kris.

Friedrich Merz, stark kandidat till att ta över efter Merkel i täten för partiet CDU, anser att Tyskland inte svarat upp tillräckligt på Macrons förslag om euroreformer.
Han har kallats USA-vän men i hans kampanj för att få uppdraget låter det så här:
”Att hålla samman eurozonen blir Tysklands stora uppgift.”

Dessutom – EU fungerar som en långsam men väldigt enveten maskin, med kurs rakt fram.

Försvaret är visserligen ett område som nationalstaterna svartsjukt bevakar.
Enskilda EU-länder kommer fortfarande hellre öva med USA och köpa stridsflyg från amerikanerna.
Men EU-beslut har fattats, européer kommer att samarbeta mer.
Resultatet blir européer som upptäcker gemensamma geopolitiska intressen som de inte delar med USA.

 EU-maskinen står inte heller still för att Tyskland inte velat ta det sista steget i bankunionen.
Den stora faran för eurozonen är ju den nära kopplingen mellan banker och hemlandets statsskuld.
I somras tog ministrarna regler som tvingar bankerna att dra ner på risktagandet – en reform som ansågs vara nyckeln till att komma vidare med bankunionen.

ECBs övervakningsdel har under tiden pressat europeiska banker att göra sig av med dåliga lån i stor omfattning.
I vår kommer regler som förhindrar bankerna att samla på sig någon större mängd av nya, dåliga lån.

I höst har det avslöjats att europeiska banker har medverkat till bedrägerier och tvätt av svarta pengar.
Enligt ett beslut förra året sätter nu 21 EU-länder upp en EU-åklagare som enbart ska syssla med just bedrägerier på europeisk nivå – eftersom nationella myndigheter hela tiden tycks missa vad som utspelar sig under deras näsa.
EU införde förra året nya regler för pensionsfonder som opererar över gränserna.
Åtta EU-länder och EU-kommissionen la i våras press på övriga länder om att komma vidare med en europeisk kapitalmarknad.

Det går som sagt trögt men det rör sig.
EU-länderna blir mer och mer insydda i varandra.
När nästa ekonomiska kris väl kommer, lär det därför ligga i allas intresse att rädda varandra.
Den gemensamma kassa som tyskarna fruktat lär då – precis som förra gången – uppfinnas i stundens hetta.

Merkels långsamma takt framåt har hållit samman Tyskland i europafrågor.
Näste tyske ledare kan vilja gå fortare fram än hon – eller ännu långsammare.

Men oavsett så befinner sig EU-maskinen redan i rörelse och riktningen är framåt.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU