Vi ser nationer i politiskt kaos över hela Europa just nu.
Men lugn, EU täcker upp medan nationella politiker ägnar sig åt dragkamp.
När såg man sist så stor politisk oro överallt i Europa på samma gång?
Den brittiska regeringen gräver sig varje dag ner ännu djupare i sin grop, rädd att möta sitt eget parlament, sitt eget folk, resten av den brittiska unionen eller den europeiska.
Den franska regeringen sitter rejält omskakad efter landsvida protester, tvingad att backa från president Macrons noga uttänkta reformplan och utsatt för en misstroendeomröstning i parlamentet.
Tyskland, redan förlorad för omvärlden i interna funderingar över meningen med livet, har en förbundskansler som är en lam anka sedan hon lovade avgå medan regeringspartiets nya ledare får sitta på händerna och vänta.
Polens PiS-regering kan liksom den franska, vänta sig en misstroendeomröstning i parlamentet, iscensatt av president Duda vilken PiS fått tillsatt för att han skulle vara deras nickedocka.
Belgiens regering tappade sitt majoritetsstöd över FNs migrationspakt i förra veckan (premiärminister Charles Michel som gett löften för att få en plats i FNs säkerhetsråd vägrade överge pakten och sitt ord). Den kan nu vältas utan problem när oppositionen har lust.
I Italiens populistiska regering överväger det ena partiet (Lega Norte) att slå till med en regeringskris eftersom det andra (Fem Stjärnor) tappar i opinionsmätningar.
Irlands koalition har just gjort en uppgörelse för att slippa nyval, i både Danmark och Grekland sitter regeringar som ser ut att svepas ut i val inom ett halvår, i Tjecken regerar en premiärminister i väntan på åtal för korruption och i Spanien regerar mödosamt socialisterna utifrån 22 procent i parlamentet.
Och någon svensk regering har vi som bekant inte.
I dessa tider när världen är skakig och viktiga beslut behövs på många områden, kunde detta vara extremt besvärande för Europa.
Men – som en räddare i nöden – stiger EU in på banan.
Avgörande internationella klimatförhandlingar i Katowice? EU var där. Inför amerikanska och saudiarabiska hyllningar av kol och olja, trots sviktande polsk och tysk regering, lanserade EU-kommissionens klimatkommissionär Miguel Arias Canete visionen om nollutsläpp från EU år 2050.
Ståltullar, hot om biltullar från Donald Trump som handelskrigar med Kina på världskonjunkturens bekostnad?
EU försvarar oss.
”De obstruerar, de fattar inget,” säger ilsket Trumps man i Bryssel, den amerikanska EU-ambassadören, om EU-kommissionens förhandlare som står fast inför USAs krav att amerikaner ska få sälja mer till oss – oavsett om vi vill ha deras varor eller ej.
Och medan han väntar på att EU-förhandlarna ska ”fatta” Trumps hot mot oss, sluter de frihandelsavtal med resten av världen. På kortare tid än Trump suttit som president har EU slutit handelsavtal med Kanada, Sydkorea, Singapor, Vietnam, Mexiko, Peru, Mexiko, Chile och – det största – med Japan.
Det avtalet täcker nära en tredjedel av världens BNP.
Trump tror på bilar och kol som framtidsindustrier. EU har sedan 2010 gått in för det digitala – via investeringar, funderingar och lagstiftning.
EU har utan tvekan världens ledartröja när det gäller att lagstifta om den nya värld vi träder in i.
Är det bra lagstiftning? Det tvistas det om men det råder i alla fall inte stiltje.
Donald Trump förmår det internationella betalningssystemet Swift att nobba alla betalningar till Iran – vilket skadar europeiskt näringsliv.
Eurogruppen tar viktiga (okej, då – ganska små) steg mot en stark euro.
Och inte minst! EU-kommissionen planerar konkreta reformer för att euron ska kunna ge dollarn en match på världsmarknaden.
Så Storbritannien vill lämna EU men vill inte avstå makt över världens största konsumentmarknad.
Medan huvudstäderna sitter upptagna i gräl om inrikespolitik håller EU-förhandlare Michel Barnier obevekligt bron (alltså, de regler som skapat EU).
Antingen är man medlem eller så är man inte medlem.
Nationalstaternas politiker i Europa kan fortsätta sin invecklade kamp för demokrati? balans? personlig makt?
EU sköter ruljangsen så länge.