Europadagen 2019: Riskerna för EU med högerextremisternas frammarsch

Inledning på Europadagen 2019 i Europahuset, Stockholm.

Det här är egentligen en högtidsperiod för alla oss som tycker att det som händer i EU är viktigt. För det här är ju den månad vart femte år som svenska politiker pratar om EU! Så låt oss glädja oss åt det. Nästa gång kan bli först 2024.

I det här valet talas det mycket om att det handlar om att ta strid mot Orban och högerextremism. Och i varje val i Europa i dag finns en konfliktlinje mellan öppenhet och demokrati kontra nationalism och invandringshat. Vi har sett det senast i Finland och Spanien.

I EU-parlamentet har ju högerextremister funnits länge. Med Jean-Marie Le Pen et consortes hojtande längst ner i salen, men under den senaste mandatperioden också med större partigrupper som med brittiska UKIPs ledare Nigel Farage på första bänkraden. Han har fått mycket uppmärksamhet i media, men haft mycket litet inflytande i EU-parlamentet.

I flera nationella val har det ju handlat om ifall högerpopulisterna ska kunna styra politiken. Det kommer ju av allt att döma inte att hända i EU-valet.

Men 35-40 procent av mandaten i nästa parlament väntas gå till politiker som på olika sätt vill sätta käppar i hjulet för EU:s utveckling. Dom kommer att vara oense på många sätt, om Putin, om EU-budgeten, om migration. Dom kommer inte att få några lagförslag från EU-kommissionen om att avveckla hela eller delar av EU-samarbetet.

Men bara genom att rösta nej till de lagförslag som läggs fram kan de lamslå stora delar av EU.

Redan den gångna mandatperioden har det varit svårt att få ihop en majoritet bakom de lagförslag som förhandlats fram i parlamentet och med EU-regeringarna. I viktiga omröstningar om miljö, migration, jämställdhet har det hängt på några få röster – i en omröstning om skärpt kontroll av bilavgaser var det bara en rösts övervikt, enligt en rapport av Votewatch.

I det nya parlamentet räcker det inte att de två största partigrupperna, konservativa EPP och Socialdemokraterna, traditionsenligt kompromissar ihop sig för att det skapa en majoritet. Det kommer att krävas ytterligare ett eller helst två partier i någon form av koalition för att kunna fatta beslut med stabila majoriteter.

Liberala gruppen har agerat vågmästare mellan höger och vänster tidigare, men behöver nu finnas med i alla uppgörelser för att få ihop en majoritet.

En viktig fråga efter valet blir om De Gröna är beredda att ingå i en sådan här koalition. Vi har ju sett vilka problem det varit för Miljöpartiet att sitta i en regering.

EU är ju något helt annat i dag än det var på 80- o 90-talet då jag började bevaka det. Då enades länderna om ett fördrag att införa Inre marknaden och så började man genomföra det steg för steg. Sen på samma sätt med en gemensam valuta.

Men de senaste tio åren har EU-politiken sett helt annorlunda ut. EU har inte bara blivit en ekonomisk stormakt utan också en utrikespolitisk aktör som i inbördeskriget i Ukraina. Det gör att det ställs helt andra krav och förväntningar på politisk handlingskraft.

Och det har EU inte riktigt varit förberett för. EU-ledarna har flera gånger tvingats återuppfinna hjulet för att hantera akuta kriser.

När finanshajarna testade eurons hållfasthet under finanskrisen avslöjades att det inte fanns något skyddsnät i eurosamarbetet och man var på väg att driva länder i statsbankrutt. EU-ledarna tvingades på avgrundens rand hitta på ad hoc-lösningar som att plocka fram 500 miljarder euro över natten innan finansmarknaderna öppnades.

När migrationsvågen slog till 2015 fanns det massflyktdirektiv och togs beslut, men Ungern och andra länder vägrade följa dem. I stället tvingades EU åka och bocka för Turkiets Erdogan för att få stopp på flyktingströmmarna.

