Eurobudgeten kommer -bara inte i brådrasket

Bleka om nosen efter en lång natt kom eurons finansministrar ut med en ”skakig kompromiss” om att fortsätta arbetet.
Så ännu en seger för Merkel och nederlag för Macron då?


Det är enkelt att måla upp den pågående diskussionen om euroreformer som en konflikt mellan Angela Merkels Tyskland (var och en reder sig själv) och Emmanuel Macrons Frankrike (gemensam eurobudget, krisräddningsfond, ansvar för bankunionen).

I så fall vann Merkel igår.
På tre viktiga punkter hände nämligen ganska lite.
* Räddningsfonden ESM är inte på långa vägar klar (fast inatt enades man om att göra ESM till last-resort-lender).
* Bankunionens gemensamma fond rörde sig inte alls.
* Eurobudgeten rörde sig några myrsteg.

Detta var bland annat tack vare en ilsken holländsk insats där finansministern argsint hotade lämna lokalen om han inte fick som han ville.
Holland har bildat en bromsande grupp av EU-länder kallade ”Nya Hansan” (där Sverige förstås ingår) med syfte att stoppa all rörelse framåt.
Ingen mer gemenskap där pengar är inblandade.

Trots nattens lyckosamma insats kommer Nederländerna, Hansan och Tysklands Merkel att förlora den fajten.
Sakfrågan är nämligen viktigare än deras instinktiva reaktioner.

EU har en gemensam marknad och en gemensam valuta. Vad som händer i ett EU-land påverkar därför alla övriga.
Omedelbart.

När finanskrisen bröt loss över Europa vintern 2009 försökte Tyskland och Hansan tänka bort detta.
Man gjorde en snabbinsats för att rädda västeuropeiska (tyska och franska) banker som var utsatta i de värst krisdrabbade länderna och vägrade sedan komma till staternas hjälp.
Det fördjupade förstås staternas kris.
Vilket fick stora effekter på hela den europeiska ekonomin.

När den polletten till slut trillade ner gav euroländerna med sig och beviljade krislån till drabbade länder.
I utbyte mot drakoniska sparåtgärder.
Detta kostade vanligt folk dyrt. Arbetslösheten steg, skatten steg, offentliga tjänster utarmades, bidrag och pensioner sjönk.

Rätt åt er, tyckte de icke-krisdrabbade länderna.
För de länder som satt djupast blev återhämtningen utdragen. För Grekland var det värst.
Gårdagens eurogruppsmöte var det första där den grekiska krisen inte stod på dagordningen sedan 2009.

För ett land att försöka sparka igång ekonomin på nytt när varje ny intjänad krona går till att betala gamla skulder (till eurogrannarna), är inte lätt.

Och – som vi alla kan se i Italien just nu – vanligt folk tenderar att skylla alltsammans på EU samt brysselbyråkratin vilka blev sittande med uppgiften att övervaka att de skyldiga gjorde som tillsagt.
Populisten Matteo Salvinis stora framgångar i Italien har en hel del att tacka finanskrisen för.

Men tillbaka till idag.
Idén med en eurobudget är att ett land i akut betalningskris ska kunna låna kapital för att investera sig ur krisen.
Fortfarande spara och betala lån, ja men också investera.

Krisen ska då inte behöva bli så djup, slå så hårt mot vanligt folk (bankerna klarar sig alltid, ingen är orolig) eller pågå i år efter år så att hela den europeiska ekonomin tar stryk och saktar in.

Förslaget är rätt begripligt med tanke på att alla EU-länder köper, säljer och investerar så mycket i varandra att inget land kan hamna i kris utan att vi andra påverkas.
Poängen är alltså att alla förlorar om någon störtar omkull.

Just den här Hansan för övrigt – den hetaste motståndaren till eurobudgeten – driver för sin del att EU borde satsa hårt på en kapitalunion, en kapitalmarknad för att utöka investeringarna EU-länderna emellan, via företag-till-företag.
Fast när kapitalunionen väl är utvecklad kommer förstås inte bara nederländska banker utan även nederländska företag drabbas, om kris uppstår i annat euroland.
(Frankrike har just gjort ett avtal med Nederländerna om att stötta kapitalunionen. Om någon trodde att Macron är tappad bakom en vagn kan ni sluta tro det nu.)

Det finns emellertid ett alternativ till en eurobudget.
EU skulle kunna släppa på disciplinkraven om högst 3 procents underskott i statsbudgeten och 60 procents offentlig skuldsättning.

Många ekonomer anser att hela EU, inte bara stater i akut kris, just nu skulle behöva möjligheten att kunna spendera/investera även om ett land befinner sig nära -3 procents-gränsen för underskott.
Ekonomin vill inte riktigt ta fart och hotet om en ny lågkonjunktur svävar över oss. Trumps handelskrig sänker tempot ytterligare.
När räntorna då är så låga (noll eller under) finns just inga andra åtgärder än just fiskala att ta till.

Men det skulle i så fall kräva att EU-fördraget skrivs om.
Ännu värre, det skulle kräva att hela Tysklands etablissemang fick lära sig ett nytt ekonomiskt tänkande.
Det lär inte hända i brådrasket.

Men eurobudgeten, den lär hända.
Även om Hansan och Tyskland lyckades försena införandet och urvattna dess storlek och marginaler så blir det en eurobudget, för att i framtiden gemensamt kunna lösa ut ett EU-land i akut kris.

Det tar bara lite längre tid.
Fortsättning följer.

(Och svaret på nästa fråga är nej, Sverige kommer inte delta. Svenska finansministern Anderssons hela bidrag till dessa viktiga diskussioner handlar om att ”hålla eurotassarna från den svenska statskassan.”)





















the budgetary instrument for convergence and competitiveness, the ESM Treaty and Banking Union.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU