En förlängd version av min inledning på Svenska Europarörelsens möte i dag om euron. I panelen i sällskap med Lars Calmfors och Leif Pagrotsky.
Den återuppväckta debatten om euron känns hittills som en Groundhog Day. Man vaknar en måndag morgon och tror att det är 2003 igen.
Dagens Industri har hela ettan och fyra sidor om eurodebatten. På ja-sidan Carl-Henrik Svanberg o på nejsidan Sven Hagströmer och Rune Andersson, samma finansgubbar som för tjugo år sedan och med samma argument. Och på kvällen toppas känslan av 2003 när man slår på Aktuellt och det är en eurodebatt mellan Leif Pagrotsky och Gunnar Hökmark.
Men i resten av EU är det ingen Groundhog Day. Det har skett dramatiska förändringar i eurosamarbetet sedan 2003. Och svenska folket förtjänar en annan eurodebatt än för tjugo år sedan.
Jag har bevakat EU på nära nog heltid i drygt 30 år, och under dom 20-25 första fick jag ofta rapportera om att europrojektet höll på att haverera.
Det började redan när vi flyttade ner till Bryssel första gången 1992. Jag hann knappt skruva ihop Ikeamöblerna på kontoret innan jag fick tillbringa nätterna utanför en betongkoloss några hundra meter därifrån som kallades Borschette för att bevaka krismöte efter krismöte om valutasamarbetet.
Året innan i Maastricht hade ju EU-länderna bestämt att de skulle övergå till en gemensam valuta. Men danskarna röstade nej till Maastrichtfördraget i juni 92 och det fick finansmarknaderna att börja testa om växelkurssamarbetet verkligen kunde hålla ihop.
Centralbankerna hade åtagit sig att hålla sina valutor på plus-minus 2,25 procent till centralkursen, även om några som Italien o Storbritannien hade en bandbredd på plus-minus 6 procent. Centralbankerna skulle stödköpa varandras valutor om någon fick problem.
Men spekulationer från George Soros och andra finansmarknadsaktörer blev så starka att valutasamarbetet snabbt såg ut att bryta samman. I september lämnade också Storbritannien och Italien växelkurssamarbetet
Och finansspekulationerna och de nattliga mötena i Borschette fortsatte. I augusti året därpå verkade det som att centralbankerna och regeringarna gav upp helt. Dom hävdade visserligen att växelkurssamarbetet fortsätter, men nu fick valutakurserna svänga mellan plus-minus 15 procent för de flesta valutorna. Alltså 30 procent, det är ju som flytande valutakurser. Och vi var många som skrev om att planerna på en gemensam valuta nu såg ut att ligga långt borta.
Men det beslutet ledde ändå till ett lugn på finansmarknaderna, och regeringarna och centralbankerna kunde återuppta förberedelserna för den gemensamma valutan utan pressen från finansmarknaden.
Sverige hade ju samtidigt en egen valutakris. S-regeringen med Allan Larsson som finansminister ville visa för EU att Sverige inte var något devalveringsland längre och kronan knöts ensidigt till eurons föregångare ecun 1991 till en kurs på 7:40. Att jämföra med drygt 11 spänn i dag.
Sverige hade ju skaffat sig en stämpel som ett devalveringsland. Ända sen jag började som journalist på 70-talet hade jag rapporterat om devalveringar. Hur ekonominister Gösta Bohman mer eller mindre i smyg gjorde upp med västtyska Bundesbank om justering av kronkursen mot D-marken. Nåt år med 3 procent, ett annat med 6 och sen med 10 ett par gånger. Och sedan slog Kjell-Olof Feldt till med 16 procent när Socialdemokraterna tog över 1982.
Carl Bildt-regeringen övertog stafettpinnen att hålla en fast kurs vid regeringsskiftet. Men allt havererade den 19 november 92. Det blev ett bittert fiasko. Medan övriga EU-länder planerade för övergången till den gemensamma valutan var det som att svenska politiker ville att det skulle misslyckas.
När finansministrarna möttes i samband med EU-toppmötet i Cannes 1995 iddes finansminister Göran Persson inte ens åka dit. Enligt Expressen var han på Vin&Sprits vingård i södra Frankrike i stället. Handelsministern Mats Hellström fick gå på mötet. Och när han kom tillbaka från middan sent på kvällen stod Ekots Herman Melzer och jag från TT och väntade på honom. Han dömde ut planerna på en gemensam valuta och förutspådde att det skulle misslyckas.
