Europas nya Chips Act – blev EU protektionist nu?


Ett liten, liten elektronisk pryl kallad chip står just nu i centrum för säkerhetspolitik, pandemiberedskap, klimatkamp och handelskriget mellan USA och Kina.
Plus frågan om fri marknad eller protektionism.

Digital sovereignty: Commission proposes Chips Act to confront semiconductor shortages and strengthen Europe's technological leadership
Digital suveränitet kallas det i Bryssel – ord som reser raggen i Sverige


Den sista frågan i raden här ovan väcker mest debatt i Sverige. Eller som ekonomen Harry Flams summerar EUs industrisatsning i sin Sieps-analys om europeisk industripolitik:
Onödig och kommer att misslyckas.

Detta är en klassisk svensk syn på industripolitik, det är något som staten inte ska ägna sig åt utan låta marknaden sköta själv.
Det har också varit gällande EU-politik fram till ganska nyligen men ett skifte har inletts i takt med insikten att andra marknader inte är lika öppna och välkomnande som den europeiska.
Bryssels första steg mot en ny syn på industripolitik var att skydda europeiskt näringsliv mot kinesiska konkurrenter genom att granska och ställa motkrav på investeringar och statsstöd vid offentlig upphandling.

Nästa steg är mycket mer aktivistiskt. Här väljer EU en industrisektor (halvledare) och bestämmer sig för att utveckla den.
Men när EU-kommissionen nu lägger fram sin banbrytande ”Chips Act” så motiveras det inte i första hand med önskan om att bli en industrigigant utan med Europas behov har att klara sin säkerhet, sitt klimatarbete och att ta sig igenom nästa pandemi.

Halvledare (chips på engelska) är nödvändiga i det mesta som är elektroniskt. De enklare chipsen är t ex bilar, sjukvårdsapparatur, dataspelstillverkare och vindkraftverk storslukare av.
Under covid-pandemin uppstod det snabbt en akut brist på halvledare i hela världen. Dataspel och paddor sög åt sig all tillverkning, sades det. Chipsen fastnade i den hackiga båttrafiken, sade man också.
I Sverige, Europa och USA har biltillverkare fått pausa produktionen och skicka hem arbetarna. Bristen är redan inne på sitt andra år och ingen tror att det kommer lösa sig före 2023.

Att EU-kommissionen då kliver in och annonserar ”låt oss fixa detta,” strider mot den marknadsekonomiska ryggmärgen.
När ekonomen Harry Flam granskar chipssatsningen, konstaterar han att bygga upp en chipstillverkning är så dyrt och tar så lång tid att Europa inte borde försöka sig på det.
Han ser också att USA, Taiwan och Sydkorea lägger in många miljarder i att bygga ut chipstillverkning och EU kan aldrig matcha alla dessa pengar.
Dessutom kommer det inte finnas några köpare för europeiska chips, anser Flam, eftersom alla andra kommer att ha flödat marknaden med sina varor innan.

EU-kommissionens plan svar är väl att just för att det är så dyrt och tar tid, måste det offentliga ta sitt ansvar.
Fler tycker tydligen likadant för konkurrenterna låter inte heller marknaden sköta det här, alla går in med statliga subventioner.
Den europeiska satsningen blir på 43 miljarder euro mot USAs 52 miljarder dollar, så ungefär i samma härad men långt efter Taiwan (100 mdr dollar) eller Kina (150 mdr dollar) eller Sydkorea (450 mdr dollar).

EU-kommissionen satsar inte på att EU ska klara sig utan import av chips. Målet är blygsammare, att EU ska öka sin andel av global chipsmarknad från dagens 10-procentiga andel till 20 procent.

Så första delen av planen är att samarbeta med ”vänliga länder” (läs: alla utom Kina) Europa behöver ha många olika leverantörer för att stå sig bättre i en kris.
IT-kommissionären Thierry Breton flörtar därför sedan en tid tillbaka öppet med amerikanska Intel (bygger ut sin chipsfabrik på Irland) och amerikanska Qualcomm (jamen visst, vi kan vara med) och försöker charma den största fabrikanten av dem alla, TSMC i Taiwan där 65 procent av alla världens halvledare byggs.

