EU svarslöst när USA och Kina ryker ihop

Richard Swarz slår huvudet på spiken.
Den konflikt som utspelar sig mellan Kina och USA gäller betydligt större saker än tullar.
Så vad kan EU göra?

Grattis EU, till ett av världens största handelsavtal. Det är inga dåliga resultat som EU-kommissionären Cecilia Malmström klockar in i en tid när världshandelsorganisationen WTO tycks helt stillastående.
EU har på de senaste åren fått handelsavtal med Kanada, med Mexiko, med Japan, med Vietnam, med Singapore och nu i dagarna med Sydamerikas egen version av EU; Mercosur.

Handelsavtal är EUs sätt att kämpa för en fortsatt regelstyrd, multilateral värld.
Alltså, den världsordning som stormakterna vill strunta i för att istället utnyttja sin storlek till att trumfa igenom fördelar för sig själva.

Precis som Richard Swarz påpekar i en krönika i Dagens Nyheter, så står striden mellan Kina och USA egentligen inte om tullar. Det handlar om vem som ska styra världen.

USA överger den multilaterala världsordningen som man själv installerade efter andra världskriget (med europeiskt stöd) för att den binder USA när man tar upp kampen för att inte bli avsatt som världens dominerande stormakt.
En multilateral ordning var en bra idé, den gången.
Ju fler andra länder som öppnade sina marknader, ju mer kunde den amerikanska ekonomin sälja, överlägset stark och sofistikerad som den var.
Men idag? WTO, OECD, FN – alla dessa regler, allt detta förhandlande står i vägen när USA vill använda musklerna.

Kina har för sin del aldrig uppriktigt stått för en regelstyrd världsordning, bara låtsas göra det för att släppas in på kapitalistiska marknader trots att landets näringsliv opererat med statlig styrning och med statskassan i ryggen.

Kina lyckades därigenom bli så ekonomiskt starkt att man idag utgör ett betydligt hot mot amerikanska intressen. Kina tävlar idag med USA om att dominera världen.

Amerikanerna har sedan en tid tillbaka identifierat Kina som huvudfienden. President Donald Trump fullföljer en redan etablerad amerikansk politik här, utför den bara något brutalare än sina föregångare när han slår till med strafftullar på varor från utlandet som säljer alltför väl i USA.

Handelskriget drabbar sedan hela världsekonomin, tätt vävda samman som vi alla är numera. Osäkerheten gör att investerare och företag inte vet var eller när det lönar sig att satsa. Så de håller tillbaka.
Vi får en världsekonomi som står och stampar. Världshandeln utvecklas just nu lika trögt som under värsta finanskrisen för ett decennium sedan.

Detta bryr sig inte USA om, alla krig kräver sina offer, nu gäller det ett större mål och det är att stoppa kinesernas framfart innan de tar över ledningen av världen.

Européerna undrar förvirrat varför USA inte vänder sig till Europa, sin allierade sedan decennier. EU ser också en politisk så väl som kommersiell fara i Kinas framtåg.
Troligen beror det på att Europa är näste man till rakning.
”EU behandlar oss sämre än Kina,” säger president Trump som kallar EU för sin fiende (”foe”).

Europa irriterar verkligen USA. Den inre marknad som EU skapade med amerikansk uppmuntran är visserligen vidöppen för amerikanska företag men de europeiska ledarna har upprört USA genom att utnyttja sin nyvunna storlek (störst integrerad marknad i världen) till att förbjuda ovälkomna varor, som amerikansk klorindoppad kyckling, hormonuppfödda köttdjur, GMO-grödor, osv.
Européerna har vunnit ett oberoende, kan inte bara förbjuda varor men också reglera amerikanska företags affärsidéer (Facebook, Google och Apple) och ställa krav på att få beskatta amerikanska miljardintäkter i Europa.

Så handelskriget som USA för, i syfte att säkra sin dominanta position på världsmarknaden, lär komma till Europa härnäst.
Ryssland utgör en försumbar risk för USA i dessa dagar, Trump kan unna sig en bromance med ryske presidenten Vladimir Putin.
Europa är näst farligast i världen, på grund av vår storlek.

Även Kina siktar in sig på Europa, lovar investeringar till alla kapitalfattiga europeiska länder, köper upp hamnar och stratgisk industri.

Så hur förbereder sig EU på vad som ter sig som en högst sannolik kommande attack?
Inte alls.

EU är inte en stat och därför ingen maktspelare som USA och Kina.
EU är som bekant 28 stater vilka alla har olika åsikt om vem EU borde stötta – några säger USA, några säger Ryssland medan minst 16 länder i östra Europa, Storbritannien samt Italien flörtar vilt med Kina just nu.

