Hur kommer Tyskland-efter-valet att agera i EU?
Ingen aning. Vi går nu in i väntans tider.
Även om det stod klart efter det tyska valet vem som blir ny förbundskansler och vilka partier som ska sitta i regering – gick det nog inte att säga mycket vettigt om vad det betyder för tysk EU-politik.
Oavsett vallöften och inriktning, så kommer nämligen nästa tyska förbundskansler inte överta Angela Merkels roll.
En ny tysk förbundskansler representerar förstås liksom hon gjorde, det största och rikaste landet (med flest röster).
Hen övertar ett Europaparlament som är tysk-dominerat.
Hen övertar en EU-kommission som är tysk-dominerad.
Stark start alltså, men verkligen inte lätt att ratta genom tusen och åter tusen små beslut på olika nivåer som kan putta EU i en viss riktning om man inte är väldigt uppmärksam.
Merkel byggde sin stora påverkan bl a på sin sakkunskap långt ner i detalj om de frågor som avhandlades.
Hon kände till hur tidigare lösningar gjorts, vem som avstod mest då, vem som var argast, vem som tillåtits flyta ovanpå – allt det som är med och skapar nästa lösning.
Och hon kände de andra stats- och regeringscheferna personligen mycket väl.
Sedan valde Merkel ofta att låta bli att fatta beslut. Hon lät problem puttra på tills de nått en krispunkt.
Det betyder att det finns ett stort eftersläp i EU-beslut att ta itu med för nästa förbundskansler. Det handlar om kända problem där det är oklart vilken riktningen egentligen är.
Några exempel:
* USAs hårdhänta försök att tvinga in EU i en anti-Kina-allians,
* Kinas oförskämda tilltag för att hindra oss till detsamma, sanktioner eller blunda?
* Ryssland som samtalspartner?
(Merkel gjorde Tyskland ännu mer beroende av rysk gas och just nu vållar det ett växande problem i Tysklands grannländer,)
* EU-satsningar på industri – bra eller dåligt?
* Klimatet – ja till FitFor55 fast det kommer att kosta näringslivet?
* Ekonomisk solidaritet mellan EU-länder – bromsa eller göra till regel?
* Stärkt EU-försvar – får det kosta eller räcker det med ord, ingen handling?
* Fler sociala rättigheter för EU-medborgarna, t ex rätt till bostad?
För övriga EU innebär det tyska valet en väntan.
Först på att en regering och förbundskansler ska komma på plats.
Sedan på att de nytillträdda ska kunna samsas om ja eller nej till väntande EU-frågor.
Bland de personer och partier som nämns som möjliga i en regering skiljer sig åsikterna ganska rejält om det är bra eller dåligt att lita på USA, att ställa upp på ekonomisk solidaritet mellan EU-länder, hur tuff man bör vara mot Kina.
Det har funnits tider i EU när tyska makthavare varit så internt oense, att man skickat tre ministrar till ministermöten som alla företrädde olika åsikter.
När Angela Merkel lämnar EUs toppmöten kommer förmodligen varken hennes tyske efterträdare, den ogenomtänkte rådsordföranden Charles Michel eller den politiskt närsynta Ursula von der Leyen från EU-kommissionen, kunna axla hennes samlande roll.
Närmast kandidat är faktiskt Italiens premiärminister Mario Draghi – respekterad, erfaren, kan alla frågor och dess historia. Men att driva EU framåt utan att Tyskland är med ombord, kan nog ingen.
Det mest knepiga för EU är nämligen, att utan ett stabilt Tyskland är det svårt att komma någonstans alls.