Dålig nyhet för EU dock, apropå Taiwan:
Joe Biden var där först. Och USA har ett enormt inflytande över Taiwan (tänk Kina, så förstår ni att den lilla ön vid Kinas kust vill ha USA på sin sida).
För att inte tala om att när det gäller delen forskning och design så sitter USA på halva världsmarknaden och kunde säkert hota de taiwanesiska fabrikerna om man vore lagd åt det hållet.
God nyhet dock, för EU apropå Taiwan: Joe Biden försöker få Taiwan att flytta sina fabriker till USA vilket inte alls är populärt.

För att riktigt spetsa till frågan om säkerhetspolitik här:
Taiwan bygger också en mängd chips för Kina. Kina har bara en liten del av världsmarknaden (17 procent) så Taiwan är enormt viktigt.
Kommer USA att pressa Taiwan att stänga ute kunden Kina på samma sätt som man tvingat Taiwan att frysa ute Huawei?
Läget är redan spänt i regionen. Det vore ett vågspel för Taiwan att på en så öm punkt provocera det redan hotfulla Kina…

Nu börjar man ana varför EU talar om chips som en fråga om digital suveränitet. Om det smäller i Taiwan en vacker dag riskerar en stor del av europeisk industri, sjukvård och klimatomställning i Europa att stanna av i brist på halvledare.

EU-kommissionen har därför bestämt sig för att det är samhällsekonomiskt viktigt att satsa på halvledare och anser att EUs 27 länder tillsammans har en hygglig chans att kunna göra något.
”The Chips Act” blir stjärnan i en framväxande europeisk industripolitik .

Om den första delen av chipsplanen är att bredda leveranserna, är den andra att bygga ut produktion hemma.
Det ska göras både för de mer avancerade chipsen där Europa faktiskt har en hygglig start (Hollands ASML dominerar världsmarknaden för de mest avancerade maskinerna, i belgiska Leuven utvecklar IMEC det allra senaste och tyska Aixtron är riktigt stort på nödvändiga kemikalier) men också för enklare chipsen till t ex bilindustrin.
Den första gruppen kan räkna med generöst med EU-forskningspengar, stöd till utbildning av spetskompetens och satsning på start ups.

Blir detta olönsamt på grund av det kommer inte finnas några kunder för europeiska chips när USA, Taiwan och Sydkorea gjort sitt?
Tja.
Behovet av fler chips, nya chips och sofistikerade chips i vår högteknologiska framtid förutspås bli enormt stort så eventuell lönsamhet går nog inte avgöra ännu.

Sedan lägger EU-kommissionen dessutom gärna in exportkontroll (säkerhetspolitik igen) liksom en begäran att medlemsländerna ska övervaka hur chipssituationen i respektive land är.
Det säger något om hur viktig produkt man bedömer chipsen att vara.
Exportkontroll är t ex mycket ovanligt för EU (bara vapen och farligt avfall annars) men man prövade det för covidvaccin mitt under grälet med Astra Zeneca om var det där vaccinet blev av som sålts till EU, tillverkades i EU, packades i EU men aldrig dök upp till försäljning i något EU-land.

Vad gäller de mer sofistikerade chipsen kommer statsbidrag att bli tillåtet för att fabrikstillverkning. Konkurrenskommissionär Margrethe Vestager säger att projekten ändå måste följa etablerade konkurrensregler:
Statsbidrag kan bara ges för att det är en unik satsning (”first of a kind)” och den måste ge ett europeiskt mervärde.

Det är ändå här som den stora risken med europeisk industripolitik lurar, att skattemedel används till att stötta industrier som visar sig inte vara värda besväret, industri som kanske konkurrerar med annan privatfinansierad EU-industri.
Det är en viktig kritik som kommer bland annat från Flam och andra i Sverige.

Men den kritiken hjälper oss inte att hitta svaret på hur EU ska kunna klara sig tryggt genom nästa chipskris.