David Camerons bulldozertaktik i EU misslyckades än en gång förra veckan, när han körde in i väggen och tvingades ge upp sina krav på att få diskriminera utländska arbetare och få det inskrivet i EU-fördraget omedelbart. Men en regeringschef som har tappat ansiktet inför sina väljare har sedan små möjligheter att få deras förtroende i en folkomröstning.
Därför inleds nu operation ”Rädda ansiktet på Cameron”. Den börjar med att en av brittiska regeringens traditionellt hårdaste motståndare i EU, Italien, i brittisk media säger att den stödjer David Camerons krav på att reformera EU. Det är till stora delar ett bombastiskt spel med tomma ord, men i alla fall ett försök att förhindra Brexit.
Det är i Storbritanniens största morgontidning, Daily Telegraph, som utrikesministrarna Philip Hammond och Paolo Gentiloni publicerar sitt inlägg: Britain and Italy stand together on EU reform, där de försäkrar att de har en gemensam syn på hur EU bör förändras.
Daily Telegraph ”avslöjar” att de båda ländernas regeringar har förhandlat i ”flera veckor”, och tidningens Europaredaktör menar att den här ”omfamningen” är en viktig framgång för David Cameron:
”The Italian embrace of British demands for a radical overhaul of the euro-federalist ideal of ”ever closer union” provides a much-needed boost for the Prime Minister as he prepares for a showdown summit in Brussels later this week.”
Men stödet från Italien handlar inte om Camerons viktigaste krav, om att få begränsa arbetskraftsinvandringen från andra länder, utan om det som gjort att Italien och Storbritannien ofta hamnat på motsatt sida i EU-förhandlingar genom åren: Att Italien och Storbritannien ska gå skilda vägar i EU.
De båda ländernas ministrar är ense om att Italien och övriga euroländer ska få fördjupa sitt samarbete, medan icke-euroländerna inte deltar. Det som kallas Two Speed Europe”.
”Italy and the UK believe that the way to reconcile different visions of the EU among the member states is to embrace a new model of its functioning, based on the flexibility to manage greater or lesser integration”.
Det brittisk-italienska utspelet är i själva verket som att sparka in en öppen dörr, eftersom det förs fram såväl av regeringarna i Tyskland och Frankrike, som av EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Det stora hindret för att euroländerna inte gått fram på egen hand i snabbare takt har snarast varit icke-euroländernas oro för minskat inflytande och insyn.
Men inför den brittiska opinionen är det viktigt att framställa det som att övriga EU anpassar sig till David Camerons krav på förändring av EU-samarbetet för att han ska kunna se ut som något av en segrare efter förhandlingarna på toppmötet nu på torsdag och i februari.
De verkliga förhandlingsfrågorna avverkas med några svepande formuleringar i ministrarnas inlägg, med att de är övertygade om att det går att komma överens:
”Italy and the UK both believe we can work together on an EU reform package that deals with specific issues such as the role of national parliaments, competitiveness, economic governance and welfare, in order to make the EU simpler, more efficient and less bureaucratic.”
Det är ingen tillfällighet att ministrarnas inlägg publiceras i Daily Telegraph. Tidningen har löpande rapportering, närmast minut-för-minut, om varje steg i debatten och förhandlingarna inför folkomröstningen om EU-medlemskapet.
I söndags toppade tidningen med att Cameron erkänt att han ger upp kravet på att utländska EU-arbetare inte ska få fulla sociala rättigheter under fyra år efter sin rundresa i Östeuropa, bland annat till Polen.
I Daily Telegraph anklagas Cameron av tory-parlamentariker för ”självmål”. Utrikesminister Philip Hammond försöker rädda Camerons förhandlingsfiasko med att övriga EU inte kommit med några alternativa förslag, och därför står det brittiska kravet kvar.
Men Financial Times kunde i går avslöja att det redan pågår förhandlingar om ett alternativ om regler för arbetskraftsinvandring – att det inför en ”nödbroms” – som jag skrev om: EU ger samma förhandlingsbud till UK och Schweiz om EU-arbetare.
Storbritannien och Schweiz erbjuds att få ta till en ”nödbroms” om de kan bevisa att arbetskraftsinvandringen överanstränger den offentliga servicen.
Brittiska diplomater avvisar enligt Daily Telegraph nödbromsmodellen med att EU-kommissionen skulle få makten att avgöra när den kan sättas in. Men uppenbarligen finns det alternativ på förhandlingsbordet, till skillnad från utrikesminister Hammonds utsago.
Men brittiska regeringen och övriga EU-regeringar vill nu uppenbarligen prata mer om övriga förhandlingsfrågor där de i praktiken redan är överens – om att EU-samarbetet ska utvecklas i olika takt för euro- och icke-euroländer, att inre marknaden bör fungera bättre, och att ansträngningarna för att demokratisera EU ska fortsätta på något sätt.
David Camerons bombastiska krav på att EU-fördragets grundläggande målsättning om ”ever closer union” – allt fastare sammanslutning – klarades i praktiken redan av på EU-toppmötet i juni i fjol. Då enades EU-ledarna om uttolkningen:
: “the concept of ever closer union allows for different paths of integration for different countries, allowing those that want to deepen integration to move ahead, while respecting the wish of those who do not wish to deepen any further”.
På torsdag kväll ska EU-ledarna ägna middagen åt att diskutera David Camerons krav på att ”reformera EU”. Det förhandlingsresultatet ska Cameron ställa upp med i en folkomröstning om EU-medlemskapet.
Efter förra veckans nederlag för Cameron i Warszawa handlar det nu om att försöka presentera honom som en vinnare igen.
Opinionssiffrorna i Storbritannien pekar mot att det finns en risk för en seger för EU-motståndarna i den kommande folkomröstningen. Väljare brukar rösta för att behålla status quo i folkomröstningar, och med massivt stöd av det brittiska näringslivet, borde det var lätt att åstadkomma en seger för EU-förespråkarna. Men då krävs också en premiärminister som inte framstår som en förlorare.