EU-parlamentsvalets främsta valarbetare – Greta Thunberg. Men EU:s framtid avgörs på toppmötena

Greta Thunberg har inte bara fått ungdomar i hela Europa att demonstrera för krav att rädda klimatet. Hon har också fått miljoner unga att gå och rösta i EU-valet, och därmed bidragit till att begränsa högerextremisternas väntade framgångar.

Men EU:s framtid kommer att avgöras på toppmötena med stats- och regeringscheferna, om de är kapabla att bryta handlingsförlamningen om migrationspolitiken, eurosamarbetet och demokratin.

Hjärnan bakom Donald Trumps seger Steve Bannon kom till Europa för att samla högerpopulister och extremistpartier med målet att åternationalisera beslutsfattandet och försvaga EU-samarbetet. Han blev guru åt Italiens Matteo Salvini, Frankrikes Marine Le Pen och Hollands Geert Wilders. Men verkligheten tog överhanden – väljare engagerades mer över klimathotet än talet om en flyktingkris.

Högerpopulisterna nådde inte de framgångar som väntades. I flera länder gjorde gröna partier stora framgångar, med Tyskland i spetsen. Greta Thunberg har fått miljontals unga efterföljare, och har fått nära nog rockstjärnestatus på massdemonstrationerna och tvingat politiker att försöka hänga med i svängarna.

De Gröna i Tyskland dubblade sitt röstetal och blev för första gången nästa största parti, med 22 procent som preliminärt resultat. Bland de unga fick partiet en tredjedel av rösterna.

Partier som talat om skärpta klimatmål har lyfts under de sista veckorna i EU-valrörelsen – i Frankrike, Irland, Belgien, Finland, Danmark, Nederländerna, och även i Sverige.

I EU-valet 2014 nådde Miljöpartiet ett rekordresultat på 15,4 procent tack vare ”Isabella Lövin-effekten”. Efter det har partiet sargats svårt av regeringssamarbetet och var nära fyraprocentsspärren under valrörelsen inför riksdagsvalet i fjol.

I den här EU-valrörelsen har partiet kört på kändisfaktorn med fd kulturministern Alice Bah Kuhnke. Hon visade en pinsam oförmåga att svara på frågor om partiets klimatpolitik i tv-debatterna. Medan KD, M och Liberalerna lyckades förvilla klimatdebatten med löften om att mer kärnkraft kan lösa klimathotet.

Trots det lyfte MP de sista veckorna till över 11 procent, troligen mer tack vare uppmärksamheten kring Greta Thunberg och klimatdemonstrationerna än beskeden från MP:s företrädare.

Den Gröna gruppen i EU-parlamentet ser ut att växa till 70 mandat, en uppgång med 18 platser, betydligt mer än opinionssiffrorna visat de sista veckorna.

Högerpopulisterna gick kraftigt framåt i Italien och belgiska Flandern, men de väntade framgångarna i flera andra länder, som Österrike, Nederländerna, Spanien och Finland uteblev. Dansk folkeparti halverades jämfört med 2014. Sverigedemokraternas förhoppningar om att bli näst största parti grusades.

De EU-positiva partigrupperna lyckas därmed hålla stånd mot högerpopulisterna. Men det kommer att krävas bredare samarbete med minst tre partier för att få ihop en majoritet i det nya parlamentet.

Tidigare har konservativa EPP och Socialdemokraterna tillsammans haft en majoritet och kunnat styra lagstiftningsbesluten på de flesta områden. Det har också varit möjligt för EPP att få till stånd en högermajoritet tillsammans med Liberalerna och högergrupper.

I det nya parlamentet är det inte möjligt att få ihop en högermajoritet eller en vänstermajoritet utan att samarbete med högerpopulisterna. Det kommer att krävas breda koalitioner med EPP, Socialdemokraterna, Liberalerna och kanske även De Gröna.

De Grönas gruppledare Philippe Lamberts talar redan om att ”De Gröna är nödvändiga för att få en stabil majoritet”. Den andra gruppledaren Ska Keller säger också att hon är beredd att delta i förhandlingar om politiska uppgörelser.

EU-parlamentet har redan under den gångna mandatperioden visat att det klarar av att förhandla fram uppgörelser även i de allra svåraste konfliktfrågorna. Proppen som förhindrat besluten om de stora framtidsfrågorna sitter på ett annat ställe.

Medan EU-regeringarnas förhandlingar varit lamslagna ända sedan flyktingvågen 2015 om migrationspolitiken har parlamentet förhandlat fram en uppgörelse med bred majoritet. Om inbördeskriget i Libyen leder till en ny flyktingvåg saknar EU en gemensam politik för att hantera den.

Euroländerna har inte lyckats förhandla fram gemensamma regler för hur eurosamarbetet ska stärkas, medan EU-parlamentet tagit ställning till en lång rad av de lagförslag som lagts fram av kommissionen. Om de internationella finanshajarna börjar driva upp räntorna på italienska statspapper har EU ingen politik för att hantera det.

EU-parlamentet har krävt att Ungern ska straffas för sina inskränkningar av demokratin och urholkningen av rättsstatens oberoende genom en så kallad artikel 7-process. EU-kommissionen har krävt samma sanktionsprocess mot Polen. Men EU-ländernas regeringar tvår bara sina händer och tar inte ens ett första steg med ett ett uttalande om att man anser att Ungern och Polen inte uppfyller EU-fördragets demokratiregler, som kan antas med majoritetsbeslut.

Det nya EU-parlamentet kommer säkerligen att visa sig förmöget att skapa en majoritet för att hålla ihop unionen och vara berett att stärka EU-samarbetet. Men frågan är om EU-regeringarna, med populister och extremister i regeringsställning i Polen, Ungern, Tjeckien, Italien och Rumänien är förmöget att bryta sin handlingsförlamning.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.