EU är på väg att våga ännu ett stort steg i försvarssamarbete för att hjälpa Ukraina.
Ändå går det för långsamt.
USA är mycket bättre på PR. Joe Bidens släntrande genom Kiev gav i alla fall betydligt bättre mediabevakning än EUs banbrytande diskussioner som pågick vid samma tidpunkt i Bryssel.
Kanske är det därför många har intrycket att USA gör mycket mer för Ukraina än EU.
Det stämmer inte.
Med ett år i backspegeln har EU och medlemsländerna hittills gett Ukraina 52 miljarder euro i stöd (vapen, livsmedel, mediciner). USA har gett 48 miljarder.
President Biden har lovat mer (73 mdr totalt) men kan inte alltid leverera, pga kongressen. (EU har lovat 54,9 mdr totalt).***
Men EU har utöver detta tagit emot mellan 6 och 7 miljoner ukrainare på flykt. USA tog förra året emot under 2 000 ukrainska flyktingar.
EU har dessutom kopplat upp Ukrainas elnät mot det europeiska, organiserar nödsändningar, har öppnat ”solidarity lanes” och fixat lastbilar för att köra ukrainskt spannmål när fartygen inte kan gå längre.
EU hjälper Ukraina att bevaka gränserna med gränspolis och har skickat både poliser och åklagare för att samla in bevis på krigsbrott vilka förvaras hos EU-åklagarna så att de inte går förlorade i ett bombanfall.
EU-länderna har inte minst tagit en enorm ekonomisk smäll genom att straffa Ryssland med upptrappade sanktioner. Höga energipriser och höga livsmedelspriser har följt som ett brev på posten.
Samma åtgärder slår inte mot USA i närheten lika hårt bla eftersom USA är självförsörjande på gas och olja men också för att USA före kriget inte handlade lika mycket med Ryssland som Europa (hälften av Nederländernas rysshandel).
Nej, EU gör faktiskt mer än USA.
Och det ska vi göra.
Kriget utspelar sig i Europa, i vårt grannland och vi har mycket större intresse än amerikanerna i att det slutar på rätt sätt.
Så medan president Biden omfamnade president Zelenskyj i Kiev på måndagen, diskuterade EUs utrikesministrar samtidigt hur de kan lösa ammunitionsbristen för ukrainarna.
Ett (för EU) mycket radikalt förslag vädras just nu:
EU borde beställa och köpa upp ammunition gemensamt för att ordern ska bli stor nog för industrin att vilja utöka sin produktion.
Tillverkningen är nämligen flaskhalsen just nu. Soldaterna har snart skjutit slut på den ammunition som finns, lagren är tömda och produktionen – inställd på fredstider – kan inte enkelt ställa om till de stora volymer som behövs.
EU skulle alltså göra vad man gjorde med vaccin under pandemin – ta kontakt med lämpliga tillverkare och betala dem generöst i förväg mot att de snabbt bygger ut en större produktion.
Och betalningen? Slumpen – eller förutseende – gör att EU-länderna sedan 2021 har en krigsfond (kallad fredsfonden) utanför EUs budget, EPF.
Den var tänkt att användas globalt för att bekosta fredsmissioner och träna soldater men har istället till 90 procent gått till Ukraina.
De cirka 5 miljarder euro som fonden startade med, tog i stort sett slut under 2022 och fick toppas upp med 2 miljarder men kommer snart behöva fyllas på igen.
Pengarna kommer från EU-ländernas regeringar direkt, utan att passera EU.
(Pengarna har framförallt gått till att ersätta EU-länder som skänker vapen till Ukraina, även Sverige. Polen har begärt att få lejonparten och håller just nu fonden gisslan i protest över att inte få ut ännu mer).
Men även om EU agerat snabbt jämfört med sin vanliga lagstiftningstakt, flexibelt ändrat sina egna regler, kreativt uppfunnit mängder med undantag och modigt inlett gemensamma aktioner som bara i fjol ansågs hota den nationella suveräniteten, så går det ändå alltför långsamt.
Årets stora internationella försvarskonferens i Munchen handlade nästa enbart om Ukraina men åskådarna tycks ha rest hem med en känsla att politikerna fortfarande inte riktigt har förstått, som om de trodde att detta bara handlade om att hjälpa en granne som råkat illa ut.
Volodmyr Zelenskyj gjorde sitt bästa att förtydliga vad det handlar om vid sitt besök i Bryssel för några veckor sedan. Det här är inte ett krig mot Ukraina. Detta är ett krig mot det europeiska sättet att leva.
Med det menas att Putins Ryssland aldrig kommer att acceptera att återgå till att vara en oljerik autokrati på randen av Europa.
Putins Ryssland kräver en återgång till tiden när Ryssland omgavs av satellitstater som lydde hans minsta vink. Han behöver det av ekonomiska skäl. Ett ryskt välstånd kräver fri tillgång till grannarnas åkermark, gruvor och energi.
Han behöver det av politiska skäl. Randstater till Ryssland får inte bli demokratiska, ha en rättsstat eller nära förbindelser med EU. Risken är alltför stor att hans eget folk i så fall får för sig att kräva detsamma.
Om Putin tillåts avsluta kriget med minsta uttryck för en seger blir det en tidsfråga innan han kommer tillbaka efter mer. Då blir hans nästa byte det land som ser svagast ut för tillfället.
För den som tvivlar så finns dokumenten här – Belarus kommer först, de baltiska staterna inte långt efter.
Punkten är troligen redan passerad där EU kan tillåta sig att stå utanför det här kriget.
Vinner Putin blir vårt liv så mycket farligare.
Om den dagen kommer när ukrainarna sviktar, återstår för EU inget annat val än att gå in i kriget själva.
All europeisk tvekan, alla tidsödande diskussioner kring att skicka tanks, flyg eller ammunition får bara denna otänkbara dag att komma närmare.
***Räknar man stödet som en andel av BNP så har de länder som är närmast Ryssland gett mest, fallande med geografiskt avstånd.
Sverige är då på tolfte plats (0,4 procent) av BNP vilket är detsamma som USA.
Tyskland har en 16e plats före Finland (17) och Storbritannien en 20e plats.