EU säger pass inför Erdogans diktatorplaner

Turkiets president Erdogan hutar till valobservatörerna efter sin knappa valseger som kan göra honom till diktator och mumlar om att återinföra dödsstraffet.
Snart kommer han angripa EU ännu aggressivare.
Men EU-sidan kommer troligen låta honom sparka sig trött utan att reagera. 

Turkiets folkomröstning blev en besvikelse för president Erdogan. Han fick 51,3 procent ja-röster och ett underkännande av valet från OSSE (“höll inte Europarådets standard för demokratiska val”).
Planen var att få en öronbedövande uppbackning från sitt folk.

Det hade minsann kunnat täppa till truten på EU och andra som påstår att européer är mer demokratiska än han.
Samtidigt skulle han sitta med all makt enligt konstitutionen.
Idag bara tar han sig den makt han vill ha, utan att regeringen säger något.

President Erdogan hade gjort allt för att hans folk skulle sluta upp.
Han hade målat upp alla hot och faror som lurar på Turkiet – EU, Isis, exil-konspiratören Gul, grekerna… faror som bara han kan försvara turkarna från.

Han hade visat upp sig själv tillsammans med internationella statsmän nedtryckta på den gyllene tron han låtit bygga i det presidentpalats som han låtit bygga åt sig själv – Vladimir Putin, Angela Merkel, Boris Johnson, saudiske kungen…

Han hade fått Turkiets parlament att rösta för att avskaffa sin egen makt och ge den till presidenten.
Han har gått ut i krig för att ge Turkiet `lebensraum` söder om turkiska gränsen.

När opinionsmätningarna veckorna innan folkomröstningen trots allt detta antydde att hans folk kanske skulle rösta fel, reste han ner till de mest envisa av dem – kurderna i sydöstra Turkiet – och lät dem förstå att om han förlorade folkomröstningen, skulle hans presidentiella vrede och nedslag bli ännu grymmare än om han vann.

Nå, president Erdogan vann, men med så knappa siffror att det blir svårt att trycka i halsen på någon.
Irriterad började han genast efter att han fått resultatet, tala om att låta folkomrösta om att återinföra dödsstraffet.
President Erdogan vet att det brukar reta europeiska politiker när han säger det.

Erdogan behöver en arg fiende för att visa sitt folk hur stark och trygg ledare de har.
Han var aldrig så belåten som när Nederländernas premiärminister före sitt val i mars, nappade på Erdogans provokationer och kallade honom för hysterisk och oacceptabel.

Därför måste det ha varit frustrerande att EU-sidan reagerade så försiktigt på beskedet om folkomröstningens ja, till att Turkiets president blir diktator.
Först sa man att man ville se OSSEs utvärdering av om valet gått riktigt till.
Sedan nöjde man sig med att uppmana president Erdogan att föra en dialog för att inte ytterligare splittra sitt folk.

Inte ens från normalt så frispråkiga Europaparlamentet kom de riktigt arga kraven om att det måste väl vara dags att avbryta förhandlingarna om EU-medlemskap omedelbart.

EU behöver Turkiet för att hålla tätt vid grekiska gränsen för flyktingar.
Därför tänker sig EU-ledare för, både en och två gånger, innan de säger vad de tycker till president Erdogan.

Men President Erdogan behöver Europa ännu mer.
Turkiets ekonomi går dåligt.
Handelsunderskottet bara växer, liran förlorar i värde och utlandsinvesterarna har uteblivit det senaste året över instabil politik.

Just nu förhandlar Turkiet med EU om oerhört viktiga handelslättnader.
EU är Turkiets överlägset största handelspartner, köper nära hälften av av den turkiska exporten och står för en stor del av de utländska investeringarna i landet.
President Erdogan är djupt beroende av EU-marknaden.
Han kan  skryta med att USAs president Trump ringt och gratulerat honom till folkomröstningen (någon som blev förvånad?) men det lär inte ge Erdogan mat att sätta på bordet.

Däremot sträcker sig EUs tolerans naturligtvis inte så långt som till ett faktiskt turkiskt EU-medlemskap så länge Erdogan sitter vid makten.
President Erdogan skulle heller aldrig vilja det – det skulle ju innebära att återinföra riktig demokrati, sluta diskriminera kurder och andra minoriteter, tillåta en fri press och medborgerliga rättigheter.

Men för tillfället passar de bägge parter att låtsas som om förhandlingarna pågår.
EU-ledarna kommer troligen välja att inte kommentera saken.
Man kan alltid hävda att man vill vänta och se om diktatur-planerna verkligen genomförs 2019 som sägs.

President Erdogan däremot kommer tjoa och hojta framöver om hemska EU, för att elda upp sina anhängare.
Den dag som Syrien-krisen är över och värsta flyktinghotet dämpat, kan hans ilskna attacker på Europa möjligen få den reaktion som han förtjänar.
Men troligen inte före.