EU-ordförande vill ge Balkanländerna en EU-chans

Ska vi ta in det instabila Balkan i EU?
Bulgarien gör som ordförandeland i EU under våren, det till en prioritet.

Om Bulgariens premiärminister Boyko Borissov får som han vill, kommer detta halvår i EU handla om bulgariska prioriteter.
Hans redogörelse i EU-parlamentet på onsdagen handlade i stort sett enbart om dessa.

Borissov ägnade sin presentation till att förklara varför Bulgarien borde få bli ett euro-land och släppas in i Schengen, mer pengar i EU-stöd till Bulgarien och så att normalisera EUs relationer med bulgariska grannarna Ryssland och Turkiet.

Men framförallt vill Borissov att EUs krafter ägnas åt att hjälpa Balkan in i EU.

För Bulgarien är Balkan en geopolitisk risk, förklarade Borissov och därför vore det naturligtvis tryggare om EU gjorde frågan till sin.

I kö för EU-medlemskap står som bekant sex balkanländer ( förutom Turkiet som är en historia helt för sig).

Montenegro ligger tekniskt sett närmast.
Landet har förhandlat i fem år, öppnat 26 av totalt 34 kapitel i EU-boken och stängt (= färdigförhandlat) två kapitel.

Men i Montenegro råder fullt politiskt kaos.
Före valet i oktober 2016 försökte två ryska agenter tillsammans med medlemmar ur oppositionspartiet Demokratiska fronten,  avsätta regeringen i en kupp.
Sedan  valet har oppositionen bojkottat parlamentet.

Kandidaten Serbien har öppnat kapitel (åtta stycken) och stängt några (två).
Men Serbien flörtar samtidigt med Ryssland och går emot EUs policies på viktiga områden (energiprojekt, vapenköp, sanktioner).

I internationell ranking har landet gått tillbaka, både vad gäller att garantera medborgerliga rättigheter och korruption i staten.
Dessutom deltog paramilitära serber i kuppen i Montenegro häromåret samtidigt som de paraderar i grannlandet Bosnien.

Spänningarna i Bosnien, ett ansökarland som ännu inte fått börja förhandla med EU, kommer inte bara från serbiska separatister.
Även kroater bidrar till oron.
S
ammantaget betraktas landet som högst instabilt.

I  Kosovo – ännu ett land som söker EU-medlemskap – är den serbiska närvaro högst påtaglig och en ständig källa till konflikt.
Det visade sig på tisdagen när en ledande kosov-serb mördades.

Under hela 2016 rådde politiskt kaos, komplett med polis som stormat oppositionens högkvarter och parlamentariker som slängt tårgas i parlamentet.
I botten ligger som bekant en etnisk konflikt mellan kosovo-albaner och serber, en konflikt som för tio år sedan ledde till att kosovarerna för tio år sedan bröt sig ur Serbien.
Sedan dess har EU rent fysiskt inte kunnat lämna landet utan måste finnas på plats, både för att få administration att fungera och begränsa våldet.

I grannen Fyrom (som Grekland vägrar namnet Makedonien) pågick fram till i somras ett likadant kaos med stormningar av parlamentet, slagsmål och att den ene politikern deklarerar den andre illegal.
Här handlar den etniska konflikten om albaner.

Också i Albanien – officiellt ett kandidatland till EU-medlemskap för övrigt men har inte inlett förhandlingar – går det våldsamt till.
Stort slagsmål utbröt senast före jul i parlamentet när oppositionen hotade göra sig av med regerande parti.
Det handlar om den regering som under två år själva bojkottade parlamentet när de var i opposition.

De sex är alltså på långa vägar inte redo att bli EU-medlemmar.
Men Bulgarien tänker använda sitt EU-ordförandeskap för att närma dessa länder EU,
Bulgarien – och EU – ska därför stå som värd för ett högnivåmöte den 16 maj för att försäkra dessa Balkanländer att de närmar sig ett EU-medlemskap.