På toppmötet i Madrid i december samma år hoppade Göran Persson också finansministrarnas middag, och även om han var på plats dagen därpå på själva toppmötet missade han vilket beslut som fattades om vad den gemensamma valutan skulle heta. Vi journalister fick springa runt till andra länders presskonferenser för att få reda på det.
Och när Göran Persson blev statsminister gick han ut och varnade för att den stabilitetspakt som skrivits in i eurosamarbetet om regler för budgetunderskott o statsskuld skulle leda till en odemokratisk toppstyrning av medlemsländernas ekonomiska politik som han inte ville att Sverige skulle gå med i.
Euron blev ändå av och blev allt starkare sedan sedlarna o mynten väl kommit ut. Men sen kom ju de ekonomiska kriserna slag i slag, som började med Lehman Brothers konkurs hösten 2008. Den ekonomiska krisen i USA spred sig snabbt till hela världsekonomin när bankerna inte längre litade på varandra.
Och när ekonomin började vända uppåt igen i hösten 2009 så kom eurokrisen – utlöst av avslöjandet om att Greklands ekonomiska statistik fejkats för andra gången. Finansmarknaderna drev upp räntorna på grekiska statsobligationer och vi journalister rapporterade om överhängande risk för statsbankrutt och oro för att eurozonen skulle spricka.
I april 2010 begärde landet ekonomiskt bistånd från länderna i euroområdet och IMF. I eurosamarbetet fanns inga regler om att stötta något medlemslands ekonomi och det blev kaotiska toppmöten och ad hoclösningar. Grekland fick så småningom sammanlagt 368 miljarder i tre paket 2010, 2012 o 2015. Med drastiska krav på nedskärningar av löner, pensioner, offentliga sektorn, privatiseringar mm. En ”trojka” från EU-kommissionen, ECB o IMF kom på regelbundna kontrollbesök.
Men finansmarknaderna zoomade snabbt in fler länder med stora ekonomiska problem. Irland tvingades begära räddningspaket på 85 miljarder euro hösten 2010. Näst på tur stod Portugal som fick ett räddningspaket på 78 miljarder. Cypern fick 10 miljarder euro. Och allt i utbyte mot hårda åtstramningsprogram under kontroll av trojkan.
En vändpunkt för finansspekulationerna var när ECB-chefen Mario Draghi den 20 juli 2012 markerade att centralbanken skulle ta en mer aktiv roll mot eurokrisen med sitt berömda:
“Within our mandate, the ECB is ready to do whatever it takes to preserve the euro. And believe me, it will be enough.”
Sen blev det ändå kalabalik igen när vänsterpartiet Syriza vann en storseger i grekiska valet 2015 och vägrade följa påbuden från EU-trojkan. ”Grexit var nära i maj 2015” har tjänstemän som satt med i förhandlingsrummet på finansministermötena sagt efteråt. Tysklands Wolfgang Schäuble uppgavs driva det, medan eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker var emot. När det var som tuffast tvingades grekiska banker hålla stängt för att de inte hade några pengar. Till slut sparkade premiärministern Tsipras sin finansminister Varoufakis och grekiska regeringen börja kompromissa igen.
Men ett viktigt steg för eurons långsiktiga framtid, utöver ECB:s agerande, som det inte talas så mycket om här i Sverige var också att EU mitt under den här kaotiska perioden lyckades enas om att införa principen om ”solidaritet” mellan euroländerna, att de skulle ta ansvara för varandras ekonomier. Tidigare var det ”no bailout”-regeln som rådde i fördraget, att EU inte har något ansvar för ländernas ekonomi.
Lissabonfördraget hade ju just trätt i kraft i november 2009 efter åtta års arbete med många misslyckanden. Det verkade otroligt att man skulle kunna ändra det nya fördraget mitt i en ekonomisk kris. Men Herman van Rompuy som just utsetts till den nya posten som ordförande för EU-ledarna drog igång processen för att få regeringarna framför allt Tyskland att gå med på att euroländerna ska ta ansvar för varandra, med motiveringen att annars riskerar hela eurozonen att falla samman.
