Flyktingkrisen – eurokrisen.
Likheterna ur en EU-vinkel är slående.
En kris i världen som ger effekter i Europa.
Enskilda länder försöker men klarar inte att möta krisen själva.
Deras oförmåga spiller över på andra europeiska länder.
Insikten vaknar – EU behöver kunna ta gemensamma tag för att klara kriser av större dignitet.
När finanskrisen i USA nådde Europa 2008 spred slaget sprickor som en snöboll mot ett fönsterglas.
Sprickorna uppstod där det finansiella systemet hade störst svagheter.
De baltiska länderna, Island, Grekland, Storbritannien… och så kröp sprickorna vidare ut mot omgivningen till vi alla hade fått känna på krisen på ett eller annat sätt.
EU:s svar var plågsamt långsamt.
I starten försökte man tala ned oron i Bryssel – en modern form av regndans.
Under tiden ägnade sig alla regeringar åt nationella räddningsinsatser för att skydda sin egen del av glaset.
Man pumpade i hemlighet in pengar i svajiga banker (Sverige och Tyskland), började trycka pengar för att ge intryck av att ha pengar (Storbritannien och Island) eller skar ner offentliga löner och bidrag för vanligt folk (balterna och Portugal mfl) eller spekulerade i grannens olycka (Cypern).
Ingen fick det särskilt mycket bättre av det, eftersom alla europeiska länder hänger ihop numera.
Lösningen kom inte närmare av att alla skyllde på varandra. Frankrike på Storbritannien, Storbritannien på euron, Tyskland på Grekland, Grekland på Tyskland, Island på Norden, Sverige på alla sydeuropeiska länder…alla på euron!
Angela Merkel sa bittert redan någon gång 2010 att EU-regeringarna ostraffat hade brutit mot euroreglerna minst 60 gånger och hade man bara…
(Hon brydde sig inte om att nämna att Tyskland varit först ut med det och armvridit övriga till att tillåta hennes land att bryta mot reglerna).
Nå, upplösningen?
Onödigt lång tid senare, onödigt många och stora plågor hos befolkningen senare – nådde euroländerna insikten att det enda sättet att hantera liknande stora kriser var att alla håller sig till reglerna. Övervakningen skärptes och gjordes överstatlig.
Nationell suveränitet över ekonomin kostar för mycket.
Så har vi då flyktingkrisen.
På samma sätt har enskilda länder försökt skydda sig med nationella åtgärder vilket spillt över i grannländerna.
På samma sätt har EU reagerat plågsamt långsamt.
EU-ledarna har ägnat sig åt att låta som om de har kontroll – regndans.
På samma sätt har det funnits regler som möjligen hade kunnat hantera en stor del av problemen, om EU-länderna bara hade brytt sig om att följa reglerna.
Det fungerade helt enkelt inte särskilt bra att göra som vi andra gjort i flera år med Italien och Grekland:
Vända ryggen till och säga: Lycka till, grabbar! Ni vet vad Dublinförordningen säger: Första asylland vinner vinstlotten!
Det fungerade inte heller – vilket vi hållit på med hela hösten – att skylla eländet på Ungern som skyller på Tyskland, att skylla på Sverige som skyller på Danmark, att skylla på Grekland som vägrar samla upp någon utan istället skickar vidare till övriga EU för i Grekland skyller man på övriga EU.
Flyktingarna bara fortsätter att komma.
Insikten dalar långsamt ner över EU-ledarna.
Onödigt lång tid senare, onödigt stora plågor i befolkningen senare.
Det här slags stora utmaning klarar EU nog bara gemensamt.
Nya överstatliga regler som tvingar alla att bidra. Skärpt övervakning av alla länders gränser med rätt för en EU-gränsstyrka att gå in och ta över där det sviktar.
Alltså det förslag som nu ligger på bordet.
Alla EU-länder tog på toppmötet i torsdags emot förslaget utan egentliga protester, om stärkt kontroll över gränserna, en ny EU-gräns-och kustvakt.
Stats- och regeringscheferna skrev under på att förslaget ska förhandlas för att beslutas inom sex månader, före juni månad 2016.
Men…den där delen om överstatlighet, gillade de flesta inte.
Tuffa regler är bra – för andra.
Bara vi får avgöra själva om vi har lust att följa dem eller inte.