Man skulle tro att EU-politiker vore försiktiga med att lova Balkan för mycket men tvärtom.
Balkan har det senaste året upprepat fått varmt stöd av EU-kommissionens ordförande Juncker.
Han har uppmanat EU att integrera Balkan i flera tal  (ibland med tillägget att ”först efter att han själv slutat”  vilet är nästa år).
.
Nu kan visserligen Jean-Claude Juncker komma ut med allehanda märkliga saker – senast i sitt rätt speciella tal i Sofia.
Men samma linje driver också den betydligt nyktrare utrikesföreträdaren Federica Mogherini.

Precis som när EU-kommissionen gör utvärderingar av läget på Västra Balkan och intygar att de gör framsteg, så framhåller Mogherini att när det gäller Balkan är  glaset är halvfullt (och alls inte nästan tomt, vilket man lätt kan tro).

Så lyder också den svenska linjen – Balkans framtid är EU och balkanländerna gör ”imponerande framsteg” i att närma sig.

Men den egentliga orsaken till att man ens pratar om Västra Balkan och EU-medlemskap i samma andetag, är att det pågår storpolitisk kapplöpning om regionen.
(I alla fall i de flesta EU-länder medan svenska regeringar däremot alltid brukar vara för utvidgning, oavsett kandidat.)

Vladimir Putin gör nämligen ständiga inhopp av vänligare (besök, energiavtal) och mindre vänliga  (statskupp) försök att kontrollera Balkan.
I bakgrunden tuffar Kinas oblyga försök på att köpa sig ett fotfäste i Balkanländerna.
En tredje part som Borissov nämner som aktör är Saudiarabien, som anses stötta de muslimska delarna av Balkan.

Det här försätter EU lite i samma situation som den gången när Berlinmuren föll 1989 och Östeuropa ville bli medlemmar i EU.
Länderna var varken marknadsekonomier eller stabila demokratier.
Men risken för instabilitet i Europa ansågs så stor, att EU-ledarna valde att satsa på att ta in östeuropéerna, med krav på att de anpassade sig.

I efterhand har det visat sig att när EU tog in östländerna, tog EU samtidigt ombord de interna problem som de nya länderna kom med.
Dessa problem kämpar man fortfarande med.

Bulgarien och Rumänien är djupt korrupta och Ungern styrs av en autokrat.
Etniska minoriteter som t ex romer behandlas inte väl (en bulgarisk minister har talat om att hänga landets ungerska minoritet.)
Polen monterar steg för steg ned rättsstaten.

Till och med den senaste lilla nykomlingen Kroatien, som släpptes in först efter att ha löst sin gränskonflikt med grannen Slovenien, visar nu att det går utmärkt att anpassa sig till EUs krav för at tkomma med och sedan strunta i dem. Kroatien vägrar nu gå med på den överenskomna lösningen.

EU saknar både morot och piska när problemen väl finns inne i Unionen.
Bidrag och böter delas ut enligt noga reglerade procedurer som aldrig förutsett, att ett EU-land kunde frestas av auktoritära ledare med allt vad det leder till.

EU har därför misslyckats med att få sina senaste medlemsländer att utrota korruption, ta itu med maffian (Borissov), att respektera etniska minoriteter och själva grundpelarna i EU-samarbetet: Rättsstatten och demokratin.

Balkanländerna ställer nu EU inför ett liknande geopolitiskt dilemma som 1989.
Riskera instabilitet i närområdet eller omfamna och hoppas på att det går bra.

Och EU kan mycket väl komma till samma slutsats igen: Att det politiska läget, risken för instabilitet via Ryssland eller Kina, gör att Balkan behöver välkomnas som medlemsländer.

EU måste för sin egen skull i så fall ta sin läxa på allvar och innan något mer land släpps in i samarbetet, införa nya, tydliga regler kring demokrati, rättsstat och medborgerliga rättigheter.

Lätt blir det inte, för det kan bara ske genom att omförhandla EU-fördraget (något som statsminister Stedfan Löfven hittills har sagt nej till).
Och EU-fördrag kräver att alla dagens medlemsländer säger ja till ändringar.

Räkna med att Ungerns premiärmiinster Orban, Bulgariens Borissov och Polens grå eminens Kaszynski inte kommer göra det enkelt för Västeuropa att införa krav och sanktioner för att rädda rättsstaten.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU