Varma leenden i Luleå maskerar att EU och USA befinner sig på total kollisionskurs – och trots uppriktigt god vilja, är det är svårt att se ens konturer av närmanden.
Det var uppriktig värme i handskakningar och ett milslångt dokument om allt som EU och USA är överens om, när de två möttes i Luleå i veckan. På ena sidan tre amerikanska ministrar, på andra sidan tre europeiska EU-kommissionärer (och hovrande över dem tre svenska ministrar och en statsminister, värdar men inte deltagare).
Viljan att komma överens verkar uppriktig från båda sidor men avståndet är så stort att det ser rätt omöjligt ut.
Handel är vad de europeiska länderna lever av, till 70, 80 och upp till 90 procent av sin BNP. Men USA har definitivt övergett den framgångsrika modellen om öppna marknader med rättvis konkurrens.
EU gör sitt bästa att övertyga USA att de slagit in på fel väg medan USA rycker på axlarna och säger ”Ni får väl göra som vi, om ni inte gillar det.”
Att USA har övergett världshandelsreglerna och pumpar upp sitt näringsliv med generösa statsstöd – krav på enbart USA-producerat, bara amerikanska underleverantörer – skadar både den för EU så viktiga principen om frihandel och slår direkt mot europeisk export till USA.
Kina är vad som står i amerikanskt fokus. För en gångs skull är landets bägge partier eniga om något, Kina är en fiende och ett akut hot mot amerikansk säkerhet.
Kina är skälet till att USA övergett frihandel och globala handelsregler. Behovet av att utestänga och isolera Kina trumfar allt annat.
Och USA där handel bara utgör kring 25 procent av BNP, anser sig ha råd med det. Fast man vet att då måste man nog ha Europa med ombord.
Här uppstår sammanstötningen direkt eftersom européerna handlar stort med Kina och skulle ta rejält med stryk ekonomiskt om man försökte följa amerikanska idéer.
Klimatet är istället EUs absoluta fokus och ses som största hot mot vår säkerhet. EU har i flera år skärpt sitt klimatarbete i hopp om att andra länder ska följa efter.
När USA nu sent omsider vill satsa på klimatteknologi, gör man det genom att i princip muta våra företag att flytta över… det gör ont.
Nya konflikter läggs till existerande när EU nu (efter att ha länge lagt klimatbördor på sitt eget näringsliv, myndigheter och medborgare) börjar ställa klimatkrav även på den som vill sälja på den europeiska marknaden.
Ja, även på amerikanska företag. Biden avskyr det.
Biden-administrationen tycker att en bra kompromiss vore om EU struntade i sina klimatbeslut (Cbam, utsläppshandel) och istället ingick en trevlig allians med USA (som utestänger Kina) där alla lovar frivilliga klimatåtaganden men ingen stör någon med att kontrollera eller kräva att något faktiskt görs.
I europeiska öron låter det som en uppmaning att efter alla dessa år av mödosamma förhandlingar och tunga beslut, be EU om att lägga ner sitt viktigaste arbete.
IT och AI är lika viktigt för bägge parter som ett medel att nå sina mål (isolera Kina, rädda klimatet). Men på grund av att målen är så vitt skilda, blir ingången till IT- och AI-teknologi helt annorlunda.
EU anser att nya teknologier ska regleras så att de gynnar samhällsintresset och undviker att skada medborgarna. USA hatar att Apple, Google och Amazon underkastas europeiska krav när allt entreprenörskap borde få blomma fritt.
USA anser istället att EU måste hjälpa till att utestänga Kina från dessa teknologier och utnyttjar ogenerat sitt ekonomiska övertag för att t ex tvingar holländska ASML med en världsunik teknik för att bygga halvledare, att sluta sälja till Kina.
Inget av ovanstående går att läsa i slutdokumentet från Luleå där det som sagt rådde idel värme och leenden.
Det gjordes konkreta framsteg!, hävdar bägge två efteråt.
Ett ”konkret” framsteg var att USA och EU lovade varandra – igen – att vara överens om stål i oktober.
Varför inte bli överens direkt? Jo, USA har lagt 25 procents strafftull på stål (men gett EU en tillfällig gratiskvot) trots att WTO förklarat den olaglig.
USA lovar bara ta bort den om EU ingår i en klimatallians med USA där allt stål räknas som utsläppsfritt helt enkelt genom att vara med i alliansen och därför får slippa EUs utsläppsavgifter…. avgifter, som dock europeiskt stål ska betala.
Hur EU skulle kunna svälja det giftpillret bara för att oktober månad rullar in, är svårt att se.
Nästa ”konkreta” framsteg var att EU och USA sägs vara överens om en gemensam teknisk standard för tunga lastbilars laddare.
Det vore toppen om det var sant. Det finns dock ingen gemensam standard eller ens förslag på sådan. Vad de två egentligen enats om är att är det ”borde finnas en universell standard.”
Det är en bra ambition.
Nu bestämmer förstås inte USA och EU över universum men de kan ju arbeta tillsammans i den riktningen – också bra.
En liten detalj bara – Kina är världens största tillverkare av tunga lastbilar (mer än hälften) och är världsledande i elbilar.
Tänker USA låta kineserna ingå i den universella alliansen eller kompromissar man med sin politik att försöka utestänga Kina från all ny teknologi?
Luleå var det fjärde av dialogmöten mellan EU och USA i ett tekniskt handelsråd (TTC) som satts upp specifikt för att lösa konflikter.
Och det råder väl inga tvivel om att både EU och USA gärna vill komma överens.
Men det kan bara ske om den ena parten kompromissar.
Vilket väl kan innebära att ge upp att bekämpa vad man själv kommit fram till utgör det största hotet…
Europa har i det längsta följt USA, sedan andra världskriget i princip.
Nytt är, att tack vare den inre marknaden har européerna idag den ekonomiska friheten att välja.
Den nya styrkan bidrar till att idag sitter kompromisserna långt inne.