Storslaget löfte från EU-kommissionen i veckan när man utlovade 1 miljard miljarder euro till klimatåtgärder.
Men den Gröna Given är en koloss på lerfötter.
Till Ursula von der Leyens många, många löften för att få jobbet som EU-kommissionens ordförande hörde att satsa stort på klimatet.
”Stort” är här en återhållsam beskrivning för vad som i kommissionens PR bara vuxit, vecka efter vecka, till att utmålas som Helt Enormt Obegripligt Maxat MAGNUMSTORT!
Ursula von der Leyen levde upp till sin PR när hon på tisdagen presenterade den Gröna Given som ska rädda klimatet:
EN MILJARDS MILJARDER EURO!!!
(Under det närmaste tio åren)
Nå, den slags pengarna sitter förstås inte EU-kommissionen på.
Hennes löfte bygger på lite mer sansade 7,5 miljarder euro ur kommande sjuårsbudget. Plus EU-garantier värda 1,8 mdr.
Resten – sådär en 999999999999999999,5 miljarder – ska komma från andra parter som strikt taget inte är tillfrågade ännu.
Kapitalet förväntas t ex komma från medlemsländerna på minst två sätt; de ska ta från sina regionalbidrag och från sina intäkter på utsläppshandeln. Det ska vidare komma från allehanda andra offentliga och privata företag samt organisationer vilka alla ska lockas satsa på klimatprojekt understödda med billiga lån eller garantier från EU-kassan.
Hur vansinnig sifferexercisen än låter, så är det ändå inte omöjligt att det kan gå att genomföra, åtminstone till en del.
Den förra EU-kommissionen lyckades locka fram minst 400 miljarder euro på just detta sätt till hundratals tillväxtprojekt i Europa efter finanskrisen.
Då måste vi kasta in brasklappen att det är nästan omöjligt att avgöra om de tillväxtprojekten (utvalda pga lönsamma) hade skett i alla fall, med privata satsningar.
Europas ekonomi hade ju vid det laget stått still i flera år, det fanns ett stort uppdämt investeringsbehov som byggde på en rädsla för att chansa. Där steppade EU in och garanterade investeringarna.
Nu finns det skäl att tro att privat kapital idag faktiskt vill satsa klimatvänligt (finns god lönsamhet i många projekt) och med EU som garant borde det gå att styra en hel del kapital i önskad riktning.
Att det skulle handla om en miljard miljarder de närmaste tio åren förblir kanske ändå mer av en from förhoppning.
För övrigt finns några smärre problem att lösa innan vi börjar spendera en miljard miljarder.
Till att börja med finns strikt taget inte ens de 7,5 EU-miljarderna som ska sparka igång hela pyramidspelet.
De ingår i en ännu inte beslutad sjuårsbudget för åren 2021-2027 vilken 27 EU-regeringar och Europaparlamentet har vetorätt över.
Räkna med en jättefajt i budgetförhandlingarna – från Polen med flera – för att de 7,5 miljarderna ska bli många, många fler miljarder än så (se nedan varför).
Det blir en fajt mot de länder som vill hålla nere EU-kassans storlek och som annars måste pytsa in de pengar som kommer saknas.
De första 100 miljarderna klimat-euros gå till en ”Rättvis Övergångs-Fond” som ska kompensera näringsliv och arbetare vilka förlorar ekonomiskt på en klimatbättre värld.
Polens gruvarbetare står först i kön men där trängs också cirka 400 000 tyska bilarbetare som sägs kunna förlora jobben.
För att uppfylla den Gröna Givens löfte om 100 rättvisemiljarder, räcker alltså inte EU-budgeten. För att finansiera fonden ska bland annat nya krav ställas på EU-länderna:
De ska använda sina EU-bidrag från strukturfonder och tillväxtfonder till klimatprojekt, de ska likaså använda intäkter från utsläppshandeln på klimatet.
Räkna med en jättefajt om detta, från t ex Polens och Ungerns sida med flera länder vars regeringar älskar EU-miljarder att kunna bevilja till väljarvänliga projekt (eller till sina kompisar).
Vad gäller utsläppsvinsterna så har Polen t ex hittills lagt en hel del i sina kolgruvor och då inte för att dra ned på aktiviteterna där.
Varje EU-land som så småningom vill ta del av denna 100 miljarders ”Rättvis Övergångs-Fond” måste enligt förslaget matcha EU-bidragen med lika mycket eller mer i egna pengar.
Räkna med en jättefajt för att Polen ska slippa lägga en enda zloty.
Hela miljarders miljardprogrammet vilar sedan på rätt grundläggande bokföring – nämligen vilka investeringar som får sorteras in under klimatvänligt och vilka som inte får det.
Blir man inte grönstämplad så får man naturligtvis inte vara med och det kanske inte är så roligt under en period på trettio år framåt när EU som en turbo-dammsugare är ute på marknaden för att suga upp privata och offentliga pengar.
Den mest högljudda fajten när denna bokföringsövning kallad ”klimat-taxinomi” togs fram förra året, handlade om kärnkraft. Är det klimatvänligt eller inte?
EUs regeringar kunde inte lösa sin konflikt utan valde att skjuta problemet framför sig. Man delegerar denna svårlösta fråga till EU-kommissionen med sina kommittéer att hantera som man finner lämpligt när en ansökan väl dyker upp.
Räkna med fortsatta strider om det.
(Inte minst för att Europaparlamentet i januari röstade nej till att godkänna kärnkraft som klimatvänligt.)
Slutligen – det övergripande målet för den Gröna Givens många miljarder är som bekant ett klimatneutralt EU 2050.
Men det finns inget beslut om den saken.
Ingen enighet om det heller.
Polen vägrade gå med på år 2050 vid det senaste toppmötet (föreslog 2070 som ett bättre årtal), anser sig nu inte bundet till den överenskommelse som de andra ville göra och frågan tas därför upp igen i juni 2020.
Fortsatt strid?
Självklart.
EU-kommissionens flaggskepp ”Den Gröna Given” som Ursula von der Leyen har levererat är en koloss på lerfötter, uppblåst av löften som det inte finns täckning för.
Gröna Given har tagits gisslan av ett land med vetorätt över hur EUs pengar används, (minst ett land, några andra gömmer sig bakom) som samtidigt hindrar EU från att skapa en fungerande flyktingpolitik och från att garantera rättssäkerhet på EUs territorium.
På vilka punkter ska övriga EU tvingas backa för att få igenom sin Gröna Giv?