På EU:s toppmöte den 9 december 2011 resulterade det i det enhälliga beslutet om ändring av fördraget och åtagandet om solidaritet:
“This Treaty and the stability pact are complementary in fostering fiscal responsibility and solidarity within the economic and monetary union
I EU-fördragets artikel 136 lades det nu till:
”De medlemsstater som har euron som valuta får inrätta en stabilitetsmekanism som ska aktiveras om det är oundgängligt för att trygga stabiliteten i euroområdet som helhet.”
Det blev ESM, europeiska stabilitetsmekanismen, med en lånekapacitet på 500 miljarder euro. I utbyte fick Tyskland en uppgörelse om skärpt kontroll av medlemsländernas ekonomier.
Om ni minns så krävde LO inför folkomröstningen i Sverige 2003 att det skulle inrättas en buffertfond på 10 miljarder kr. Här förverkligades den nu med 500 miljarder euro. ESM finns kvar och har i dag efter lånen till krisländerna som långsamt betalas tillbaka en lånekapacitet på drygt 400 miljarder euro för att kunna ingripa vid eventuella kriser.
Nästa stora steg som förändrat eurosamarbetet i grunden var följden av coronakrisen. Den 19 maj 2020 höll Angela Merkel o Emmanuel Macron en gemensam video-presskonferens och lanserade en räddningsplan där EU för första gången skulle börja låna på finansmarknaderna för att alla länder skulle få möjlighet att komma ut ur krisen. De ekonomiskt mest utsatta skulle få mest.
Det blev 750 miljarder i bidrag o lån, och det gick snabbt. Redan på ett toppmöte i juli togs beslutet – Sverige o tre andra nejsägare backade från sina hot om veto i sista minuten.
Efteråt har Sverige o övriga i ”frugala gruppen” bytt fot o tycker det här med återhämtningsfonden var helt rätt beslut. Det har EU-ambassadören Lars Danielsson vidimerat i en podd, där han också pekar på att det ger övriga länder mycket bättre kontroll över hur bidragsmiljarderna används.
Det kan leda till stora förändringar av EU-samarbetet, förutspår Lars Danielsson.
Återhämtningsfonden har också blivit en murbräcka för att pressa Ungern och Polen till reformer av sina rättssystem med de krav för att få ut miljarderna som framför allt EU-parlamentet drivit fram och som kommissionen nu genomför.
Eurosamarbetet har alltså förändrats i grunden. Euron har klarat sig igenom de värsta finanskriserna sedan 30-talet. Men jag har ändå svårt att tro att nejsidans ledare från 2003 kommer att byta fot för det. Och förutom att eurodebatten i Sverige går i samma tongångar som för 20 år sen har partiledningarna för de stora partierna helt andra, som dom tycker viktigare problem att hantera.
Ulf Kristersson har fullt upp med att hantera regeringspartiernas usla opinionssiffror, och där Sverigedemokraterna ställer allt hårdare villkor för att backa upp regeringen. Att han då skulle öppna för en eurodebatt o splittra regeringsunderlaget ter sig helt uteslutet. När Kristersson hölls sitt första linjetal om EU i den här lokalen i maj 2018 var det visserligen ett vagt positivt anslag, men han sa samtidigt tvärnej till att ens börja diskutera euron. Och det var ändå långt före hans nationalistiska omsvängning för att anpassa sig till SD
Och Magdalena Andersson visade väl sin syn på EU-samarbetet tydligt när hon lanserade sig som ”snålast i EU” när räddningsfonden debatterades i EU. Hon måste nu se till att S vinner nästa val, och även om opinionssiffrorna ser bra ut just nu har hon inte råd att riskera splittra partiet och gå i konflikt med tilltänkta stödpartier som V och C med att börja prata euro.
Den senaste SCB-mätningen visar på att färre än en av fyra väljare (23,2 – 58,5) är för euron. Det är alltså en lång uppförsbacke för att få ett ändrat folkomröstningsresultat för den som önskar det. Men när direktörer börjar tycka att kronan blivit alldeles för svag och vi andra upptäcker hur priserna på maten rusar i höjden är det ändå ett läge för att ta en debatt om euron igen, och förhoppningsvis då utifrån kunskap om att eurosamarbetet i dag är något helt annat än det var 2003.