EU-valet 2019: Kommer väljarna tvingas rösta på ”grisen i säcken”?

Samtliga partier har nu lanserat sina kandidater inför EU-valet den 26 maj. Och de har gett väljarna ett närmast omöjligt val: Oavsett vilket parti man väljer är det en röst på ”grisen i säcken” – man vet inte vilken politik och vilket resultat ens röst leder till.

Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna toppar sina listor med kandidater som aldrig tidigare ägnat sig åt EU-politik. De övriga har rookies på andra plats som kan bli invalda i parlamentet om det går bra för partiet.

Det här är ett extra stort problem i valet till EU-parlamentet, där det är den enskilde parlamentarikerns förmåga som i stor utsträckning avgör om hen får något inflytande och kan göra någon nytta.

Men ”grisen i säcken”-problematiken är inget nytt fenomen i svenska EU-val. Det är en strategi som körts av Socialdemokraterna och Moderaterna ända från start.

Den tidigare EU-parlamentarikern Göran Färm(S) pekar på de båda partiernas ”kluvna och vilsna attityd i Europafrågor” i sin nya bok ”Ett bättre Europa”.

”I grunden har det antagligen att göra med att den svenska modell vi med rätta är så stolta över bygger på nationalstaten som grund och att vi har svårt att hitta rätt väg för att anpassa och utveckla den till en mera internationaliserad verklighet.”

Göran Färm kallar det för en ”riskminimeringsstrategi”, som leder till att partierna ”värjer sig och bromsar” i EU-politiken.

”Den passiva hållningen märker väljarna.”

Socialdemokraterna och Moderaterna har gjort katastrofval i samtliga EU-val, med resultat långt under partiernas nationella väljarstöd.

De båda partierna har inte ansträngt sig för att lansera några röstvinnande kandidater. I stället har S- och M-ledare närmast använt EU-parlamentet som en avstjälpningsplats för politiker de vill bli av med. Göran Persson ”skickade” Marita Ulvskog till EU när han ville ha en ny partisekreterare. Fredrik Reinfeldt ”skickade” Gunnar Hökmark till EU när han ville bli av med ledaren för ”bunkern”.

Samma fenomen upprepas inför det här EU-valet. Statsminister Stefan Löfven behöver byta migrationsminister när regeringen ska byta fot i flyktingpolitiken. Då ”skickas” Heléne Fritzon till EU. M-ledaren Ulf Kristersson vill byta ut de som samarbetade med Anna Kinberg-Batra. Då ”skickas” Tomas Tobé och Jessica Polfjärd till EU.

Men vad vill då de nya toppkandidaterna, när de nu accepterat att bli EU-parlamentariker?

Heléne Fritzon som tidigare mest är känd för att lova ännu färre flyktingar får nu ställa sig bakom den valinriktning som partiledningen bestämt om att ”ta kamp mot högerextremismen”. Men ”riskminimeringsstrategin” visar sig när den parollen ska omsättas i EU-politik.

I Aftonbladet har Fritzon och partisekreterare Lena Rådström Baastad ett inlägg där de kritiserar extremhögerns klimatpolitik och pekar på behovet av EU-samarbete mot skogsbränder. Men problemet är att S-regeringen sade nej när EU-kommissionen lanserade förslag om EU-kapacitet mot skogsbränder och andra katastrofer.

Fritzon och Rådström Baastad varnar också för svårigheter att bekämpa korruption. Men problemet är att S-regeringen, med stöd av nästan samtliga andra riksdagspartier, valt att ställa Sverige utanför EU:s nyinrättade åklagarmyndighet mot korruption.

Socialdemokraternas andranamn på valsedeln är LO:s kandidat Johan Danielsson, som hårdlanseras under en paroll hämtad från brittiska Brexitkampanjen ”Ta tillbaka kontrollen!” LO hävdar att man vill ta tillbaka makt från högern, men den politiska signalen om att det likt Brexitkampanjen handlar om att begränsa invandringen är svår att missförstå.

