Att EU planerar sända fartyg att patrullera asiatiska vatten är ett radikalt steg för europeisk utrikespolitik.
Strategisk autonomi gick plötsligt från prat till handling.
Det nya är inte att EU tänker sig att sända ut en flotta till ett osäkert område – det har gjorts sedan 2008 utanför Somalias kust för att försöka bemästra pirateriet mot handelsfartyg (med svenska flottans hjälp) och förstås även i Medelhavet.
Nej, det nya är att EU faktiskt engagerar sig i vad man kallar ”ökande intensiva geopolitiska spänningar som riskerar europeiska intressen” långt bortom sitt närområde.
Pratet om ”strategisk autonomi” i Bryssel är inte längre bara prat.
Analysen bakom, är i korthet att EUs möjligheter att handla och transportera strategiskt viktiga varor från Indo-Stilla Havs-regionen är hotade.
Hotet här består alltså i att Kina uppträder hotfullt mot ett antal grannar, patrullerar vattnen, beslagtar vatten eller öar och gör dem till kinesiska.
Inget land i regionen är stort nog att på allvar utmana Kina i denna krypande expansion.
Att Japan, Australien och Sydkorea regelbundet patrullerar vattnen här är logiskt, detta är deras närområde.
Även USAs flotta finns dock på plats sedan länge för att varna Kina att inte gå för långt.
Franska fartyg bidrar sedan 2015 till denna vakthållning, brittiska fartyg sedan 2019.
Och nu har sålunda även övriga EU lovat att göra denna uppgift till sin.
Tyskland har t ex beslutat att sända tyska fartyg. Nederländerna har gjort detsamma.
EUs nya ansats i Indo-Stilla Havs-regionen liknar inte den amerikanska lite mer aggressiva varianten.
I sin helt färska strategi för regionen (den första någonsin) sätter EU som mål att uppnå ”en regelbaserad internationell ordning” liksom en rättvis och öppen handel.
Strategin slår lite kaxigt fast att EU ska uppträda som ”en global aktör.”
Mycket i strategin är annars klassisk EU-policy som går ut på att samarbeta med alla grupperingar och vänner som finns i regionen, stärka handelsavtal, ge mer bistånd och hjälpa med covid19.
Men i sammanhanget poppar en ganska ny målsättning för EU – connectivity.
Detta dök up som begrepp när Kinas nya Sidenväg börjat väcka oro. Alla dessa vägar, järnvägar, hamnar som kineserna byggde över världen, vad syftade det till?
Typiskt EU får termen connectivity i det Indo-Stilla Havs-relaterade sammanhanget inrymma alla slags önskvärda former av sammanbindning (avtal, samarbete, internet-infrastruktur, osv).
Men också typiskt EU – räkna med att det kommer en strategi framöver för global connectivity.
För, på ren svenska, handlar det om att hålla transportvägar öppna för strategiskt viktiga varor.
EUs ”strategiska autonomi” går nämligen inte ut på att Europa ska tillverka allt hemma och sluta handla med omvärlden. Det syftar snarare till att ha så många leverantörer som möjligt för att bli mindre sårbar.
Och att uppnå detta kräver, anser EU-länderna, på grund av den spända situationen, deras sjöburna militära närvaro.
Det har vi inte sett förut från EU.
EU-länderna åtar sig mer konkret i strategin att utöka sin närvaro just nu i Röda Havet och Adengulfen till södra och sydöstra Asien samt att utreda om operationer för att trygga sjöfarten kan utökas till södra Stilla Havsregionen.
EU-strategin pekar inte ut Kina som det stora hotet, tvärtom nämner dokumentet flera former av samarbeten som innefattar Kina.
Inte heller detta är överraskande. EU vill både vara partner och konkurrent med Kina utan att därför kunna glömma säkerhetshotet som lurar under alla förbindelser.
Vi får se hur Kina reagerar på vad som trots allt är en uppenbar militär upptrappning i den sfär landet uppfattar som sin.
Men för EU är detta ett stort steg framåt som aktör på världsarenan – klubbat igenom utan att det väckt större uppmärksamhet.