Det har varit en exceptionell period, allt annat än ”lagom”, och det mesta talar för att det kommer att fortsätta så.

Om finansmarknaderna bestämmer sig för att attackera Italien har EU inget svar.

Om inbördeskriget i Libyen drar igång en ny flyktingvåg över Medelhavet med tiotusentals migranter finns det ingen EU-politik.

Om EU:s beslutsapparat blockeras riskerar det att sätta igång den centrifugala utvecklingen där några länder går fram på egen hand, det som kallas Kärn-EU, och där Sverige riskerar att hamna på läktaren.

Även när det gäller valets höger-vänsterdebatt om Sociala Pelaren kommer de svenska EU-parlamentarikerna att mötas av en helt annan debatt än på hemmaplan.

Jag hörde Kristdemokraternas Ebba Busch-Thor i riksdagen igår när hon talade om att EU grundats av tre kristdemokratiska politiker. Men när svenska KD:s toppnamn Sara Skyttedal säger att hon ska åka till Bryssel för att ta strid mot en ”överstatlig europeisk välfärdsstat” ligger hon långtifrån ledande kristdemokrater på kontinenten.

Det är kristdemokraten Marianne Thyssen som varit arbetsmarknadskommissionären som drivit på för att få igenom bland annat arbetsvillkorsdirektivet.

Och när kristdemokraten Jean-Claude Juncker talade om EU:s framtida utmaningar häromdan nämnde han som punkt Nr 1 att driva Sociala pelarens frågor hårdare, som arbetslöshetsförsäkring och tillgång till socialt skydd.

Överhuvudtaget kan man få intrycket av den svenska debatten som om det var först på toppmötet i Göteborg som förslag om EU-politik vad gäller löntagarnas villkor kom upp.

Men det fanns med redan i Maastrichtfördraget som Carl Bildt ställde sig bakom när Sverige gick med i EU. I det sociala kapitlet, artikel 151 o framåt, talas tydligt om hur EU ska ”komplettera” medlemsländernas insatser med direktiv om minimikrav om arbetsvillkor, jämställdhet mm.

Och det var ju inget som var okänt när Sverige gick med. När Ingvar Carlsson som statsminister argumenterade för att ansöka om medlemskap lovade han att Sverige skulle verka för ”generella sociala skyddssystem med höga miniminivåer”.

Och att det var politiskt sprängstoff märktes ju också av att den brittiska Toryregeringen vägrade gå med på den delen av Maastrichtfördraget.

EU införde redan på 90-talet lagstiftning om arbetstider och information till anställda.

Och den där frågan om att de svenska kollektivavtalen kunde hotas av EU-lagstiftning gjorde att vi svenska journalister i Bryssel fick träffa LO:s avtalssekreterare Harry Fjällström flera gånger.

I fördraget sägs också att EU ska ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen.

Men alla aktörer i den svenska debatten i dag om Sociala pelaren ligger till höger jämfört med debatten i EU och i EU-parlamentet.

Stefan Löfven lovade att Sociala toppmötet inte skulle leda till någon EU-lagstiftning, och på Europasocialdemokraternas kongress reserverade sig svenska S mot delar av valmanifestet.

Medan Socialdemokraternas toppkandidat Frans Timmermans har en klar linje Han sa häromdan att det bör införas minimilöner som ligger på 60 procent av medianlönen i alla länder.

I årets EU-val har de svenska partierna gjort det extra svårt för väljarna när de flesta partier toppar med rookies, som inte suttit i EU-parlamentet. I förra valet kunde väljarna åtminstone få reda på vad toppkandidaterna åstadkommit när de skulle välja parti och vem de skulle kryssa.

Tidigare val har det också funnits kandidater som haft ett konkret krav som de vill driva och där de verkar veta vad de talar om, som Marit Paulsen o djurskydd, och Isabella Lövin o fisket.

Men låt oss ta vara på den här högtidsperioden för EU-diskussioner och hoppas på skarpa frågor till valkandidaterna, som kan ge väljarna vägledning och stärka kandidaterna inför det som väntar dem i Bryssel.