Först på tredje plats på S-listan kommer EU-parlamentarikern Jytte Guteland. Hon har konkreta resultat att visa upp vad hon åstadkommit i EU-parlamentet. Men det verkar inte S-ledningen vara så angelägen att berätta om i valrörelsen.

Detsamma gäller M-ledningen som valt att rensa ut samtliga sina EU-parlamentariker, och stod fast vid det trots Anna Maria Corazza Bildts högljudda protester. Partiet vill inte ha några kandidater som kan berätta för väljarna vad de åstadkommit i parlamentet. Toppkandidaterna Tobé och Polfjärd lanserade sig också som blivande Nej-sägare i parlamentet.

Kristdemokraternas parlamentariker har under de två senaste mandatperioderna valt att sitta i utrikesutskottet, och har därmed inte deltagit i EU:s lagstiftningsarbete. Toppkandidaten Sara Skyttedal lanserar sig också som en Nej-kandidat mot ”en överstatlig europeisk välfärdsstat” – ett okänt hot i övriga EU.

Miljöpartiet har haft fyra parlamentsledamöter den gångna mandatperioden, men väljer ändå att toppa med två rookies: Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren.

En röst på Liberalerna eller Centern kan se ut som att man som väljare vet vad man får, när deras valsedlar toppas med EU-parlamentarikerna Cecilia Wikström respektive Fredrick Federley. Men vem kommer in tillsammans med dem om din röst ger partiet två platser i EU-parlamentet?

Vad vill Said Abdu i EU som står tvåa på Lib-listan? Vad vill Abir Al-Sahlani i EU som står tvåa på C-listan?

Folkpartiet/Liberalerna har dystra erfarenheter av att ta in kändisar och rookies på sina valsedlar. Senast med konflikterna kring Jasenko Selimovic, när han kom in EU-parlamentet efter att Marit Paulsen klivit av.

När Marit Paulsen nu uppmanar till röstning på Centerns Fredrick Federley i EU-valet beror det troligen till stor del på hennes missnöje över hur Liberalernas ledning lät Selimovic sparka de tjänstemän som arbetat för Paulsen.

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet ställer upp med samma toppkandidater som i förra EU-valet. Men problemet är att partierna nu säger att de står för en helt annan EU-politik – att Sverige inte ska lämna EU.

Andranamnet på V-listan, Ana Süssner Rubin, står fast vid linjen att Sverige ska lämna EU.

När det gäller Feministiskt initiativ är väljarnas svåra beslut om en röst på EU-parlamentarikern Soraya Post blir en ”bortkastad röst”, eftersom bakslaget i riksdagsvalet för Fi kan leda till att partiet backar även i EU-valet.

Det ligger ett stort ansvar på partiernas kandidater att ge besked till väljarna om vad de konkret vill åstadkomma i EU-parlamentet.

+ Bombastiska utspel mot högerextremismen likt franske presidenten Emmanuel Macron blir lätt slag i luften om de inte följs upp med förslag till politiska förändringar när extremhögern inte längre talar om att deras länder ska lämna EU.

+ Ska Sverige byta fot och stödja Macrons förslag om stärkt eurosamarbete, eller fortsätta bromsa?

+ Ska Sverige delta i en ”Coalition of the Willing” som tar emot flyktingar i en ”frivillig” solidaritet när Ungern och andra östländer vägrar, som Tyskland och Frankrike verkar för?

+ Ska Sverige vara berett att betala för de beslut om ökade satsningar som röstats igenom i EU även om det innebär en större långtidsbudget, eller ska linjen fortsatt vara ”snålast i EU”?

Följderna av väljarnas val kan bli stora. EU-parlamentet ser ut att få stora problem att fatta beslut enligt de första valprognoserna. För första gången i parlamentets historia får de två stora partigrupperna – konservativa EPP och Socialdemokraterna – inte en majoritet av platserna tillsammans.

Det kommer att krävas kompromisser mellan minst tre partier för att få fram några beslut i nästa parlament.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.

Categories: Europaparlamentet