Det är inte första gången det händer: En regeringschef har målat in sig i ett inrikespolitiskt hörn och riskerar att stjälpa ett viktigt EU-beslut. Då ställer övriga EU-ledare upp med ett politiskt uttalande som låter kraftfullt och sedan åker premiärministern hem och låtsas som att han fått hela EU att anpassa sig till hans krav.
Den här gången var det Nederländernas Mark Rutte som behövde räddas. I en rådgivande folkomröstning i våras där mindre än en tredjedel av väljarna deltog vann EU-motståndarnas Nej till EU:s samarbetsavtal med Ukraina.
Ruttes koalitionsregering har inte majoritet i holländska parlamentet och de EU-positiva partierna ligger mycket dåligt till i opinionsmätningarna inför valet i mars nästa år. De vågar därför inte säga att 2,5 miljoner av Nederländernas 17 miljoner invånare inte kan få stoppa något som övriga 27 medlemsländer också ställt sig bakom. De holländska partierna lyssnade inte heller till att regeringens och riksdagens utrikespolitiska experter varnade för att landets internationella anseende riskerar att skadas.
Mark Ruttes lösning blev i stället att försöka få in en ”brasklapp” från ett EU-toppmöte att visa upp för väljarna och parlamentets båda kamrar på hemmaplan.
EU har gjort det tidigare, men i mycket allvarliga lägen.
+ Efter att danska väljare röstat nej till Maastrichtfördraget 1992 gav EU-ledarna Danmark undantag från valutaunionen och det rättsliga samarbetet. Och i en andra folkomröstning blev det ja till fördraget.
+ Efter att irländska väljare röstat nej till Nicefördraget 2001 skrev EU-ledarna in i fördraget att Irlands neutralitets- och abortpolitik inte påverkas. I en andra folkomröstning blev det ja till fördraget.
+ Efter att irländska väljare röstat nej till Lissabonfördraget 2008 ändrade EU-ledarna fördraget och garanterade varje medlemsland en kommissionär. I en andra folkomröstning blev det ja till till fördraget.
Men den nederländska folkomröstningen i april handlade inte om något som påverkar det landet, utan var ett framgångsrikt försök att protestera mot de etablerade politiska partierna och mot EU. De enda som skulle påverkas är ukrainarna, som efter att kämpat för att slita sig loss från Ryssland, skulle upptäcka att EU vänder dem ryggen.
Övriga EU-ledare har därför ansett att Mark Ruttes regering har huvudansvaret för att lösa de problem den ställt till med genom att införa vallagar som leder till sådana här konsekvenser. Men till sist ställde Angela Merkel och övriga stats- och regeringschefer ändå upp på torsdagskvällen.
Rutte får inga förändringar av EU:s samarbetsavtal med Ukraina, endast ett uttalande om sådant som avtalet INTE handlar om.
I uttalandet sägs att samarbetsavtalet inte innebär att Ukraina får status som kandidatland för att bli EU-medlem eller något löfte att bli det i framtiden.
”…the Agreement does not confer on Ukraine the status of a candidate country for accession to the Union, nor does it constitute a commitment to confer such status to Ukraine in the future.”
Men i själva verket har Ukraina ännu inte ens ansökt om EU-medlemskap. Tidigast 2020 hoppas president Poroschenko att landet ska kunna lämna in en medlemsansökan. Och EU:s ställningstagande då påverkas inte av den här brasklappen även om den kallas ”juridiskt bindande”.
EU fattar då beslut utifrån regelverket i EU:s grundlag, Lissabonfördraget, eftersom varje land i Europa enligt den har rätt att ansöka om medlemskap.
Premiärminister Ruttes svåra uppgift är nu att åka hem och försöka övertyga oppositionspartier och väljare om att han fått garantier från EU som visar att man respekterat resultatet av folkomröstningen.
EU-negativa Socialistpartiets Jasper van Dijk kallar Ruttes EU-deklaration för ett ”skamlöst försök att rentvå sig” från att regeringen struntar i folkomröstningsresultatet. Än mer besvärande är att EU-positiva kristdemokratiska CDAs Gert-Jan Segers kallar det för en ”kosmetisk lösning”.
Vänsterliberala D66 är berett att ge regeringen sitt stöd, och det kan räcka för att rösta för EU-avtalet med Ukraina i andra kammaren. I senaten behöver regeringen också stöd från CDA för att nå majoritet. Mark Ruttes hopp står till att några CDA-ledamöter lyssnar på uppmaningar från tidigare CDA-ledare och räddar regeringen.
Nästa svåra uppgift för Mark Rutte blir att övertyga väljarna om att han är en politisk ledare som lyssnar till medborgarna. Just nu leder EU- och islamfientliga Geert Wilders parti i opinionsmätningarna.