Redan här blir det svårt att sätta ihop en strategi för att försvara det gemensamma europeiska intresset (…vilket måste vara ett bevarat oberoende. Väl?).

EUs institutioner är visserligen starka och självgående. De tar på sig att bedriva ett lågintensivt försvar för världshandeln genom att utnyttja trumfkortet med den största marknaden och förhandla med alla villiga.
Tjänstemännen gör samtidigt sitt bästa att få igång reformer av det föråldrade WTO.
(WTO funkade väl för varuhandel men har få regler för tjänster vilka numera utgör den allra största delen av världshandeln, har inga regler för internetekonomin och inget skydd alls mot illojal konkurrens från statsstyrt näringsliv.)

Men det USA och Kina sysslar med är mer än handel, det är storpolitik och där har EUs institutioner varken mandat eller kompetens.

Vad som normalt inträder i den här slags osäkra situation, är att EUs största länder går in och tar tyglarna. Storbritannien, Frankrike och i någon mån Tyskland har kapacitet att förstå och agera geopolitiskt.

Storbritannien är dock ute, alltför upptaget av att deras politiska ordning rasat samman.

Tyskland är motvilligt och trögtänkt.
Tyskland ser att USA utgör ett problem men kan inte ta till sig att denna tyska ledstjärna vänt sig mot Europa.
I Tyskland hoppas man att kunna vänta ut oroligheterna.
Det kanske går över när president Trump försvinner?

Återstår då Frankrike. Den långsiktigt tänkande presidenten Macron har varnat och uppmanat EU att se om sitt hus.
Han driver på för att EU ska skaffa sig en militär autonomi.
Han driver på för att EU ska skaffa sig en näringslivspolitik som skyddar det europeiska intresset, genom att bromsa statsekonomiers investeringar i känslig industri, genom att tllåta en europeisk fördel i offentlig upphandling, osv.

Det går trögt.
Tyskland är som sagt motvilligt, Angela Merkel är trött och ser hur som helst ingen akut kris. Hennes regering och större delen av det tyska etablissemanget ägnar mer tid åt att beskåda sina navlar.

I skuggan av ett ovilligt Tyskland tar Nederländerna, Nordeuropa och alla andra det lugnt.
Små europeiska länder ägnar sig normalt aldrig åt geopolitik, instinkten är att ducka när de stora slåss och enbart försvara nationella intressen.

När EU inte fungerar som verktyg för Macron går han den franska vägen.
Han satsar på den militära insatsen i Sahel för att mota terrorism (och skydda affärsintressen i Afrika), han dealar med libyiska krigsherrar, uppvaktar alla afrikanska ledare som kan bidra till att stoppa migration över Medelhavet, han sänder soldater till kriget mot Isis.

Medan Merkel tycktes sova på G20-mötet i Osaka nyligen, höll den franske presidenten högt tempo i möten med sina motparter från Indien, Japan, Ryssland, Kina, osv.
Dels drev han att G20 borde ta ett klimatuttalande på 19 när nu medlem nummer 20, USA, vägrade (vilket också skedde).

Dels läxade han upp president Putin om Ukraina samt Putins kommentarer om en liberal västvärld (och la ut videon efteråt så vi kan se Putins surmulna reaktion) innan han slog fast att EU måste ha goda, stabila relationer med Ryssland.
(”Ta en titt på kartan. Våra öden är sammankopplade”.)

Men inte minst handlade dessa möten om att påminna om fransk närvaro i världspolitiken.
Macron har slutit kommersiella men framförallt militära samarbetsavtal med Japan, med Australien och med Indien – alla tre länder djupt oroliga över Kinas expansion i deras region.
Macron har sänt franska krigsfartyg genom Taiwansundet som en varning till Kina att dess militära närvaro på haven har noterats.

Presidenten hälsade nöjt nyheten om EUs senaste stora handelsavtal med Mercosur men la in en brakslapp.
Under förhandlingen har Frankrike krävt att Mercosur för att få ett avtal med EU, måste respektera Parisavtalet om klimatet och motarbeta skogsavverkning.
Frankrike har också sett till att det finns skydddsklausuler som skyddar fransk köttproduktion mot sydamerikansk import.
Vid presskonferens efter G20 antydde han att det nya avtalet kommer inte att godkännas av Frankrike om det i efterhand inte visar sig gott nog på de punkterna.

Ja, Macron bedriver politik i franskt intresse.
Han har försökt få med sig EU på att bedriva geopolitik i europeiskt intresse eftersom han ser ett hot mot Europa. Men när de andra inte nappar, så kör han ändå.

Så nu har vi en fransk geopolitisk aktivitet på hög nivå – men ingen europeisk.
Och vi lär inte få någon europeisk innan Tyskland vaknar upp ur sin slummer.


























About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU